Mystik - New - Age: Översatt - Lighthouse Trail- Emerging orsakar katastrof

<< Tillbaka

Kristna ledare firar påsk men stöder förnekare av försoningen – det stämmer inte

Den kontemplativa bönerörelsen och den nya emerging-andligheten fortsätter att anställa förödelse i Kristi kropp och i förkunnandet av evangeliet till de förlorade. Under åtta år har Lighthouse Trails genom rapport på rapport visat på undervisning som helt och hållet eller indirekt förnekar Jesu Kristi ställföreträdande försoning (den grundläggande kärnan för den troendes frälsning). Och ändå så fortsätter många kristna ledare, professorer och pastorer idag att stödja förnekare av försoningen eller de som är i samklang med dem. Och vi säger igen, det stämmer inte alls att fira påsk medan man stöder dem som förnekar försoningen.

Ett belysande exempel. Läraren Gayle Erwin vid Calvary Chapel har sin rekommendation av Ödehuset på baksidan av boken och på webbsajten för Ödehuset. Ändå fortsätter Erwin att vända sig till pastorerna vid Calvary Chapel (t.ex. nyligen vid SW Calvary Chapel Pastors Conference med Greg Laurie och andra pastorer vid Calvary Chapel). Men William Paul Young, författare till Ödehuset har förnekat den bibliska ställföreträdande försoningen som vi visade i John Lanagans artikel 2009, The Shack Author Rejects Biblical Substitutionary Atonement. Lanagan fastslår, efter att ha lyssnat på en radiointervju med Young:

Författaren till denna bestsellerbok tror inte att Kristus straffades på Korset av Fadern för våra synder. Detta är en central lära i vår tro – att Jesus frivilligt tog vår plats för straffet och att genom Hans offer kan vi få evigt liv. (klicka här för att läsa transkriptet av intervjun med William Paul Young)

Ett annat tydligt exempel. Alan Jones, pastorn vid Grace Cathedral i San Fransisco skrev en bok med namnet Reimagining Christianity (på svenska ung. Att tänka ut kristendomen på nytt). Boken är fylld av teologi som går emot det väsentliga i den kristna tron. I den boken säger han:

Kyrkans fixering vid Jesu död som den universella frälsningsgärningen måste upphöra, och korsets plats måste tänkas ut på nytt i kristen tro. Varför? På grund av lidandets kult och den hämndlystna Guden bakom den.-- Alan Jones

Om försoningen säger Jones också: ”Jesu offer var att blidka en arg Gud. Straffersättning kallades denna avskyvärda lära.” – Alan Jones, (Reimagining Christianity, s. 168)- Ingen kan ifrågasätta att Brian McLarens namn på baksidan är en rekommendation av McLaren om Jones trosövertygelse som uttrycks i den boken. Faktum är att McLaren, med sina egna ord, kallar läran om helvetet och Korset  "falsk marknadsföring” av Gud. Men även på baksidan av Jones bok finns Walter Brueggemann som säger att Jones ”vision av tro” och ”ministry för tiden som kommer” kommer att vara en ”gåva” till läsarna. För dem som inte är bekanta med hans namn är Walter Brueggemann en av huvudredaktörerna för Richard Fosters Spiritual Formation Study Bible (på svenska ung. Studiebibel för andlig formation). Foster, en sympatisör till kontemplativ new age, beundras och till och med proklameras av otaliga kristna ledare, lärare, präster och pastorer runt om i världen. Två av dessa är Focus on the Family och Rick Warren. Och ändå håller Foster med Brueggemann, annars skulle han inte låtit honom bidra till en Bibel framför allt. Att vara i samklang med Brueggemann är att vara i samklang med någon som accepterar förnekandet av försoningen. Detta är inte att vara skyldig på grund av samröre med någon som är skyldig, detta är att vara skyldig på grund av främjande!

