BERÄTTELSEN OM ELIA OCH ELISA
Berättelsen om Elia och Elisa har väckt en andlig nyfikenhet inom mig från första gången jag läste den. Under årens lopp har Guds Ande gång på gång fört mig tillbaka till denna berättelse. Varje gång uppenbaras nya sanningar för mig som jag inte sett där tidigare. Den är som en andlig guldgruva, som ständigt ger ifrån sig nya guldkorn med andliga skatter. Efter år av bön och begrundan, började jag upptäcka en fantastisk sanning i denna berättelse. Den är en bild på ett djupt förhållande mellan Gud och de människor som han väljer att använda. Den förkunnar profetiskt för vår tid sanningen om självförnekelse. Det är berättelsen om en människas längtan efter att få bli använd av Gud, och de villkor som Gud ställer på en sådan människa. Från det ögonblick då Elias mantel rör vid Elisa, fram till dess att den slutligen faller över honom, avslöjar varje detalj av deras relation olika sanningar för oss. Var och en av dessa sanningar är nödvändiga att förstå för alla som vill bli använda av Herren. Vi kommer i den här berättelsen att upptäcka sju olika steg av självförnekelse. De som är villiga att följa mästaren i hans fotspår, kommer en dag att få bära hans mantel. Manteln representerar Guds smörjelse, som ger oss kraft att tjäna Gud. Det var den smörjelsen Jesus hade när han återvände från öknen med Andens kraft (Luk. 4:14).
Det fanns en tid då människan och Gud åtnjöt fullkomlig gemenskap. Bibeln säger att Adam vandrade med Gud i Edens lustgård. När dagen började svalkas, kom Gud och hade gemenskap med människan. Människans ande pulserade av liv och tog dagligen del av ljuvlig gemenskap med Fadern. Synden kom in och människan drevs ut ur lustgården och bon från Guds närvaro. I och med det förlorade människan glädjen av att dagligen dricka ur den ström vars flöden ger glädje åt Guds stad. Den största plågan från det ögonblicket var att människans ande snabbt började dö av törst efter Guds närvaro. Detta nesliga syndaögonblick har bringat förbannelse över hela människosläktet. Alltsedan dess har människans andliga varelse sökt efter en oas för själen. Hon drivs av denna törst likt en som gått vilse i öknen och letar i sanden efter en droppe vatten. Människans tragiska beslut att välja sin egen väg i stället för Guds, har fått katastrofala följder för hela människosläktet.
Synden skilde människan från Gud. Hon förlorade den underbara gemenskapen i Guds närvaro. Förblindad av synden har människan famlat i mörker sedan dess. En människa som är nära att dö av törst i öknen ser hägringar av vatten i ökensanden. Till slut börjar hon, vansinnig av törsten, försöka dricka sanden i tro att det är vatten, bara för att kvävas till döds. Historien om människans andliga sökande, handlar om förblindade människor som i mörkret griper tag om vad som helst för att släcka sin andliga törst. Bibeln beskriver människans försök att på sitt eget sätt nå upp till himmelen genom att bygga Babels torn. Den beskriver också människans förfall ända till den nivå där hon tillber sten, trä och metall. Precis som mannen som gått vilse i öknen, har människans religiösa villfarelse fått henne att svälj a allt som är religiöst, i ett försök att tillfredsställa sin törst efter Gud.
Den mörkaste djungel har sin medicinman med sina fetischer, trolldom och demongudar. Å andra sidan tillber även de mest civiliserade människor alltid någonting. Vissa tillber makt, andra rikedom, somliga andras hyllning. Allt detta är bara fåfängliga försök att stilla ropet av andlig törst efter Gud. Människans religioner är monumentala bevis på att världen är full av människor som har nöjt sig med något mindre än Gud. Ironin i detta dilemma är, att Gud har försökt att nå människan ända sedan syndafallet. Man brukar säga att det finns ett hål inuti människan som ingenting annat än Gud själv kan fylla. Alla världens religioner visar människor som försöker sträcka sig uppåt för att nå Gud. Bibeln talar om något helt annat. Den handlar om hur Gud sträcker sig ned mot människan i sin längtan efter att fylla hennes tomrum. Det var Gud som sökte rätt på Abraham; det var Gud som sände sin son. Frälsningen är Guds idé, inte människans. I Guds handlingssätt att nå människan ingår att han använder sig av människor.
