KORSET
” Om någon vill gå i mina spår, måste han…. ta sitt kors
Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himmelen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.” Matt. 5:3–12.
Johannesevangeliet berättar om hur Jesus var med om en religiös ceremoni på den sista dagen av lövhyddofesten i Jerusalem. Översteprästen hällde då vatten ur en guldkanna över en stor sten. Denna ritual skulle påminna om hur Mose, efter uttåget ur Egypten, slog på Den helige Andes levande vattenkällor flödar ut från den troende genom de egenskaper som Jesus beskriver i Saligprisningarna. Ordet salig betyder ”Andligt blomstrande”. Eftersom Jesus talar om dessa människor som ”saliga” eller ”andligt blomstrande”, förstår vi att var och en av dessa egenskaper måste vara ett verk av den helige Ande. I den här delen av boken kommer vi att beskriva hur den helige Ande öppnar källorna i vårt inre, så att Andens levande vatten kan flöda ut. Vi kommer att se hur den helige Ande gör korset till en verklighet i våra liv. Det finns många böcker som uppmanar oss att ta korset, men de verkar aldrig riktigt definiera vad detta egentligen innebär för den enskilde kristne. Min bön är att Gud ska använda dessa kapitel för att belysa detta.
KAPITEL 6
DE FATTIGA 1 ANDEN OCH DE SOM SÖRJER
Det finns de i Kristi kropp som i sin undervisning ignorerar den läromässiga skiljelinjen mellan frälsning och lärjungaskap. Detta leder till mycket förvirring bland Guds folk och hindrar den andliga tillväxten hos många som annars skulle ha gått lärjungaskapets väg. Det är lika förvirrande som att blanda ihop begreppen födsel och mognad. Frälsning innebär en invärtes, ny födelse genom Guds Ande. Lärjungaskap däremot handlar om Guds sätt att ta itu med den yttre människan och den köttsliga naturen. Det som Gud gjort i vår ande är fullkomligt. Köttet eller den yttre människan befinner sig ljusår från fullkomlighet. Jag stöter ofta på personer som är dömande när det gäller andra människors brist på mognad. Dessa personer ”silar mygg, men sväljer kameler”. Djävulen måste skratta gott åt en kristen som lever i frosseri med femtio kilo i övervikt, men fördömer någon annan som röker. Det finns mycket förkunnelse som uppmuntrar sådan förvirring, därför att dessa predikanter inte insett skillnaden mellan frälsning och lärjungaskap. Frälsningen handlar om vår inre människa, lärjungaskapet handlar om vår vilja och om att disciplinera sin kropp. Gud har redan gjort oss fullkomliga i vår ande genom att han gett oss sin egen son, men så länge vi lever här på jorden kommer vi aldrig att bli fullkomliga i vår yttre människa. Gud förväntar sig inte heller en fullkomning av vårt kött genom vårt eget jag. Om hans liv får leva ut genom oss behöver vi inte oroa oss över att bli fullkomliga. Om vi däremot strävar efter att bli fullkomliga i oss själva, kommer vi att göra samma upptäckt som Paulus gör i Romarbrevets sjunde kapitel, nämligen att vi är helt oförmögna att ändra ett enda dugg av vårt yttre beteende. Inom oss längtar vi efter detta, men utåt saknar vi förmågan att åstadkomma det. ”Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig men inte förmågan att göra det som är gott.” Rom. 7:18. Vi saknar förmåga i oss själva att åstadkomma en rättfärdighet som Gud kan acceptera.
Låt oss se på en annan vers i Romarbrevets åttonde kapitel. Paulus säger: ”Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur.” Rom. 8:4. Orsaken till att vi strävar efter att bli fullkomliga i oss själva, är att vårt högmod letar efter en plattform att bygga utifrån. Gud söker ingen sådan fullkomning i oss. Den helige Andes uppgift i våra liv är att döda vårt kött, inte att fullkomna det. De som strävar efter egen fullkomning hamnar vanligtvis antingen i elittänkande eller lagiskhet. Det är denna lagiskhet som gör att vi blir dömande, först mot oss själva och sedan även mot våra syskon i Kristi kropp. Lagiskhet gör att en människa tror att hon genom att hålla vissa bud blir accepterad av Gud. Elittänkandet är mer lömskt. Det förtränger det faktum att vår enda rättfärdighet är Jesu rättfärdighet och börjar i stället utveckla en egen självrättfärdighet och strävar efter en identitet som är överandlig. Man begår det ödesdigra misstaget att börja likställa bruket av nådegåvor med egen andlighet. Vanligtvis gör man också anspråk på att vara barnet i Uppenbarelseboken som ska styra alla folk, eller tillhör en av de 144 000 i samma bok. Man ser sig själv vara bäst; som en liten gud som antingen fått eller är nära att få en förhärligad kropp. Några vanliga igenkänningstecken på elittänkande är arrogans, överlägsenhet och en inbillad viktighet. Det är självlivet som strävar efter andlighet.