Och vi skulle kunna ge så många fler exempel. Poängen är att kristna ledare och pastorer hjälper till att stödja figurer som förkastar försoningen eller står tillsammans med dem som gör det. Och ändå kommer några av samma ledare och pastorer denna helg att stå framför sina folk för att ge erkännande till Kristi död på korset och Hans uppståndelse. Detta är obeslutsamt, milt talat, och helt obegripligt. Förstår kristna ledare och pastorer naturen av detta ”evangelium” om ingen försoning? Det ”evangeliet” och dess ”Jesus” är inte de bibliska. Faktum är att de helt står i motsats till det bibliska evangeliet och Jesus Kristus. 1992 sa Oprah Winfrey att A Course in Miracles (handboken för new age kanaliserad genom Helen Schucman) enligt den gängse uppfattningen är från Jesus Kristus. Oprah sa att dennes Course in Miracles-“Jesus” filosofi skulle kunna förvandla världen. Sexton år senare, 2008, lät Oprah Marianne Williamson undervisa A Course in Miracles dagligen på sin “Oprah and Friends” online radio network. Men lyssna på vad denna Course in Miracles-”Jesus” har att säga om försoningen och korsfästelsen:

Gör inte det patetiska misstaget att ”hålla fast vid det gamla grova korset.” Det enda budskapet från korsfästelsen är att du kan övervinna korset. Till dess är du fri att korsfästa dig själv så ofta som du vill. Detta är inte evangeliet jag avsåg att erbjuda dig. (Text, s. 52).

Resan till korset borde vara den sista ”värdelösa resan.” … Om du kan acceptera den som din egna sista värdelösa resa är du också fri att förena dig med min uppståndelse. Ända tills du gör det är ditt liv sannerligen bortkastat. (Text, s. 52).

Sången i påsk är den glada refrängen Guds son korsfästes aldrig. (Text, s. 428). (citat tagna från Warren B. Smiths gratis onlinebok, Reinventing Jesus Christ)

Denne Course in Miracles-“Jesus” är den samme “Jesus” som vi hittar i Ödehuset och den samme som stöds av Alan Jones, Walter Brueggemann och Brian McLaren, och det är samme ”Jesus” som med avsikt eller omedvetet stöds av alltför många kristna ledare. För dem som är skeptiska, fundera på vad två av ikonerna för den kontemplativa böne-rörelsen – Thomas Merton och Henri Nouwen – har att säga om Kristi försoning. När Merton försökte ha ”dialog” med en sufimästare, sa sufin (en mystiker inom islam) följande till Merton: ”Islam inskärper individuellt ansvar för de egna handlingarna och ansluter sig inte till läran om försoningen eller teorin om frälsningen” (Merton and Sufism, s. 109). Merton svarade:

Jag personligen tror, i frågor där dogmatiska trosläror skiljer sig åt, att den kontroversen [försoningen och frälsningen] är av ringa värde … Men viktigare är delandet av erfarenheten av gudomligt ljus. … Det är här som utrymmet för fruktbar dialog existerar mellan kristendom och islam. (Merton and Sufism, s. 110, citerat i ATOD, sidorna 59-60).

I slutet av Nouwens liv sa han i den sista boken han skrev (Sabbatical Journey, på svenska ung. Sabbatsresa), följande:

Idag tror jag personligen att på samma gång som Jesus kom för att öppna dörren till Guds hus kan alla människor gå genom den dörren, vare sig de vet om Jesus eller inte. Idag ser jag som min kallelse att hjälpa varje människa hävda sin egen väg till Gud (s. 51).

Följande artikel av Roger Oakland lägger fram denna plan att omintetgöra budskapet om försoningen. Under denna tid när så många firar påsk och vår Herres uppståndelse, må vi minnas nyktra heliga som har gått före oss, som djärvt ”övervunno honom [satan] i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig undan döden.” Upp 12:11

“En slakthusreligion” av Roger Oakland

I honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom. (Efesierbrevet 1:7) Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud. (2 Korintierbrevet 5:21)

Hjärtat och kärnan i den kristna tron är grundad på Jesu Kristi utgjutna blod på Golgata som den enda godtagbara ställföreträdande försoningen för mänsklighetens synd. Evangeliets budskap kräver denna grundval. Bibeln säger att syndens lön är döden – således skulle varje levande person ta straffet för andlig död eftersom ingen av oss är utan synd, på grund av att vi föds med vår syndanatur intakt. Satan hatar evangeliets budskap. Han förstår vad evangeliet betyder, och hans agenda är att bedra mänskligheten från att förstå och tro så att den kan plågas i evigheten med honom. Medan Skriften är väldigt tydlig om nödvändigheten av Kristi död för att vi ska bli frälsta, tror en del att detta gör Gud till en blodtörstig barbar. Innesluten i emerging churchs struktur finns just en sådan tro.

