Del 3
EFTERFÖLJELSEN
Om någon vill följa i mina spår, måste han…följa mig
”Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade, och raset blev stort.” Matt. 7:24-27.
Lärjungaskapets slutliga steg är att följa Jesus. Det kanske låter enkelt, men vi kommer att upptäcka att lärjungaskapet aldrig är lätt för köttet. Jesus sa till någon som ville bli hans lärjunge: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Matt. 8:20. Som du ser så ingår inte löften om ekonomiskt överflöd, framgång i livet eller människors beundran i kallelsen att följa Herren. Bibelns beskrivning av den första kristna kyrkan ger inte heller något stöd för sådant. Paulus började följa Herren från första dagen av sin omvändelse, ända till den dag han dog. Jag citerar hans egna ord från 2 Kor. 1 1:23-27: ”Jag har arbetat mer än de flesta, suttit i fängelse mer än de flesta, fått prygel i övermått och ofta riskerat livet. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio minus ett slag, tre gånger har jag slitit spö, en gång har jag stenats, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet.
Ofta har jag varit ute på resor, utsatt för faror i floder, faror från rövare, faror bland landsmän och bland hedningar, faror i städer, i öknar och på havet, faror bland falska bröder. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder.” Det är inte min avsikt att genom dessa bibelcitat skrämma bort någon från lärjungaskap. Paulus var den mest förföljda mannen i den första kyrkan. Han utstod dessa saker samtidigt som han var direkt ledd av Guds Ande. Stefanos marterades på grund av att han lydde Guds Ande och predikade en så eldig predikan att hans belackare dödade honom. Israels barn följde Herren i öknen under fyrtio år. Gud var alltid med dem och gick framför dem. Men under denna tid upplevde de även hunger, törst, frestelser, svårigheter och besvikelser.
Oftast är det underbart att följa Herren, men bibeln lär oss att vi måste vara beredda på såväl svåra tider som goda. En dag talade Herren till mig utifrån liknelsen om den kloke mannen och dåren och liknelsen om de tio jungfrurna. Han sa till mig att jag skulle ta reda på vad dessa liknelser hade gemensamt. Till slut upptäckte jag vad det var. Mannen som byggde huset på sanden, var inte beredd på storm. De fem oförståndiga jungfrurna var inte beredda på mörker. De var beredda på goda tider och ett bekvämt liv, men de var inte förberedda för stormen och mörkret. De borde varit beredda på både svårigheter och välsignelser.
Vår vandring med Gud kan ytterligare kompliceras av en ohelig trio religiösa andemakter som är utsända av Satan för att föra oss vilse från sanningens väg. Satan brukar fortfarande samma list som han använde mot den första kyrkan. Jag hoppas att jag kan hjälpa dig att känna igen dem lättare. Sist men inte minst försöker Satan att få oss att kompromissa. Han försökte det till och med Kristus själv. Bli inte förvånad när han gör det också med dig. Må vi alla en dag kunna stå tillsammans med Paulus och säga: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.” 2 Tim. 1:7.
KAPITEL 13
EN KLOK MAN OCH EN DÅRE
Jesus sammanfattar bergspredikan med en liknelse om en klok man och en dåre. I denna liknelse är den som hör vad Jesus säger och tillämpar denna sanning i sitt liv en verkligt klok man. Den som hör sanningen utan att tillämpa den är däremot mycket dåraktig.
Jesus säger att den kloke bygger sitt hus genom att gräva till dess han finner ren berggrund att bygga det på. Dåren bygger sitt hus på sanden utan att lägga någon grund. Det står ingenting om att det skulle vara någon skillnad i kvalitén på själva byggnadsarbetet eller byggnadsmaterialet. Förmodligen var husen ungefär lika stora, och det gick säkerligen åt ungefär lika mycket byggnadsmaterial. Det enda som skilde husen åt var grunden. Den kloke mannen blev tvungen att anstränga sig en hel del för att gräva ända tills han stötte på berggrunden. Dåren däremot tyckte att det var onödigt, och kanske till och med slöseri med tid.