Människan är en nödvändig del av hans plan. Innan Gud smörjer en människa som han har valt att använda med sin kraft , måste han veta om hon tänker följa honom hela vägen eller ej. Därför tillåter han den människan att bli prövad. Berättelsen om Elia och Elisa visar vilka kriterier Gud har för en människa som han tänker fylla med sin kraft och använda. Människan bröt gemenskapen med Gud genom att välja sin egen väg i stället för Guds. Om människan på nytt ska kunna åtnjuta Guds närvaro, måste hon genom lärjungaskap välja Guds väg och förneka sin egen. Vi ser ett exempel på detta i den vandring som Elia och Elisa gjorde tillsammans. Elisa fick ta sju steg i självförnekelse.
I Första Kungabokens nittonde kapitel finner vi Elisa plöja bakom tolv par oxar. Själv plöjer han det tolfte paret. Det måste ha varit ett torrt, dammigt arbete som man blev väldigt törstig av, men det fanns en annan, ännu större törst i Elisa som Gud hade lagt märke till. Det var en andlig törst. Gud har redan talat om för Elia att han ska smörja Elisa att bli profet efter honom. Profeten Elia går över den plöjda åkern på kollisionskurs med Elisa. När de möts vidrör Elias mantel Elisa. Elisa har aldrig upplevt ett sådant vidrörande förut. Aldrig något som på detta sätt kunnat släcka hans andliga törst. Hans törstiga själ översköljs plötsligt av Guds närvaro. Elisa ropar efter gudsmannen: ”Vänta, jag följer med dig! ” De andra arbetarna har vid det här laget uppmärksammat tumultet ute på fältet. De frågar sig själva: ”Vad är det för fel på Elisa?” De aldrig har smakat av denna källa, kan aldrig förstå tillfredsställelsen i en människa som äntligen fått röra vid Gud.
Elisa slaktar sina oxar, bränner sin plog och börjar omedelbart följa Elia: Det är bara sådana som upplevt ett sådant vidrörande som kan identifiera sig med Elisa. Världen och även kyrkan betecknar dig som mentalt efterbliven om du överger världen, förnekar dig själv och tar ditt kors för att följa Herren. Det första steget i självförnekelse är att avsäga sig rättigheten att leva som man själv vill. Det räcker inte att enbart ha kunskap om Herren, vi måste känna honom personligen. Vi kan inte lära känna honom utan att följa honom. Vår himmelska kallelse att följa honom gör det nödvändigt för oss att förneka vår egen väg – vår livsstil och kanske, som vi ser i Elisas fall, även vårt yrke.
Det är självförnekelse att slakta oxarna och bränna plogen. Varför sålde inte Elisa dem i stället? Precis som alla sanna lärjungar gav Elisa ett offentligt gensvar på Guds kallelse. Det finns inte mycket gott att säga om ett hemligt lärjungaskap. Elisa gör rent hus med det förflutna, han ger inte köttet något utrymme. Han tog emot Guds vidrörande över sitt liv med glädje och fest. Det första steget i vårt lärjungaskap bör ske i glädje. Det är den högsta ära och största förmån som en människa kan få, att bli kallad till Jesu efterföljd. Om vi inte offentligt och helhjärtat bryter med det gamla, kommer vårt lärjungaskap att bli kortlivat.