Förciviliserad barbarism

Många inom emerging church-rörelsen skulle kraftfullt opponera sig om någon sa till dem att ledare för emerging church inte tycker om Korset. De skulle studsa upp och säga, ”Jo, det gör de. Jag har hört dem tala om Jesus och Hans vandring till Korset. De säger att de älskar Korset.” Några emerging church-ledare säger att de älskar Korset, men ett bakomliggande tema håller på att vinna styrka bland dem. Det säger att Jesu vandring till Korset var ett exempel på offer och tjänarskap som vi ska följa; men idén att Gud skulle sända Sin Son till en våldsam död för mänsklighetens synder – nej, det är inte vem Gud är. En kärleksfull Gud skulle aldrig göra det! En sådan våldsam handling skulle göra kristendomen till en ”slakthusreligion”. Den liberale teologen och pastorn i Riverside Church i New York city, Harry Emerson Fosdick (1878-1969), trodde att läran om försoningen, där ”Jesus pinades som ställföreträdare för oss” på grund av våra synder, är en ”förciviliserad barbarism.” I sin bok, The Modern Use of the Bible (på svenska ung. Det moderna bruket av Bibeln), säger Fosdick att Jesu vandring till Korset bör ses som ett exempel på ett liv i tjänst och offer och inte jämföras med ”gamla djuroffer” och ”utgjorde ett fromt bedrägeri spelat av Gud mot djävulen.” I Fosdicks bok Dear Mr. Brown (på svenska ung. Käre Mr Brown) säger han:

Alltför många teorier om försoningen förutsätter att genom en enda översteprästlig handling av självuppoffring frälste Kristus världen. Fosdick avslutar det påståendet med ett uttalat – ”Nej!” Han vidhåller sin ståndpunkt: ”Dessa lagiska teorier om försoningen är enligt min åsikt en teologisk skam.”

Fosdick ansåg att idén att Gud verkligen skulle sända Sin Son för att dö på ett Kors för att ta vår plats är grunden för en våldsam och blodtörstig religion. Han förkastade det bibliska budskapet om en försoning och ett ställföreträdande offer. Fosdick var pastor i Riverside Church i New York city från 1925 till 1946. Även om han sedan länge är borta har hans ideologier levt kvar intakta och drivit rakt in i emerging church. I oktober 2006 höll Riverside Church det femte Fosdickmötet för att hedra minnet av sin förre pastor. Två av emerging churchs mest inflytelserika lärare var där som talar för att hedra Fosdick – Brian McLaren och Tony Campolo. Som jag kommer att visa er är McLaren samstämmig med Fosdicks syn på Korset.

Falsk marknadsföring av Gud

I en intervju ifrågasatte Brian McLaren idén om att Gud sände Sin Son till en våldsam död och kallade det för ”falsk marknadsföring av Gud”.

Ett av de enorma problemen är den traditionella förståelsen av helvetet. För att om korset är i linje med Jesu undervisning alltså – jag vill inte säga, den enda, och jag vill verkligen inte ens säga den primära – men en primär betydelse av korset är att Guds rike inte kommer som denna världens riken, genom att använda våld och tvinga till underkastelse. Utan Guds rike kommer genom lidande och villigt, frivilligt offer. Men på ett ironiskt sätt säger läran om helvetet i grunden, nej, det där är egentligen inte sant. Att i slutet får Gud sin vilja igenom genom underkastelse och våld, hotelser och dominans, precis som alla andra riken gör. Korset är alltså inte centrum. Korset är nästan en distraktion och falsk marknadsföring av Gud.

Vilket utomordentligt exempel på tro under attack och konsekvenserna av att tänka utanför ramarna. Om McLaren har rätt har alla de som någonsin levat och trott på Kristi försoning varit vilseförda och haft fel. McLaren har tagit sig friheten att rekonstruera vad tro betyder genom att förvanska Skriften, eller ännu värre, säga exakt motsatsen till var Guds inspirerade Ord säger. Detta är hädelse! McLaren påstår också:

Och jag hörde en välkänd kristen ledare som – jag ska inte nämna hans namn, bara för att skydda hans rykte. Eftersom en del personer skulle använda detta mot honom. Men jag hörde honom säga det ungefär så här: Den traditionella förståelsen säger att Gud begär något av oss som Gud själv är inkapabel till. Gud begär av oss att förlåta människor. Men Gud är inkapabel till att förlåta. Gud kan inte förlåta om Han inte straffar någon i stället för den person Han skulle förlåta. Gud säger inte saker till dig – förlåt din fru, och gå sedan och sparka på hunden för att få utlopp för din ilska. Gud begär faktiskt av dig att förlåta. Och det är på sätt och vis så att en vanlig förståelse av försoningen framställer en Gud som är inkapabel till att förlåta. Om Han inte sparkar på någon annan.

