JP

KAPITEL 5
SANN
TILLBEDJAN

I detta sista kapitel om självförnekelse ska vi lämna berättelsen om Elia och Elisa och studera själva syftet med självförnekelsen. Vi kommer att upptäcka självförnekelsens innersta väsen – den princip som är gemensam nämnare för de sju steg av självförnekelse vi redan sett i Elisas liv.

garden-of-eden
I Edens lustgård fanns två speciella träd. De kallades för livets träd och kunskapens träd på gott och ont. Konsekvensen av människans synd, innebar mer än att hon blev utvisad ur Guds lustgård. Hon valde också vem hon ville tillbedja. Paulus skriver i Rom. 1:25: ”De bytte ut Guds sanning mot lögnen, de dyrkade (tillbad) och tjänade det skapade i stället för skaparen.” I syndafallet valde människan att tillbedja sig själv i stället för Gud. Det måste förändras när en människa kommer till Gud. Det är bara Gud som ska ha tillbedjan.

Guds stora problem med Job var att även om han var noggrann med sina offer till Gud, så tillbad han sin egen rättfärdighet i sitt hjärta, (Job 32:3; 33:9). Självförnekelse är annat än en yttre uppvisning av asketism, det rör frågan om vem vi tillber i våra hjärtan. I Johannesevangeliets fjärde kapitel säger den samariska kvinnan vid brunnen till Jesus: ”Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man ska tillbe honom finns i Jerusalem.” Jesus svarade: ”Tro mig kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. ” Joh. 4:20-23. Jesus antydde till kvinnan: ”Kvinna, du vet egentligen inte vad det är du tillber. ” Detta påstående är lika sant om många i kyrkan idag. Jag undrar om de flesta kristna egentligen vet vad det är de tillber eller om de tillber över huvud taget. Det är stor skillnad på lovsång och tillbedjan. Vi har använt ordet tillbedjan ganska vårdslöst och ofta blandar vi ihop begreppen lovsång och tillbedjan. Jag har varit på möten där människor har lyft sina händer till Herren och sjungit och prisat honom, men det har inte varit tillbedjan. Det finns tillfällen då den helige Ande verkligen kommer över oss i vår lovsång, men det behöver ändå inte i sig självt innebära att vi tillber. I det här kapitlet skall vi studera tillbedjans innersta väsen.

Ursprungligen innebar tillbedjan alltid offer. Israeliterna var befallda att komma inför Herren tre gånger om året till de sju högtiderna för att tillbe. Ingen kunde komma för att tillbe utan att ta med sig offer, (5 Mos. 16: 16-17).12 Sam. 24:24 står det att kung David vägrade offra till Herren ett offer som han ”fått för ingenting”. Sann tillbedjan involverar alltid offer.

Dietrich Bonhoeffer var en luthersk teolog som dog under naziförföljelserna i Tyskland på 40-talet. Han skrev en bok om lärjungaskap som heter ”Efterföljelse”. I den boken berör han en del saker som jag tror att varje kristen behöver få klarhet över. Han hänvisar till två begrepp som han jämför med varandra. Det första är ”billig nåd” och det andra är ”dyr nåd”. Jag är rädd för att många kristna idag inte har förstått vad nåd egentligen betyder. Nåd är ett av de vackraste orden i vår andliga vokabulär. I den betydelse som ordet används i bibeln, betyder nåd att ta emot något som man omöjligen skulle kunna skaffa själv. Det innebär att människan under inga som helst omständigheter på egen väg kan komma i besittning av det som hon som en fri gåva får av nåd. Det är helt oförtjänt. Vi har inte gjort något som förtjänat det. Nåd är alltid en gåva som aldrig kan förtjänas. Tack Gud för hans nåd!