Elisa skyndade sig att följa Elia. Självförnekelsens första steg är antagligen det svåraste. Det är då vi måste lägga allt vi tidigare älskat bakom oss. Elisa kysste sin far och mor till avsked. Evangeliet säger klart ifrån att vi inte får älska fader, moder, barn eller familj mer än vi älskar Herren. Guds rike måste komma först. Hus, mark, ägodelar, allt måste läggas på altaret. På Elias tid hade ett succesivt införande av Baals dyrkan i Israel nästan helt tagit bort den rätta tron på Jehova. Isebel hade tagit livet av alla Herrens profeter utom Elia. Baals dyrkan hade trängt ner i folkets hjärtan till den grad att det bara fanns 7 000 kvar i hela Israel som inte hade böjt sina knän för Baal. Baalerna var de gudar som tillbads i Kanaan och som man trodde kontrollerade hjordarnas fruktbarhet och markens växtlighet.
Israels folk visade vördnad för Baal genom tillbedjan då de sökte fruktbarhet för sina djur och åkrar. Översatt till nytestamentligt språk, kan vi likna detta vid kärlek till världen. Jesus varnar oss för detta i liknelsen om sådden i Matt. 13. Kärlek till världen gjorde att ordet om riket inte bar någon frukt. Johannes påminner oss i I Joh. 2:15: ”Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom.” Kärlek till världen kommer att ta den plats som din första kärlek till Kristus skall ha, (Upp. 2:4).
Vi måste alla göra som Elisa gjorde, förneka vår kärlek till världen redan från början av vårt förhållande till Gud. Herren talade ett varningens ord till mig en dag: ”Det du låter bli att överlåta till mig, kommer senare att vända sig emot dig och förstöra dig. ” Guds rike måste komma först i våra liv. Det finns inget utrymme för neutralitet, precis som Elia sa till Israel på Karmel: ”Hur länge vill ni halta på båda sidor? Ar det Herren som är Gud, så följ efter honom. Men om Baal är det, så följ efter honom.” 1 Kung. 18:21. Vi kan aldrig hålla oss till båda. Vi måste välja Gud eller världen. Var och en som intalar sig själv att han kan älska båda, blir ett offer för självbedrägeri. Kärlek till världen kommer att kosta dig Guds närvaro i ditt liv. Självförnekelsens första steg är att neka sig själv kärlek till denna värld.
Vad jag vet så finns det bara en sak som på detta sätt kan rekrytera en människa till att börja gå i Mästarens fotspår. Hon har smakat på den himmelska källan och kommer aldrig mer att vara nöjd förrän hon kan sitta ner och fritt dricka ur den brunnen. Den sista versen i detta kapitel slutar med orden: ”Därefter bröt han upp och följde Elia och blev hans tjänare.” 1 Kung. 19:21.
TJÄNST INFÖR GUD
Självförnekelsens andra steg är att lära sig göra tjänst inför Gud. De som ska tjäna andra, behöver lära sig att först betjäna Gud. Det sägs senare om Elisa: ”Han som brukade hälla vatten över Elias händer.” 2 Kung. 3:13. Enkelt uttryckt: Han blev Elias betjänt. Paulus säger i Gal. 4:1-2: ”Så länge en arvinge är omyndig är det ingen skillnad mellan honom och en slav, fast han är ägare till alltsammans. Han har förmyndare och förvaltare över sig, ända fram till den dag, som hans far har bestämt.” Den som skall bära Guds mantel måste känna till att han kommer att vara en slav, fram till den dag som Fadern har bestämt. Om du, precis som Elisa, nyligen blivit vidrörd av Gud och börjat följa honom, så ha ingen brådska med att begära dina slutbetyg.
Läromästarna och förmyndarna som Fadern utsett åt dig har ett långt och mödosamt arbete framför sig. Guds lärare måste penetrera de djupaste och mest privata detaljerna av våra liv. Den helige Andes eld måste bränna ut ur våra liv allt sådant som kommer från den förste Adam och sedan förvandla oss till den siste Adams avbilder. Den som vill bära Guds mantel måste göra det med samma värdighet och kärleksfulla lydnad till Fadern som Kristus hade. I Hebr. 5:8 står det om Jesus: ”Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida.” Vågar vi utgå ifrån att vi kommer att lära oss lydnad på något annat sätt?