Om vi ser på dygderna i saligprisningarna som målet för vår egen köttsliga fullkomning, kommer vi att missa en av de mest dynamiska sanningarna i Jesu undervisning. Saligprisningarna beskriver karaktären hos en människa som lever helt under den helige Andes kontroll. Dessa dygder är en beskrivning av äkta andlig mognad, där den helige Ande har dödat kroppens gärningar, och den skönhet som framträder är enbart en manifestation av den helige Andes liv i oss.
Vi behöver förstå att den helige Andes uppgift är att dag för dag verkställa den seger som Kristus vann på korset. Den segern innebar att döden gick över köttet och anden fick liv. Han dog för oss, han led i stället för oss. När vi döps, döps vi till hans död, Rom. 6:3–4. Vi blir i dopet begravda med honom och uppstår ur dopet för att leva ett nytt liv. I dopet lovar vi Gud att han genom den Helige Ande har tillåtelse att verkställa denna död i oss. Det kommer också att tillåta hans liv att leva i oss. ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.” Gal. 2:19-20.
Vår frälsning har helt och hållet sitt ursprung i verkligheten av Jesu död och uppståndelse. Paulus säger: ”Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp.” 1 Kor. 12:13. Vi måste komma ihåg att för Gud betyder dopet att det gamla livet begravs och att han fyller oss med sitt liv. Vi blir lemmar i Kristi kropp. Han blir vår rättfärdighet. I det ögonblick som han kommer in i våra hjärtan för att bo där, är vi i honom. Från det ögonblicket börjar den helige Ande sitt verk att döda köttets natur i oss, dvs vårt självliv. Vi måste förstå att han inte kommer för att fullkomna oss, utan för uppenbara sin egen fullkomlighet. Hans enda intresse är att göra dopets symbol till en inre verklighet, så att vårt självliv dör och han får leva i oss. Om han får leva genom oss kommer vi inte att ha några problem med synden.
Vi behöver vara oerhört noggranna och be om himmelsk urskiljningsförmåga i allt som har med detta att göra. Det finns en villoväg som ofta framställs som helgelse, gudsfruktan eller Kristuslikhet, men som enbart är köttets sätt att söka fullkomlighet. Det utmärkande för den vägen är andligt högmod, arrogans och en attityd av att vara mer helig än andra. Akta andlighet tar sig alltid uttryck i form av andlig fattigdom, saktmod och ödmjukhet.
Paulus skriver: ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.” 2 Kor. 5:17. Paulus talar här om den helige Andes verk i vår inre människa, men många har blandat ihop detta med helgelseprocessen i vår yttre människa. Direkt efter vår omvändelse överväldigas vi av Guds fantastiska verk i vår ande. Vi känner det som om vi aldrig skulle kunna svika Gud, men det dröjer vanligtvis inte så länge förrän vi upptäcker att vi fortfarande har samma gamla kropp och att samma gamla jag lurar i vår kropps lemmar. Inuti oss har vi stor frid. Vi har blivit förlåtna, rättfärdiggjorda och benådade genom Jesu Kristi blod. I vår yttre människa frestas vi fortfarande att lyda köttets begär.
Israels barn njöt av en underbar relation till Gud medan de bodde i Gosen. Guds domar föll tungt över egyptierna medan israeliterna var beskyddade av hans hand. Israels barn följde Herren genom Röda Havet, medan de såg hur Faraos armé drunknade bakom dem. De dansade, ropade, fröjdade sig och sjöng segersånger: ”Häst och man störtade han i havet”. Mirjam spelade tamburin. Det var jubel och upprymd stämning. Men det dröjde inte länge förrän alla började bli törstiga och inget vatten fanns i närheten. Till slut fann man vatten, men det var bittert. Då började Israels barn klaga mot Herren.