Ingen människa kan få ett rätt förhållande till Gud, utom genom Guds barmhärtighet. Ofta tar vi nåden alldeles för mycket för given. Det ansåg även Dietrich Bonhoeffer. Den uppfattning om nåden, som Bonhoeffer kallar för ”billig nåd”, är att nåden ger en människa en rätt ställning inför Gud, utan att det innebär några förpliktelser. Man kan bli frälst och ha det underbart som kristen, men man talar aldrig om en överlåtelse till en äkta tillbedjan av Gud.
Bonhoeffers definition av ”dyr nåd” är att man tar emot Guds nåd samtidigt som man överlåter sig till Kristus. Bonhoeffers uppfattning är att ingen kan ta emot Guds nåd, utan en överlåtelse till efterföljelse. Han tycks träffa väldigt rätt. 1 1 Kor. 10:2 skriver Paulus om det stora uttåget då Mose förde Israels barn ut ur Egypten: ”Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. ” Det står inte att de blev döpta av Mose, utan att de när de gick genom havet och under Guds molnstod blev döpta till gemenskap med Mose. Det betyder att de från det ögonblicket var överlåtna till att följa Mose till det utlovade landet.

När människor tar emot Guds nåd och döps med en och samma Ande att höra till en och samma kropp, har de från den stunden överlåtit sig till Kristi kropp (1 Kor. 12:12-13). Man kan inte ta emot Guds nåd utan att bli en del av Kristi kropp. Det finns människor som menar att när Gud har förlåtit dem, kan de leva och göra precis som de vill. Nåden överskyler allt. De har fel. Den person som är överlåten till Kristi kropp, är också överlåten till att inte förstöra hans kropp. ”Om någon förstör Guds tempel, skall Gud förgöra honom.” 1 Kor. 3:17. Här talar Paulus om Guds tempel, inte som om det gällde en individ, utan om kyrkan, hela Kristi kropp. I det ögonblick vi blir kristna, överlåter vi oss genom Guds nåd till en relation till Jesus Kristus. Vi överlåts till en förlåtande relation, en stärkande relation, en vidgande relation, en fördjupande relation – en relation av lärjungaskap, (Ef. 3: 18). Kristus har aldrig kallat någon till sin nåd som han inte samtidigt kallat till lärjungaskap. Det finns kristna idag som tror att lärjungaskapet är valfritt. De tror att det bara gäller för en del speciellt överlåtna kristna. Men sanningen är att det inte finns någon ”billig nåd”. Guds nåd innebär att en människa överlåter sig till lärjungaskap, och lärjungaskap har med tillbedjans innersta väsen att göra. Kommer vi att tillbe Gud eller oss själva?

Mose sa till Farao: ”Vi måste gå ut i öknen och tillbe Gud. ” Israel kunde inte stanna i Egypten och tillbe Gud, inte heller kan Guds barn vara kvar i världen och tillbe Gud. Sann tillbedjan kräver ett åtskiljande från världen. Om det finns något nytestamentligt begrepp som motsvarar tillbedjan, så är det självförnekelse. Tillbedjan innebär mer än att lova och prisa Gud. Tillbedjan innebär åtskillnad från världen. Det innebär offer och överlåtelse till Gud. Gud befriade Israel för att resa upp ett folk som skulle tillbe honom. Det är en biblisk förebild för vårt förhållande till Gud idag.

Gud talade till Abraham och sa: ”Jag vill att du går till Moria berg och offrar Isak till mig.” I nästa scen ser vi denne store gudsman och hans son på väg till Moria berg. Det berget kallades längre fram Sions berg. Den plats där Abraham offrade sin son var troligen samma plats där Jesus korsfästes. Abraham och Isak tog en kruka med kol och en famn ved och gick tillsammans mot berget. Isak frågade: ”Var är fåret till offret?” Abraham svarade: ”Gud utser nog åt sig offret.” Lägg märke till Abrahams ord till sina tjänare när han lämnade dem: ”Jag och gossen vill gå ditbort. När vi har tillbett, skall vi komma tillbaka till er.” I Mos. 22:5. Inte underligt att Hebreerbrevets författare skriver att Abraham trodde att Gud kunde uppväcka Isak från de döda. Abraham sa: ”Vi ska tillbe” och ”Vi ska komma tillbaka”. Sann tillbedjan innebär offer, men som vi också kan se här involverar det även tro. Gud kommer inte att vara någon något skyldig. Ingen kan ge till Gud utan att Gud rikligen ger tillbaka. Abraham övergav Ur och sitt hemland och fick Kanaan. Han skar bort sin förhud i omskärelsen och fick en speciell son – Isak. Han la den sonen på altaret, och Gud gjorde Isak till ett stort folk. Abraham visste att man måste tillbe i tro. Det finns många som prisar Gud, men hur många är det som verkligen tillber Gud? Speciellt den gammaltestamentliga tillbedjan hörde alltid ihop med offer. För dem var det omöjligt att tillbe utan offer. I vår tid offrar vi inte brännoffer. Kristus blev vårt offerlamm på Golgata. Han blev Guds slutliga offer för synd, det fullkomliga offret. Även om han blev vårt offer, kan vi inte skilja offer och tillbedjan åt.

