Eftersom Herren nu har återupplivat denna syn och Han på nytt vill förmedla den så skriver jag ned den. Herren har manat mig till det samtidigt som några personer har frågat efter den. Den förmedlades i Pingstkyrkan i Örnsköldsvik under en söndagsgudstjänst för ca 10 år sedan och finns där inspelad på band. Denna nedskrivna version är mycket mer detaljerad. Man hinner helt enkelt inte med att vara alltför detaljerad under en gudstjänst när andra inslag i gudstjänstplaneringen tränger på. Vissa delar av denna syn har tidigare kommit och förmedlats i små sektioner.
Det jag beskriver här är den syn i sammanhängande form som Herren Jesus gav mig under en och samma dag. Samtidigt som synen handlar om Örnsköldsviksbygden så är den en del av vad Herren visade ang vårt land. Denna syn blev också avslutningen på mina år av tårar.
Under lång tid hade jag varit i bön för Örnsköldsvik och Sverige. Allt oftare drog jag mig bort från människor. ”Ensamheten” tillsammans med Herren var mycket viktigare. Denna bönetid fylldes av nöd, förkrosselse och tårar då Herren Jesus visade en del av vad som skulle ske. Jag hade nästan inga böneord kvar. Kvar fanns bara Den Helige Andes outsägliga suckar och detta: Herre förbarma dig ! Under en tid var det allt jag fick fram.
Slutligen, när jag satt på ett av Ö-viks berg och tittade ut över staden, ställde jag, mycket uppgivet, frågan till Herren: Vad finns kvar att rädda efter detta? Och hur ska det gå till?
Här följer synen. Jag tror att jag var vaken men ändå inte när den kom. Jag kan inte riktigt beskriva vilket tillstånd jag var i. Jag vet inte ens om detta ska kallas syn, uppenbarelse.
tilltal eller något annat.
Synen_____________________________________________________
Herren lyfte min blick och jag fick se ut över staden Örnsköldsvik och dess omgivningar. Jag såg alla olika församlings- och kyrkobyggnader i ett speciellt, fokuserande ljus. Inga människor syntes till. Inga bilar rörde sig. Det var en klar och molnfri sommardag. En varm dag och fåglar sjöng vackert. Vinden svepte sakta och milt genom staden. Stilla och fridfullt.
Stillheten bröts då skyarna på himlen tycktes börja röra sig. Som en mindre storm verkade en liten del av himlen vara. Ett område på himlen blev för en stund lite mörkare. Ur det området kom något ut. Det såg ut att vara av trä, gammalt trä. Det sjönk från himlen och ned mot jordytan och Övik. Jag såg inte först vad det var för någonting. Jag betraktade det underifrån. Dess hastighet ökade sakta ju närmare jordytan det kom men det betedde sig inte som ett fallande föremål. Så hög blev aldrig hastigheten. Under ”fallet” tycktes föremålet växa.
Så såg jag vad det var. ETT KORS. Ett kors, av gammalt men homogent trä. Grånat av ålder. Korset växte och blev obegripligt stort. Jag såg spår av spikar, men inga spikar. Min blick fokuserades kring några mörkare områden på korset. Herren lät mig förstå att det var blod . Dessa mörkare områden tycktes vara mer välbevarade än områdena runtomkring.
–Se mitt blod, hördes en röst säga. Jag föll ihop som en trasdocka och jag kunde eller ville inte resa på mig. På korset syntes Vår Frälsares Jesu Kristi blod. Jag var väldigt berörd av denna syn.
Efter en stund landade korset på marken med ett dovt muller. Det hade blivit så stort att det täckte hela staden och dess omgivningar, men ändå orsakade ”landningen” inga skador. Jag såg något konstigt en stund. Korset täckte hela staden och dess omgivningar. Även näraliggande orter täcktes av det. Så stort var det. Men samtidigt såg jag det landa på området ungefär där Pingstkyrkan är byggd.
Sedan stod det bara där. Allt blev åter stilla. Fågelsången hördes igen. Himlen var stilla och klar och den ljumma sommarvinden svepte åter genom staden. Korset bara stod där och inget mer tycktes ske. Länge stod korset där. Inga människor syntes till, inga bilar rörde sig. Jag såg aldrig några fåglar…hörde bara deras sång.
Efter en lång stund började några nya ljud höras. Lite gnekande och gnisslande. Som av osmorda gamla gångjärn. Ett ljud till att börja med och så småningom fler ljud av samma art. Några lågmälda sorl, som av människoröster hördes. Jag såg inga människor men jag hörde ett sorl från dem. Det verkade komma från olika distanser. Detta sorlande hördes en lång stund. Så fick jag se…….människor. Först en som sakta gick fram till korset. Där hamnade denna människa på knä i en mycket respektfull tystnad. Efter en stund dök det upp en till, och en till, en till, och en till. Alla som kom till korset föll på knä. Ingen sade något. Mer människor kom fram. Alla utan synbar brådska.
