Läror & Debatter: Sverige - Andrew Stroem - Människor lämnar kyrkan

<< Tillbaka

 

Sedan vi har diskuterat “ut-från-kyrkorna”-kristna, tror jag att det är viktigt för oss alla – inklusive kyrkoledare – att se på orsakerna till varför människor lämnar.

Väldigt ofta är det så att det INTE är ”kyrko-hoppare” eller avfallna. Många av dem lämnar för att de anser att KYRKORNA är avfallna! Det är så många människor som skriver till mig från hela världen, som säger att de har försökt och försökt men de kan inte finna någon gemenskap i sin stad som verkar tillnärmelsevis biblisk. De säger till mig att de verkligen har letat men antingen är kyrkorna kalla, formella eller anti-karismatiska å ena sidan - eller också är de ”hyper-karismatiska” eller ”sökarvänliga” å andra sidan.

Det verkar inte finnas någon balanserad biblisk i sikte, vilket håll de än vänder sig åt. Det är lätt att kasta ur sig yttranden som “Ingen kyrka är perfekt”, men mitt hjärta sträcker sig verkligen till dessa för kyrkoestraden har sett dålig ut ett tag och den verkar bli allt värre och värre. Vad ska människor göra? Här nedan är några utskick som folk har skickat till mig, om varför de har lämnat kyrkan.

 

Från: Peggy (USA)

“Min man och jag har varit kristna i 30 år, hemgruppsledare nästan lika länge; min man har också varit lovsångsledare mesta av tiden. I vilket fall, är vi nu bland dem ”utanför-kyrkan” som ditt budskap beskriver, även om vi fortsätter och mötas och ber med andra troende, som känner samma längtan efter något mer äkta än det vi har upplevt under längre tid än vi kan minnas. Våra hjärtans rop är inte att leva på minnen av otrolig närhet till Gud från förr, men att upptäcka honom på nytt igen, djupare än förut. Vi är desperata efter Honom. I ljuset av den hungern, och den tomhet som är vår erfarenhet av kyrkan som vi har tillhört i 17 år, var det mer än vi orkade bära.”

Från: Randy (USA)

”Jag läser en förklaring över fenomenet varför ”utanför-kyrkan-kristna” ökar. De säger att vi är ensamvargar, avfallna, inte samarbetsvilliga, har bittra fördömande rötter… Det kan inte vara längre bort från sanningen. När vi har gått till kyrkan, har vi funnit – Ingen Gud – Ingen kraft – Inget evangelium – Dåliga agendor – Dåligt ledarskap – Dålig undervisning – Ingen Kristus – Inget helande – Inga mirakler; bara stridigheter för att nå personlig makt och kontroll. Jag kan inte säga hur många gånger jag har fått höra att jag inte kommer till himlen för att jag inte går i kyrkan. Så det sorgliga är – var tar vi våra gåvor, vårt tionde, och vår kärlek – utom ut på gatorna. Vi känner många som har lämnat kyrkan, som är överlåtna bedjare, förebedjare, missionärer och lovsångare. De vill använda sina gåvor från Gud…”

Från: Dorie (Kanada)

”Jag ville skriva till dig för jag är så frustrerad så jag vet inte vad jag ska göra mer… Jag växte upp i en kyrka som var över-karismatisk med lite eller ingen urskiljning och mycket kontroll/andliga övergrepp. För 10 år sedan gav Gud mig en första kallelse till uppvaknande, för att få min uppmärksamhet, och 5-6 år senare, en stor slutlig… Nu har jag inte direkt varit en del av ”söndagförmiddags-kyrkan” på mycket länge. Jag har gemenskap med några evangeliska kristna här i Calgary men orkar inte sitta genom de torra gudstjänsterna, fyllda med blommiga budskap, som genomskinlig mjölk. (Jag vill ha kött!!!)

Lovsången känns som om den leds av robotar, precis som församlingen. Eller också som de karismatiska kyrkorna (Vineyard, Pingstkyrkor, samfundslösa kyrkor) som inte anses ”torra” (om man säger så) men som är totalt urspårade. Mitt problem är: Jag saknar verkligen bra lovsångsmusik och nära tillbedjan med folk som älskar lovsång och inte är tvingade till det, men de enda kyrkorna som har det, som jag känner till är urspårade. Människor (lovsångsledare/förebedjare) uppför sig som Stacey Campbell och jag blir så störd av det så jag klarar inte av att tolerera resten av gudstjänsten heller. Jag känner mig så kluven. Jag verkar inte kunna hitta en kyrka där jag ”passar in”. Jag har försökt i olika samfund utan att lyckas. Den senaste evangeliska smågrupp jag var med i, splittrades för att pastorn medvetet hade undanhållit att det kristna par som var hans medarbetare, levde tillsammans utan att vara gifta. (Om man en gång är frälst behövs ingen mer omvändelse, predikade han.

Billig-nåd. Usch!) Pastorn talade också om för andra i gruppen att ”sex före äktenskapet är helt okej”. Jag har varit på så många platser och jag har inte varit kinkig eller kräsen, det verkar bara vara väldigt, väldigt svårt och konstigt här… Jag vill verkligen ha gemenskap. Men jag verkar inte passa in någonstans och jag är så frustrerad att jag bara vill gråta. Jag längtar efter att vara med likasinnade människor, sålda och brinnande för Jesus, utan att skämmas. Kristna här verkar vara fokuserade på karriär, hus, bilar, semester och jag känner mig som en ”stinkande hippie” nära dem och jag kan inte leva för sådana saker!! Vad gör man när man är desperat efter att vara med i de troendes gemenskap som växer starkt i Ordet, hängiven i tillbedjan och inte urspårad? Jag är så modfälld och jag har svårt att tro att det existerar…”