För att kunna förstå detta behöver vi titta på en av Davids psalmer i Psaltaren. David kände Guds hjärta och vad Gud egentligen ville ha. ”Ty du har inte behag till offer, eljest skulle jag ge dig sådana. Till brännoffer har du inte lust. Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande. Ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, inte förakta. ” Ps. 51:18-19. David visste att Gud inte var ute efter djurkött. På den tiden offrade man vädurar, lamm, getter, tjurar osv. Det fanns alla möjliga slags blodsoffer. David var en profet och han gick direkt till själva kärnan. Han säger: ’Gud, du har inte behag till ett djurs död. Det är inte det som behagar dig.” Vi behöver fråga oss själva: ”Finns det någonting i den här världen som inte tillhör Gud? Kan vi ge något till Gud som inte redan är hans?” Pengarna på banken är hans. Huset är hans. Bilen är hans. Om du tror att något av detta är ditt, så försök att ta det med dig när du dör! Allt i denna värld tillhör Gud. ”Jorden är Herrens och allt vad därpå är.” Ps. 24:1. Allt silver, allt guld, alla diamanter, all boskap etc. är hans. Han har bara lånat det åt oss för en tid. David säger: ”Kärnan i ett äkta offer är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta. ett hjärta som är överlåtet till Gud.” Det är det som Gud egentligen är ute efter.

När Gud sa till Abraham att han skulle ta Isak och offra honom i tillbedjan, var Gud då ute efter Isaks död? Vad var han ute efter? När Gud vill att vi ska offra en summa pengar till ett missionsarbete, är Gud verkligen ute efter våra pengar? Om Gud skulle säga till dig att sälja ditt hem och ge bort alltsammans, skulle Gud vara ute efter ditt hem? Nej, allt är redan hans. Vad är det han vill ha? Lydnad, ren, enkel lydnad. Men inte bara själva lydnaden. Det är inte en blind, automatisk lydnad som Gud söker hos oss, för då skulle vi inte vara något annat än vältränade djur. Lydnad utifrån ett hjärta som är fullt av kärlek uppenbarar just det som är dyrbart för Gud: en överlåten vilja.

I Jona bok ser vi en profet utan en överlåten vilja. Jona lydde till slut Gud och for till Nineve, men en närmare granskning av Jonas attityd visar att han lydde Gud under protest. Denna form av lydnad ger ingen belöning hos Gud. När Gud prövade Abraham ville han inte ha en död Isak, utan en överlåten Abraham. Gud söker efter samma sak hos oss. Låt mig förklara varför. Vi har redan fastställt att vi inte äger någonting i detta livet, ingenting är egentligen vårt. Allt tillhör Gud. När Gud skapade Adam och satte honom i Edens lustgård gav han honom en fri vilja. En suverän vilja som kunde välja vilken väg han ville vandra. Adam kunde välja livets träd, han kunde också välja kunskapens träd på gott och ont. Gud gav Adam en fri vilja. Människan är den enda varelse som Gud har skapat som fått frihet att kunna välja. Det enda som Gud inte äger helt och hållet är vår vilja. Vi är köpta och priset är betalt. Vår kropp och vår ande tillhör Gud, (1 Kor. 6:20, KJV). Människans själ är den del av oss där viljan finns. Det är vår frivilligt överlåtna vilja, som Gud behöver för att kunna göra ett djupgående verk i våra liv.

Jag har sett människor komma till möten och bli rikligt välsignade av Guds närvaro, men de lämnar mötena likadana som de kom. Det skedde aldrig någon överlåtelse av deras vilja till Gud. De hade ingen äkta tillbedjan inför Gud. Som vi sett involverar all sann tillbedjan offer.