Paulus skriver i 1 Kor. 10 att det som hände med Israels barn är exempel vi fått som ska varna oss för att göra som de gjorde. Det är underbart att få uppleva pånyttfödelsens glädje och att bli fylld med Guds Ande. Men varenda kristen vet att det dröjer inte länge förrän vi får smaka på bittert vatten. I Egypten såg israeliterna Guds mäktiga dom utgjutas över farao och egyptierna därför att de vägrade att släppa dem fria. Precis före uttåget beströk Israels barn på Guds befallning sina dörrposter med blodet från ett lamm. Dödsängeln gick förbi varje hus där blodet fanns, men dödade alla förstfödda i de hus där blodet saknades. Paulus går så långt att han säger att de blev döpta till gemenskap med Mose i havet och i molnskyn (1 Kor. 10:2). De måste ha dragit slutsatsen att Gud verkligen stod på deras sida. Allt detta är förebilder till frälsningen.
Israels vandring genom öknen är en förebild till lärjungaskapet. Hebréerbrevets författare säger att Gud agar var son som han har kär för att vi skall få del av hans helighet. Gud började aga sitt folk. Han visste att de vare sig kunde komma in i eller ta det utlovade landet i besittning i sitt omogna andliga tillstånd. Om de inte lärde sig vandra i tro och lydnad för den helige Ande, skulle de fullständigt misslyckas i Kanaan. Gud vet att vi aldrig kan bli fruktbärande kristna utan att vi går in i lärjungaskap. Mose kastade ett visst sorts trä som Herren visade honom i vattnet så att detta blev sött. Det finns bara ett botemedel mot det bittra vattnet. Det är träet – korset. Lärjungaskap innebär aldrig att vi själva fullkomnar vårt eget liv, utan att vi dödar det – för att han skall leva i oss. Guds första steg i denna död börjar med andlig fattigdom. Vanligtvis försöker vi prestera andlig fullkomlighet, samtidigt som den helige Ande försöker skapa andlig fattigdom, vilket är det första resultatet av korset i våra liv. Om vi tar vårt kors, måste vi vara villiga att låta den helige Ande uppenbara vårt rätta jag. Vi är inte övervägande goda – vi kommer att upptäcka att hela vår gamla natur och därmed också alla dess gärningar, är helt och hållet oacceptabla inför Gud.
Problemet är att även om vi är fullkomliga i vår ande, så finns fortfarande syndens natur kvar i vår yttre människa. Satan är mycket medveten om detta och söker efter varje tillfälle att fresta oss. Han försöker få oss att vandra efter köttets begärelser i stället för att följa Andens ledning. Det nya livet i Kristus för oss framåt och uppåt, samtidigt som vårt gamla liv drar oss tillbaka mot Egypten. Det är lätt för Gud att få oss ut ur Egypten. Det svåra för Gud är att få Egypten ut ur oss. Paulus beskriver problemet: ”Köttet är fiende till anden, och anden till köttet. ” Gal. 5: 17. Det är just i denna strid i våra liv som den helige Ande hjälper oss att döda köttet. Dag för dag avslöjar den helige Ande syndanaturen i oss och leder oss fram till bättring.
Detta dödens verk handlar om mycket mer än enbart utvärtes synder. Andens främsta uppgift på detta område är att ta itu med falska förespeglingar om köttslig fullkomlighet. Det är vårt religiösa kött som håller oss på avstånd från Gud. Den helige Andes uppgift är att avslöja och döda detta.
Vid ett tillfälle vädjade jag till Gud om att han skulle befria mig från en viss svaghet i mitt liv. I ivrig bön uppmanade jag Gud att göra mig fri från detta. Då fylldes min ande av ett intensivt tilltal från Gud. Han sa: ”Det är inte din svaghet som bekymrar mig, det är din styrka.” Uppenbarelse från Gud flödade till mig. Jag förstod att jag behövde Gud i min svaghet och att jag inte sett något behov av Gud där jag var stark. Jag kan lätt släppa fram Guds liv där jag är svag, men där jag är stark kommer jag inte att låta Anden verka inom mig. Om jag har en stark kärlek till människor, kommer jag att använda den kärleken och släpper inte fram flödet från Guds kärlek. Om jag har en stark glädjekänsla släpper jag fram den och låter aldrig Andens glädje förlösas. På varje område där jag är stark, kommer jag att använda min naturliga styrka och inte släppa fram Andens frukt.