Paulus uppmanar oss i Fil. 2:5 att låta Jesu, Kristi sinnelag råda hos oss, att tänka på samma sätt som Kristus gjorde. Paulus beskriver sedan hur Kristus tänkte. Aven om han var Guds son, avstod Jesus detta och blev en tjänare. Han var visserligen Gud, men för att kunna frälsa oss blev han tvungen att komma som människa. Jesus nekade sig själv rätten till Faderns närhet, himmelens härlighet och änglarnas gemenskap. Även om han var Gud nekade han sig själv allt detta och blev människa. Han var tvungen att leva som en människa, lida som en människa och vinna seger i egenskap av människa. Han blev vårt föredöme och underordnade sig helt och hållet Faderns ledning genom den helige Andes kraft. För att kunna fullborda sitt uppdrag blev han en tjänare.
Om vår Herre och Mästare blev tvungen att bli en tjänare för att göra Faderns vilja, vågar vi tro att Gud skall fordra något mindre av oss? Vi är Herrens tjänare och vi ska tjäna honom. Många ser sig själva som tjänare åt människor, men de har inte förstått vad det egentligen handlar om. När en människa förmedlar ett budskap från Herren, vare sig det sker utifrån ett gathörn eller en talarstol, så bör det alltid ske utifrån att man tjänar Gud. Vi ger vidare till andra det som vi själva har hört från Guds tron. Om vi ör hembesök, beder för sjuka eller ger gåvor så är det alltid ett gensvar utifrån ett tjänarförhållande till Gud. Han är Herre, vi är tjänare. Allt börjar och slutar med honom. Han är Alfa och Omega.
Elisa älskade att längre fram i sin tjänst säga: ”Så sant Herren lever, han vars tjänare jag är. ” Elisa visste att han var Herrens tjänare. Ingen profet eller någon annan som blir använd av Gud, kan fullgöra sin kallelse utan att bli en tjänare åt Gud och stå inför honom. Vi måste lära oss att vår tjänst är inför Herren. Vi väntar iför honom. Vi väntar på hans ord, hans vilja och hans val. En sann tjänare står iför sin herre och väntar på direktiv, väntar på sin herres order. När hans herre har talat, tar tjänaren budskapet och gör sitt bästa för att utföra uppdraget, All tjänst måste vara motiverad av kärlek till vår Mästare. Tro inte ett ögonblick att det här enbart gäller för predikanter. Varenda en som vill bli använd av Gud måste lära sig tjänandets väg. Varenda tjänare som förmedlar Guds budskap till andra, verkställer enbart sin Herres tjänst och hans önskningar.
Vi kan lära oss ytterligare något om att tjäna utifrån Abrahams liv. 1 1 Mos. 18 finns berättelsen om hur Gud besöker Abraham. Abraham har i föregående kapitel ingått ett förbund med Gud genom omskärelse. Gud har givit Abraham löftet om en son genom Sara. I detta kapitel sitter Abraham framför sitt tält när han ser upp och får syn på Herren på avstånd. Han springer för att möta Herren och säger: ”Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå inte förbi din tjänare.” Sedan skyndar han sig att hämta vatten för att tvätta Herrens fötter och han sätter fram mat till att vederkvicka honom med. Gud hade förvisso inget behov av allt detta, men han tog emot det därför att Abraham hade behov av att få ge det.