Den Guden existerar inte

Denna idé att förkasta Guds dom lagd på Jesus Kristus i stället för på oss är inte exklusiv för Fosdick eller McLaren. Faktum är att sådant förkastande är integrerad i många andras undervisning. 1991 sa William Shannon (den katolske munken och mystikern Thomas Mertons levnadstecknare):

Detta är en typisk patriarkal föreställning om Gud. Han är Noas Gud som ser människor djupt i synd, ångrar att Han skapade dem och beslutar sig för att förgöra dem. Han är öknens Gud som skickar ormar att bita Sitt folk eftersom de knotade mot Honom. Han är Davids Gud som i praktiken decimerar ett folk … Han är den Gud som utkräver den sista droppen av blod från Sin Son, så att Hans rättfärdiga vrede, framkallad av synd, kan bli stillad. Denne Gud vars humör växlar mellan barmhärtighet och våldsam vrede … Denne Guden existerar inte.

Så med andra ord, enligt Fosdick, McLaren och Shannon, skulle Jesus ses som en modell för offer att följa i våra egna liv, men att se Gud Fadern som en domare över synd är inte rätt syn på Gud. De som förkastar försoningen inser att det största hotet mot deras hädiska uppfattningar är de som tar Skriften bokstavligt och på allvar. Fosdick förklarar:

Om du skulle tala med den där fundamentalistiska predikanten skulle han utan tvekan hävda sin ståndpunkt att du måste tro på den ”ställföreträdande” teorin om försoningen – nämligen, att Jesus led som ställföreträdare och fick ta straffet för våra synder som vi vederbörligen skulle få ta. Men kan du föreställa dig en nutida rättegångssal i ett civiliserat land där en oskyldig man med berått mod skulle bli straffad för en annan människas brott? … Ställföreträdande försoning … sträckte sig en lång bit ner i historien i många straffsystem. Men nu är det ett förciviliserat barbari; ingen sekulär domstol skulle tolerera idén för ett ögonblick; den bevaras endast i några förlegade teologier som en förklaring till vår Herres död … Kristi offerliv och död är alltför helgat för att bli så förvrängt.

Detta är ännu ett perfekt exempel på hur emerging church omvandlar läror som den inte förstår till ett hån mot Skriften och Guds plan för frälsning. Guds vägar är inte våra vägar och att förvänta sig att de ska vara i linje med vårt mänskliga resonerande är skrattretande:

Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar. (Jesaja 55:8-9)

Den förre katolske prästen Brennan Manning har varit en stor influens i emerging-andlighet. I hans bok Above all (på svenska ung. Över allt) från 2003 (förord av sångaren Michael W. Smith) citerar han William Shannon nästan ord för ord, med avseende på försoningen:

Den gud vars humör växlar mellan barmhärtighet och våldsam vrede … den gud som utkräver den sista droppen av blod från Sin Son, så att Hans rättfärdiga vrede, framkallad av synd, kan bli stillad, är inte den Gud som uppenbaras genom och i Jesus Kristus. Och om han inte är Jesu Gud existerar han inte.

Att dö för världens synder

Marcus Borg är “Hundere Distinguished Professor” (någon form av professur) i religion och kultur samt ”Endowed Chair” (en typ av forskningstjänst) i religiösa studier vid Oregon State University. Han är föreläsare och författare till flera böcker, av vilka några är Jesus and Buddha, The God We Never Knew, (på svenska ung. Den Gud vi aldrig kände), och Reading the Bible Again for the First Time: Taking the Bible Seriously But not Literally (på svenska ung. Att läsa Bibeln igen för första gången: Ta Bibeln på allvar men inte bokstavligt). Även om de flesta inte skulle tänka på honom som en ledare för emerging church har hans tänkande influerat rörelsen och dess ledare i hög grad. Brian McLaren säger att han har ”höga tankar” om Borg; dessa två deltog 2006 i en serie av sommarseminarier på ett interandligt center i Portland, Oregon. Rob Bell refererar till och lovordar honom i Bells populära bok Velvet Elvis. Walter Brueggemann, en professor vid Columbia teologiska seminarium och en av medarbetarna till Richard Fosters Renovare Spiritual Formation Study Bible (på svenska ung. Studiebibel för förnyad andlig formation) anser Borg vara en väsentlig del av framväxande andligheten. Brueggemann säger:

Marcus Borg är en drivande kraft i det framväxande ”nya paradigmet” för kristen tro.