Jesus sa: ”De som tillber Gud måste tillbe i ande och sanning.” Joh. 4:24. Sann tillbedjan av Gud är en tillbedjan med vår andliga natur, då vi ger en förkrossad ande och överlåten vilja till Gud. David säger: ”En bedrövad ande, ett förkrossat hjärta inför Gud, det är tillbedjan.” Jag hade förmånen att få vara med om ett möte i vår församling, då jag upplevde den högsta tillbedjan jag någonsin varit med om i mitt liv. Guds Ande regnade över oss på ett sådant sätt, att jag under alla de år som jag vandrat med Gud aldrig sett något liknande. Jag gick fram till kanten på estraden, ställde mig där och lyfte mina händer till Gud. Tårarna strömmade som en flod. Min ande var fullständigt förkrossad inför honom. Min ande vidrördes av Guds Ande. Jag upplevde att det fanns ingenting, absolut ingenting i mitt hjärta, som jag i det ögonblicket inte kunde överlåta till Gud. Det var tillbedjan. Dess innersta väsen är en överlåten vilja, det dyrbaraste offer som en människa kan ge till Gud.

På Jesajas tid kom israeliterna till templet och hade med sig sina offer. De firade ny månader, sabbater, högtider och heliga dagar enligt Guds ord. Men Gud sa till dem: ”Bär ej vidare fram fåfängliga spisoffer ångan av dem är en styggelse för mig.” Jes. 1:13. De hade gett Gud offer som han befallt. De höll varje bokstav i lagen. Men Jesaja förkunnade att de hade överträtt lagens andemening. De kom med sina offer, men inte sina hjärtan. De offrade materiella ting, utan att överlåta sin vilja. Jesaja profeterade: ”Era nymånader och högtider hatar min själ, de har blivit mig en börda, jag orkar ej bära den.” Jes. 1 : 14. Varför? Därför att de gjorde allt mekaniskt. Vi måste också se till att vi inte misslyckas på samma sätt. Om du lyfter dina händer och säger: ”Prisad vare Herren, prisad vare Herren” och det inte kommer från din ande eller ditt hjärta, så tro inte en sekund att Gud är imponerad av en sådan uppvisning av skenbar andlighet. Du kan lika gärna träna en papegoja att säga det istället för dig. Sann tillbedjan ligger i överlåtelsen av vår vilja.

Alla Guds barn går igenom prövningar och frestelser. Petrus säger att dessa eldprov inte är något märkligt eller oväntat i det kristna livet. Det är ingen idé att säga: ”Gud varför händer detta mig? Varför tillåter du detta i mitt liv?” Varför blir vi prövade? Likt de flesta kristna har vi någon gång i det förflutna lovat Gud att ge honom allt. Vi har gett honom våra hjärtan. Vi har lovat att tjäna honom och älska honom resten av våra liv, och överlåta allt till honom. Herren vet emellertid hur lätt det är att säga detta utan att mena det av hjärtat eller förstå vad det innebär. Ar vi verkligen överlåtna? Det är det som våra trosprövningar är till för att visa oss. De flesta av dem beror på att Herren prövar överlåtelsen av vår vilja.

Vi har gått in i ett blodsförbund med Gud. I det ögonblick som Guds nåd kommer in i våra liv blir vi hans. Vi förlorar vår egen identitet. Han gör oss till en del utav sin egen kropp. Vi blir hans och han blir naturligtvis också vår. Vi måste förstå att allt vi har tillhör Gud.