Alla åldrar var representerade. Sjuka och friska, rika och fattiga. Kvinnor, män och barn. En del bar tunga bördor. Men dessa bördor tycktes lyftas från dem i samma stund som de föll på knä vid korset Några av de som var sjuka tycktes bli läkta men inte alla. Där kom lärare, profeter, herdar och apostlar. Där kom snickare, fiskare, politiker, läkare…..ja alla möjliga yrkesgrupper tycktes finnas med och även arbetslösa. Stilla och vördnadsfullt närmade sig fler och fler människor detta underbara kors. Denna plats där inga ord tycktes behövas.
Herren lyfte min blick och en röst hördes. –Se var de kommer ifrån.
Jag fick då se alla speciellt belysta kyrko- och församlingsbyggnader på nytt. Många människor kom därifrån och sökte sig till detta kors. Herren ändrade åter fokus på min blick och jag såg mer överskådligt över hela staden, dess omgivningar och omgivande orter. Människor kom från andra ställen också. Några från ett hyreshus, andra från olika villor. Vissa kom från kommunhuset och andra arbetsplatser. Några kom från sjukhuset. En ganska stor skara kom ur en skog och många klev upp från olika diken.
Efter en tid hade det blivit många människor kring detta kors. Alla på knä och i vördnad och tystnad. Ännu en tid därefter tycktes tillströmningen till detta kors avta för att slutligen upphöra.
Herren lyfte åter min blick till annan plats. Nu tycktes jag kunna se in i husen och alla kyrkobyggnader. Det fanns en del människor kvar där. I alla kyrkobyggnader fanns det människor kvar. I alla hus och på alla arbetsplatser fanns också människor kvar. De var fullt medvetna om att många hade lämnat husen och gått till detta kors. Några av de som fanns kvar i husen och kyrkobyggnaderna tycktes känna en dragning till detta kors. Men de fortsatte trots det med de aktiviteter som de höll på med. Det förvånade mig stort ty platsen kring korset tycktes vara en ljuvlig plats att vara på. En nöd föll över mig för dessa människor ty de tycktes vara bunda till något så att de inte kunde eller ville samlas med de andra kring korset.
Av de olika människorna som syntes så visades inget ansikte. Ingen kunde identifieras varken av de som samlats kring korset eller de som var kvar i de olika byggnaderna. En fråga började att formuleras inom mig men Herren svarade innan den ställdes. De som är kvar i byggnaderna är bundna till det jordiska. Några av dem kommer senare men inte alla.
Herren gjorde ett snabbt ”svep” igenom alla kyrkobyggnader. Väldigt få detaljer visades. Bara korta kommentarer hördes.
Bunden till pengar………..bunden till sin rörelse……….bunden till människor………………bunden till sin ledare…………..bunden till ockultism……………..bunden till sig själv………..bunden till idoler…………………….bunden till åsikter…………………….bunden till egna ordningar………………….bunden till läror…………………bunden till babylon………………bunden till moral……………………………… bunden till lyx………………………bunden till framgång……………………bunden till sin förening…………………. bunden till oförsonlighet …………bunden till sin egen väg………bunden till sitt förstånd………..bunden till prestige.. …………………….bunden till sitt eget domarvälde………….bunden till självrättfärdighet…
Detta snabba svep med kommentarer tonades sakta ned. Det blev mindre och mindre hörbart. Slutligen kunde jag inte höra något även om jag fick ana att det uttalades.
Ännu en gång ändrade Herren fokus på min blick. Nu såg jag åter korsplatsen. Det var fortfarande ganska tyst men det kunde höras lite ljud som om några grät. Men platsen var fortfarande lika ljuvlig att befinna sig på tycktes det. Andra ljud började också höras. Jag fick uppfattningen att det var olika hyllningar till Herren Jesus.
För en del människor tycktes inte platsen vara alldeles bekväm att befinna sig på, men de ville ändå inte vara någon annanstans. Jag uppfattade något som kunde vara en tillbedjan. Efter en stund hördes denna tillbedjan starkare Det var tydligt att ingen tillbad korset. Man tillbad Herren Jesus. Det som korset visade på och påminde om.
En röst hördes igen:
Se min ädelsten, min älskade församling. Se de som har tagit emot den största nådegåvan. Se mitt blods ständiga och konstanta rening, se min försoning, se hur alla är riktade mot mitt kors, se de som lever i och av min rättfärdighet och inte i sin egen, se min väg…………………….ja skåda med glädje hela mitt verk.