Jag började upptäcka var Anden var verksam i mitt liv. Guds Ande startade ett krig mot min styrka. Vi är alltid villiga att överlåta vår synd till Gud. Däremot är vi sällan villiga att överlåta till Gud den del av oss som är god. I Edens lustgård åt Adam av kunskapens träd på både gott och ont. Vi vet att det onda inom oss inte är acceptabelt för Gud, men det har aldrig gått upp för oss att vårt goda inte heller är acceptabelt för Gud.
Efter att Gud uppenbarat detta för mig, började han arbeta med mig och bryta ner varje stark sida som jag hade. På varje område där Jag trodde att jag var stark, tillät han satan att få mig att kompromissa. Gång på gång svek jag Herren. En dag föll jag ned på mitt ansikte inför Gud i fullständig själsångest. Jag bekände min fullständiga och totala oduglighet inför Gud. Jag ropade ut till Gud att det inte fanns någon förtjänst i mitt liv, inte någon tillgång som hade andligt värde inför Gud. Jag såg mig själv som helt och hållet utblottad och andligt bankrutt inför honom. Jag hade varit en ordets förkunnare under många år och det var en oerhörd förkrosselse för mig. Jag visste hela tiden att min ande var rättfärdig inför Gud. Jag visste att i mitt inre var jag rättfärdiggjord och benådad av Herren. Det jag inte förstod var Guds sätt att verka i mitt liv. När jag till slut började se skillnaden mellan Guds sätt att behandla Israels barn i Egypten och senare i öknen förstod jag. Vid uttåget ur Egypten frälsningen – tar Gud itu med synden och det onda vi gjort. I öknen lärjungaskapet – tar han itu med syndens natur i vår kropp.
Paulus kämpade mycket med detta dilemma och skrev om det i Romarbrevets sjunde kapitel. Han lärde sig att även om han i sitt inre hade frid med Gud och var fri från syndens makt i sitt hjärta, så fanns fortfarande syndanaturen kvar i hans yttre människa. Paulus ger nyckeln till det segrande livet i vers 6: ”Nu handlar inte längre vår vandring med Gud om att hålla olika bud, utan att lyda maningarna från den helige Ande.” (A B) Han förklarar att enbart genom att vandra i Ande kan vi övervinna syndens natur, som är köttets ande. ”Alla som leds av ande från Gud är Guds söner.” Rom. 8:14. Gud talade till mig när jag hade bekänt min egen uselhet. Han sa: ”Välkommen till riket!” Jag blev fullständigt överraskad och frågade vad han menade. Återigen svarade han mig: ”Välkommen till riket!” och så började han milt att påminna mig: ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.”
Ordet salig betyder andligt blomstrande. Det ord för fattig som används här, betyder att vara fullständigt utblottad, nödlidande. Gud säger: ”Salig är den människa som inser att det inte finns något i hans gamla liv, gott eller dåligt som är acceptabelt för honom.” När detta står helt klart för oss kan Gud börja upprätta och bygga upp sitt rike inom oss. Allt från vårt gamla liv är värdelöst inför Gud. Ett av de största problemen vi hamnar i omedelbart efter att vi blivit frälsta, är att vi försöker fullkomna vårt kött. Köttet vill hellre vara religiöst än att dö. Det anpassar sig snabbt till religion. Vi börjar sträva efter det som vi kallar för andlighet. Många gör detta precis på samma sätt som galaterna, genom att försöka hålla Mose lag. När vi gör det försöker vi bygga på sand. Gud försöker i stället att ställa oss på klippan. Bara när vi förstår att vägen till andligt välstånd börjar med fattigdom i anden, kan vi lägga bakom oss alla föreställningar om lagisk rättfärdighet och börja upptäcka Jesu Kristi rättfärdighet.