Det finns en berättelse som illustrerar detta. Den välkände läkarmissionären David Livingstone reste till Afrika. Han arbetade länge och väl för att nå de infödda med evangeliet, men stötte på många problem. Folket ville inte lyssna på honom, de ville inte ta emot budskapet. De stal hela tiden från honom. Efter en tid mötte Livingstone hövdingen för en av de största stammarna i Afrika. Denne hövding bad Livingstone att ingå ett blodsförbund med honom. En omvänd inföding som hjälpte Livingstone, uppmuntrade honom att ingå förbundet med hövdingen och till slut reste Livingstone till hövdingens by och ingick blodsförbund med honom. Livingstone hade en mjölkget i sitt hem. När de hade ingått förbundet sa hövdingen till honom: ”Jag vill ha din get.” Livingstone kunde på grund av förbundet inte vägra honom att få geten. Att bryta förbundet skulle innebära döden, så han gav geten till honom. Hövdingen sände en budbärare till sitt förråd och lät hämta ett spjut lindat med koppar. Livingstone tänkte: ”Jag är missionär, jag behöver inget spjut.” Han visste emellertid att han var tvungen att ta emot det eftersom det var en gåva. Samma dag gav han sig iväg till en annan by för att predika. Han tog med sig spjutet och lutade det mot ett träd medan han predikade. Han började upptäcka att de infödda behandlade honom helt annorlunda. När de såg spjutet kom hela byn och satte sig ner och lyssnade till hans budskap. Många gav sina liv till Gud. Överallt dit han kom efter detta hade han enorm framgång. Han upptäckte att när folket såg spjutet ändrade de helt sin attityd. Till slut förstod han att det var spjutet som ingav denna respekt. När de infödda såg spjutet förstod de att Livingstone var en förbundsbroder till hövdingen. Det var det som gjorde hela skillnaden.

I vårt förbund med Gud vill han också ha ”vår get”. Han vill ha den motspänstiga viljan, som står emot honom. Han vill ha den del av oss som går emot hans vilja. Bara då vi har överlämnat ”vår get”, kommer han att ge oss sin stavs kraft och auktoritet, vilket visar att vi är bröder till Kungen. Varje frestelse och varje prövning i livet är till för att testa överlåtelsen av vår vilja. Hur många av oss har inte ett undangömt litet rum i våra hjärtan och vi säger: ”Herre, du får allt, utom detta.”

I Matteus-evangeliets nittonde kapitel står det om en ung man som kom till Kristus och ville följa honom och bli hans lärjunge. Jesus sa till honom att sälja allt han hade, ge bort det och sedan följa honom. Den unge mannen gick bedrövad bort eftersom han hade många ägodelar. Jesus lät honom gå. Om vi inte har överlåtit vår vilja åt Gud, så kommer han att låta oss gå vår väg. Han kommer inte att tigga och be, utan om vi förhärdar våra hjärtan och säger nej till Gud, kommer han att låta oss gå. Jesus säger: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv.” Matt. 16:24. Självförnekelse är att ge upp sin vilja. Jesus förklarar att det inte kan finnas någon sann efterföljelse utan att vi ger upp vår egen vilja. Närhelst vår vilja kommer i konflikt med Herren Jesu Kristi vilja, måste vi ge upp vår. ”Ni som säger: I dag eller i morgon skall vi fara till den eller den staden och stanna där ett år och göra goda affärer. Ni borde säga: Om Herren vill.” Jak. 4:13-15. Vi måste inse att innan vi gör någonting, måste vi söka Guds vilja och först få veta den. Varje gång som du hädanefter lyfter dina händer till Gud, så föreställ dig att ditt hjärta är i dina händer och att du ger det till Gud. Är du villig att lägga hela ditt hjärta och ditt liv i Guds händer? Om du är det, kommer du att bli förundrad över vad Gud kommer att göra med det.

Det finns en orsak till att Gud vill att vi ska komma till honom i fullständig lydnad och överlåtelse. Han vill i gengäld fylla våra liv. Gud frigör sin kraft och härlighet över det som överlåts i hans händer. Fem bröd och två fiskar i hans händer mättade en stor folkskara. En liten flaska olja förökades i hans händer så att oljan räckte för att friköpa en änkas söner från slaveri. En handfull mjöl och lite olja i hans händer mättade tre personer i över tre år. En stav, som kastades framför en brinnande buske, blev i hans händer redskapet som befriade Israels barn från Faraos tyranni. Små saker blir stora i Guds mäktiga hand. Gud letar efter människor som vill komma inför honom och överlåta sin vilja till honom. Detta är sann tillbedjan av Herren. Den som är villig att ta de sju stegen av självförnekelse, kommer att få se sin Mästares mantel falla från himlen över sitt liv. Den som är villig att överlåta allt till Gud och börjar med sin vilja, kommer att få se hur Gud väntat på att få förmera och välsigna det offret.

TILL KAP 6