Då hände en underbar sak. Skyarna uppe på himlen tycktes komma i rörelse. Dessa skyar hade otydliga konturer som av två väldiga armar. Armarna sökte sig mot korsplatsen och omslöt alla som var samlade där.
- Se, detta är min älskade församling.
En fundering började formas hos mig. På nytt hann jag inte ställa frågan med min mun. Svaret kom av sig själv. Detta är vad som är, sker och kommer att ske.
Här är beskrivningen av denna del av synen slut:
Jag hade blivit styrkt och allt hopp hade återvänt. Jag reste mig utan besvär nästan som om något hjälpte mig upp. Jag var kvar på denna plats till sent på kvällen. Jag bara njöt. Samtidigt så började jag förstå att jag inte förstod allt vad Herren visat. En visshet började växa inom mig. Jag kommer nog att förstå när Herren vill det och om Han vill det. Efter några dagar lät Herren olika förklaringar komma.
De år av tårar som jag nämner innan själva synen var den tid som Herren satte sitt ljus på mycket skräp, skuld och synd hos mig själv. Det var också en tid då många av mina ”behagliga” verklighetsuppfattningar fick brista. Det gör ont när illusioner brister. Det var en tid då Herren gav en situationsbeskrivning……..en förklaring av vilken miljö Guds folk hade att verka i. Det var en tid då Herren visade hur Hans församling skulle räddas från avfall samtidigt som avfallet tilltog inom och utanför församlingarna.
Herren lät mig förstå att korsets storlek var Hans sätt att visa mig vad han betraktade som sin lokala församling. Korset täckte hela Öviksbygden med omgivande orter.
Samtidigt fanns korset på en central plats, mitt i alltihopa. Det var Herrens sätt att visa var platsen kunde hittas. Där Herrens hela Golgataverk skulle vara placerat. En plats där tystnad råder som regel och när ljud finns är de väldigt lågmälda. En plats där tårar, glädje, tillbedjan, kärlek, liv, sanning, respekt och vördnad kan finnas utan att trängas eller trycka bort varandra. En plats där även det som inte riktigt trivs där ändå vill vara kvar där. Var finns en sådan plats? Var finns en plats som är möjlig att nå för alla. Utanför Pingstkyrkan……nej. Där trängs det för mycket emellanåt. I vår tankevärld….nej, där är det stridslystet och ganska mörkt emellanåt. Nej ….Platsen där Herrens verk ska vara placerat är i vårt centrum, med andra ord. I vårt hjärta.
De som var kvar i de olika byggnaderna det var de människor som inte hade kärlek till Sanningen. De visste om vad som skedde på korsplatsen men de gick aldrig dit. Jesus är Sanningen. Dessa människor är de som kommer på avfall ty det hade något annat som centrum i sitt liv. Om dessa sa Herren …”Bunden till……” När jag nu skrev ned detta så ville jag hela tiden skriva ned ” bunden av” av gammal vana. Men Herren korrigerade mig flera gånger. Jag fick helt enkelt inte skriva ”bunden av”. Herren lät mig förstå att det är mycket stor skillnad i att vara ”bunden till” jämfört med att vara ”bunden av”.
Herren visade också att Hans församling inte heter Pingstkyrkan, EFS, Missionskyrkan, Elim eller något annat. Dessa olika byggnader kan mest jämföras med ett vanligt hem med olika rum. Vissa människor trivs bäst i köket och andra trivs bäst i vardagsrummet osv.
Hans församling består av människor som i sitt absoluta centrum, hjärtat, har tagit emot den största nådegåvan av alla, nämligen Jesus Kristus, vår snart återkommande Frälsare, Herre och Gud. Dessa älskar den Sanning Han är.
Nedanstående måste vara med om denna syn ska kunna förstås som Herren vill att den ska förstås. Ur 1917 års Svenska Bibelöversättning Fil 2: 1-5
Fil 2:1 Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, 2 gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, 3 fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv. 4 Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras. 5 Varen så till sinnes som Kristus Jesus var,
Dessa två markeringar har Herren belyst. Varför?
* ”Gemenskap i Anden.”…………… Tänk på att det finns olika andar.
* ”Uppfyllda av samma kärlek”………….Det finns olika kärlekar.
På Herrens uppmaning ett förtydligande.
Synen handlar inte om nationell eller internationellt organisatorisk ekumenik. Ekumeniken innehåller ibland olika andar, olika kärlekar, främmande läror och innehåller inte alltid rätt centrum. Synen handlar om vad Herren menar med enighet och sin församling.
Domsjö 1 April 2012
I Kristus och av nåd en av Herrens tjänare.
Jan Johansson, Domsjö