Nästan över en natt började jag få en djupgående urskiljningsförmåga i min ande. Skillnaden mellan den helige Andes verk och köttets ande blev nästan övertydlig. Jag upplevde hur den helige Ande analyserade varje ord, varje handling, varje tanke. Han prövade inte enbart innehållet, utan genomlyste allt för att upptäcka osynliga fingeravtryck från dolda motiv. Motiven vägdes mot handlingarna. Alla religiösa attityder granskades för att avslöja varje antydan av begär efter självförhärligande eller självupphöjelse. Jag började upptäcka köttet, där jag aldrig tidigare hade sett att det fanns. Jag såg köttets ande bakom vissa läror. Jag såg det genom hur vissa bibelord citerades. Jag upptäckte lagiskhet på områden där jag tidigare varit blind. Jag såg hur köttet kunde förvanska skriften till att använda den för egna syften. Jag började urskilja köttets ande hos människor runt omkring mig. Jag såg hur köttet bekände Kristus som frälsare, men ändå förnekade honom som Herre. Den helige Ande var min lärare och han lämnade ingenting åt sidan. Jag såg köttet så som Gud ser det, och det var en hemsk syn.
Direkt efter frälsningen ser vi sällan skillnaden mellan anden och köttet. När vi blir frälsta upplever vi vanligtvis en äkta sorg över de synder vi begått. Vi är mer än villiga att låta Gud ta bort dem ur våra liv. Så fort vi blivit av med dem och lämnat dem bakom oss, börjar vi tro att ”nu är vi godkända”. Vi förstår inte att oavsett hur fint vi uppträder utåt, är det fortfarande en manifestation av det liv vi ärvt från Adam. Adam ärvde det livet från djävulen. Det gamla livet kommer att hålla budorden, så länge det kan räknas som rättfärdigt. Det kommer att utföra alla möjliga nobla handlingar så länge som det blir hedrat och får äran. Det försöker fortfarande att uppnå likhet med Gud.
När Gud väl klätt av köttet dess religiösa kostym var det verkligen avskräckande att se på. Jag förstod hur Paulus kände det när han skrev: ”Medan vi är här, ropar vi av längtan efter att få ikläda oss vår himmelska boning.” 2 Kor. 5:2. I versen som följer, förklarar Paulus sin längtan. Han längtar efter få lägga av sig den gamla kroppen och ta på sig den nya. Den gamla kroppen har fortfarande syndens natur kvar i sig. Det var därför som han ropade av längtan. Paulus uttryckte det på ett annat sätt i Fil. 3:11, ”kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. ” Han längtade inte efter att dö, men tyngden från syndens natur i den gamla kroppen var en ständig börda och irritations källa. Han längtade efter att få uppleva en andlig uppståndelse där han var färdig med synden medan han fortfarande var kvar i detta livet. Jag önskar verkligen att det vore möjligt.
Jag gläder mig över att Gud verkar i mig och i hela Kristi kropp för att ta död på det gamla livet. Ändå sörjer jag över att jag har så lång väg att gå. Jag tänker ofta på vilka underbara saker Gud skulle kunna göra om inte mitt självliv stod i vägen och hindrade flödet från den helige Ande. Det är detta gamla liv som är den begränsande faktorn när det gäller att gå framåt i Jesu efterföljd. Det är dammen som håller tillbaka flödet av levande vatten. Jag tänker på alla människor jag skulle kunna nå för Kristus. Jag tänker på den tjänst och den tröst som jag skulle kunna ge till de troende. Det är utifrån sådana tankar som jag ofta ropar av längtan i mitt innersta. Jag sörjer som någon sörjer en anhörigs död utan att kunna bli tröstad. Det är i dessa stunder av sorg som Guds Ande kommer med tröst och viskar: ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.”
Det andra som korset åstadkommer i våra liv, är att det verkar sorg. Fattigdom i anden och sorg följs åt. Många längtar efter att Herren skall uppenbara sig för dem, som om de då skulle bli överlyckliga. Nej min vän – en blick på honom, bara för bråkdelen av en sekund, kommer att resultera i andlig sorg inom dig. Jesus vandrade här på jorden så som Fadern tänkt att var och en av oss ska vandra (jag syftar inte på hans frälsargärning eller hans gudomlighet). Han levde som vi bör leva. Han älskade som vi bör älska. Varje gång som jag sviker Gud eller missar Guds plan, sörjer jag. När jag ser en förlorad värld, en ljummen kyrka och evigheten som står för dörren, sörjer jag. Jag ropar ut till Gud att han skall påskynda korsets verk i mig, så att Jesus kan bli synlig i mitt liv.