Borg förklarar i sin bok The God We Never Knew att hans åsikter om Gud, Bibeln och kristendomen förvandlades när han gick på seminariet:

Jag släppte taget om idén att Bibeln är en gudomlig produkt. Jag lärde mig att den är en mänsklig kulturell produkt, två forntida samhällens produkt, det bibliska Israel och tidig kristendom. Som sådan innehöll den deras förståelse och påståenden, inte uttalanden som direkt eller på något sätt direkt kommer från Gud. … Jag insåg att vad än ”gudomlig uppenbarelse” och ”Bibelns inspiration” betydde (om de betydde någonting) betyder de inte att Bibeln var en gudomlig produkt med gudomlig auktoritet.

Denna attityd förklarar säkert hur Borg kunde säga:

Jesus föddes nästan helt säkert inte av en jungfru, tänkte inte om sig själv att han var Guds Son och ansåg inte att hans syfte var att dö för världens synder.

Om det som Borg säger är sant skulle vi behöva kasta ut Johannes 3:16 som säger att så älskade Gud världen att Han gav den Sin enfödde Son, och att vi skulle behöva släppa temat om ett blodsoffer som är förhärskande genom hela Skriften. I GT är det tydligt:

Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är det som bringar försoning, genom själen som är däri. (3 Mosebok 17:11)

Men Borg förkastar denna betoning:

Att tro att den centrala betydelsen av påsk [uppståndelse] beror på något spektakulärt som händer med Jesu kropp missar poängen i påskbudskapet och riskerar att trivialisera berättelsen. Att primärt koppla påsken till vårt hopp om ett liv efter detta, som om vår existens efter döden är beroende av att Gud förvandlade Jesu kropp, är att reducera berättelsen till en politisk-kultiverad längtan efter vår fortlevnad bortom döden.

Vad finns bakom detta tänkesätt? Lyssna till en new ageare som beskriver vad som ligger bakom denna tankegång:

Jesus var en historisk person, en människa som blev Kristus, Christos, är en evig transpersonell livstillstånd. Jesus sa inte att detta högre tillstånd av medvetande förverkligat i honom var hans egen för alltid. Inte heller kallade han oss att tillbedja honom. I stället kallade han oss till att följa honom, att följa honom i hans steg, att lära av honom, av hans exempel.

Fosdick skulle kunna hålla med om detta. När han säger, ” Kristi offerliv och död är alltför helgat för att bli så förvrängt”, menar han att Kristus är ett exempel att följa, inte ett oskyldigt offer för vår skuld och därför värd att prisa och tillbedja. Satan önskar hett bli tillbedd och avgudad som Gud. Han hatar allt som Jesu död står för. Jesus Kristus, Gud i köttet, friköpte med Sitt eget blod deras liv vilka är skrivna i Livets Bok. Bibeln säger, “utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse” (Hebreerbrevet 9:22), och likaså ”har han uppenbarats […] för att genom offret av sig själv utplåna synden” (Hebreerbrevet 9:26). Ska vi förkasta dessa skriftställen och andra likaväl som talar om försoningen på grund av det inte låter logiskt? Skriften säger oss att det köttsliga sinnet är i fiendskap mot Gud. Vi måste erkänna att Bibeln är Guds uppenbarelse av Sig själv till människan. Den är vår slutgiltiga auktoritet och vi måste hålla fast vid sanningen i dess undervisning.

Icke däri består kärleken, att vi hava älskat Gud, utan däri, att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. … Och vi hava själva sett, och vi vittna om att Fadern har sänt sin Son till att vara världens Frälsare. (1 Johannesbrevet 4:10, 14)

(från kapitel 11 i Faith Undone av Roger Oakland – för hela kapitlet, klicka här.)

Översatt från engelskan sv Maj - Lis Seppänen