För många år sedan manade Gud mig att ge ett offer till en av Herrens tjänare. Denne förkunnare var mycket välsignad och jag var väldigt fattig. Gåvan var en stor uppoffring för mig. Jag tyckte att jag behövde pengarna mer än han. Jag klarade inte av att lyda Gud utan han fick lära mig den läxan på ett annat sätt. När jag sedan bad över händelsen klagade jag inför Gud och frågade: ”Varför bad du mig att göra en sådan uppoffring för en man som uppenbarligen har överflöd?” Gud svarade mig: ’Det var inte det att min tjänare behövde gåvan, det var du som behövde ge den. ” Gud tänkte använda den uppoffringen från min sida för att i gengäld ge mig en stor välsignelse. En del av vår tjänst för Gud är att lära sig lydnad i allt. En sann Tjänare lyder vare sig han förstår sin herres vilja eller ej. Det finns många saker när det gäller Andens ledning som vi inte kommer att förstå förrän Gud uppenbarar det för oss i himlen. Gud hade tänkt att välsigna mig men jag gick miste om den välsignelsen genom att gå efter förståndet i stället för Anden.
Abraham gör allt för att betjäna Herren och sedan ställer han sig och väntade inför honom. Lägg märke till att Abraham inte faller på knä och börjar be Gud om vare sig det ena eller det andra. Han bara står där och väntar inför Gud. Det är Gud som bryter tystnaden och säger: ”Var är Sara, Sara skall få en son. ” Det verkar som om Sara skrattade åt Gud den dagen för att hon var så gammal och inte längre kunde få barn. Hela sitt liv hade hon varit ofruktsam. Men Sara skrattade inte av otro eller av hån för Hebreerbrevet säger att Sara fick kraft att föda en son på grund av sin tro, (Hebr. 11:11, KJV). Hon skrattade åt Abraham. Skulle Abraham vilja ha henne när hon var 99 år gammal? Hon var antagligen vithårig och hade åldersrynkor. Kanske en och annan tand fattades.
Hon tyckte inte själv att hon var åtråvärd. Det finns en legend som berättar att Gud utförde ett under den natten, och morgonen därpå var hennes ungdomlighet tillbaka. Hon var ung och vacker igen. Det kanske finns ett korn av sanning i legenden, för två kapitel senare försöker konung Abimelek att ta in Sara i sitt harem. Uppenbarligen tyckte han att hon var vacker. Gud grep in och förde tillbaka Sara till Abraham. Isak föddes, löftessonen kom enligt det ord som Gud hade talat.Hur många av oss är det inte som har fått ett löfte från Gud, en dröm, en syn som vi längtar efter att Gud ska infria? Vi behöver alla lära av Abraham att enbart tjäna och vänta inför Herren. En av de viktigaste sakerna för en lärjunge är att likt Abraham kunna upptäcka och känna igen Herrens närvaro. Om vi ska betjäna honom måste vi veta när han kommer på besök. Jesus säger att när vi betjänat en av hans minsta bröder så har vi betjänat honom.
Elisa stod upp och betjänade Elia. Hemligheten till allt äkta tjänande är att göra tjänst inför Gud. Det står om Jesus att han bad ofta. Jesus upplevde att det var viktigt att veta Faderns vilja i allt. På flera ställen i Johannes evangelium står det skrivet att Jesus aldrig gjorde någonting av sig själv. Han bad alltid och frågade efter Faderns vilja. Han gjorde aldrig något som han inte sett Fadern göra. Han sa aldrig något som inte Fadern hade sagt till honom. Han vandrade helt och hållet som en tjänare åt Fadern. Var och en som skall bära Guds mantel måste bli Herrens tjänare. Att ta på sig tjänare dräkten är självförnekelsens andra steg. Tjänaren hade inga egna rättigheter. Han tillhör helt och hållet sin Mästare. Att lära sig tjäna Herren innebär att välja att lyda den helige Andes ledning i stället för att kräva sina egna rättigheter. När vi förnekar oss själva våra rättigheter, är vi på väg att bli livets tjänare. Vår tjänst börjar med att vi betjänar Herren i bön och lydnad Vi tjänar honom även genom givande, både av vår tid och av våra tillgångar. Vi betjänar honom ofta genom att han leder oss att betjäna andra.