Om man tittade på husen utifrån såg de likadana ut. Man skulle säkert aldrig ha märkt någon skillnad på dem om inte stormen hade kommit. Stormen förde med sig regn, vattenfloder och vindar. Huset som var byggt på sanden rasade ihop med ett stort brak. Flodvågen sköljde bort sandgrunden. Stormens styrka utplånade dårens hus. Huset på berggrunden utsattes för samma storm, samma vattenfloder och samma regn, ändå förblev huset intakt eftersom det var byggt på berggrunden, på klippan. Vi måste utifrån denna liknelse dra slutsatsen att budskapet i Jesu bergspredikan har avgörande betydelse för den som vill följa Kristus. Om vi förstår budskapet och tillåter den helige Ande att tillämpa den sanningen i våra andliga liv, så kommer stormarna i livet, falska lärovindar och vattenfloder av demonisk aktivitet enbart att bevisa att våra liv är grundade på Kristus, den fasta klippan. Om vi däremot tycker att Kristi budskap i bergspredikan är underbart att lyssna till, men att det saknar praktisk tillämpning i vån vardagsliv, kommer vårt liv att präglas av ständiga misslyckanden. Vi kommer alltid att misslyckas i stormarna och alltid att rasa samman när svårigheter, prövningar och frestelser möter oss. Jag har ännu inte träffat någon som inte har upplevt stormar i sitt liv. Lägg märke till att stormen drabbade båda husen. Aven om vi vandrar med Gud, kommer det att storma. Jesus var väl bekant med livets hårda villkor och i sin kärlek uppmuntrar han oss att lyssna till honom och vara redo när svårigheterna kommer.
Den sanning som vi behöver komma till insikt om förekommer i hans undervisning i alla evangelierna, men innan vi kan förstå den måste vi få klart för oss vad som är syftet med Jesu liknelser. På samma gång som de uppenbarar riket döljer de det. Jesus kom för att dö, utan Jesu död skulle människan aldrig kunnat bli frälst. Erbjudandet om Guds rike är en verklighet, ändå måste Kristus tala i liknelser, ”för att de inte ska se, fast de ser, och inte förstå, fast de hör” Luk. 8: IO. Kristi liknelser är ämnade att dölja sanningen. Om Israel hade förstått och tagit emot honom, skulle det aldrig blivit någon korsfästelse, och alltså ingen försoning. Ändå ger dessa liknelser oss rikedomar av sanning när de uppenbaras genom den helige Andes ljus.
Vi skall börja med att se hur Jesus sammanfattar all sanning i Gamla Testamentet i endast två bud. Berättelsen återfinns i Matt. 22:36-40. En viss skriftlärd frågade Jesus om vilket bud som är det största och Jesus svarade: ”Du skall älska Herren din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv”. Jesus förklarade att det största budet är kärleken. Judarna trodde att de genom att hålla lagen skulle vara redo att gå rakt in i Guds rike. Jesus hänvisar dem i stället till kärlekens väg, som är rikets lag. I saligprisningarna, Matt. 5:3–11, beskriver Jesus de egenskaper Gud söker efter i en andlig människas natur. En person som lever i riket karakteriseras av andlig fattigdom, sorg, saktmod, hunger efter rättfärdighet, barmhärtighet, renhet i hjärtat och fridsamhet. Allt detta är helt väsensfrämmande för den mänskliga naturen. Därefter fastslår Jesus Guds rikes normer. Men dessa normer är emellertid så höga att ingen människa klarar av att leva upp till dem. Det borde ha stått fullkomligt klart för Jesu åhörare att de inte ägde någon av de kvalitéer som krävdes för att Gud skulle kalla dem saliga.
Direkt efter saligprisningarna befaller Jesus oss att älska våra fiender. Det ord för kärlek som grekiskan använder här är agape. Gud befaller oss att älska med hans kärlek. Hela riket är helt enkelt utanför mänsklig räckvidd. Vi måste älska med en kärlek som vi inte äger, uppträda med en karaktär som vi inte har och hålla lagar som ingen människa någonsin kan hålla. Jesus befaller oss att göra saker som går rakt emot vår egen natur.
Vi behöver inte studera varje vers i Gamla Testamentet för att förstå Jesu sammanfattning i det dubbla kärleksbudet. På samma sätt behöver vi inte heller förklara varje vers i bergspredikan för att förstå den slutsats som Jesus vill komma fram till med denna predikan. När Gud gav lagen till människan var avsikten att fastställa en norm som hon omöjligen kunde leva upp till. På så sätt skulle den avslöja människans syndiga natur. Lagen skulle alltså bli en läromästare som för oss till Kristus. Israels folk gjorde det felet att de trodde att de kunde hålla lagen. I bergspredikan ställer Jesus dem och även oss inför något som ingen människa klarar av att leva upp till. Ändå tycks människan alltid tro att hon i egen kraft kan klara av både den gamla normen och den nya.
Låt oss komma ihåg att syftet med stormarna i liknelsen om den kloke mannen och dåren är att de ska pröva grunden i våra liv. Om vi kämpar för att leva efter den nya norm som Jesus givit i bergspredikan utifrån vårt eget liv, kommer vi alltid att misslyckas. Om vi däremot har lärt oss att släppa fram Kristus i våra liv genom att helt följa den Helige Andes röst, kommer vi att förbli stående hur hårt än det stormar. Klippan under oss gör att vi kan stå fasta.
Budskapet i liknelsen om den kloke och dåren är tillämpligt på varenda människas liv idag. De flesta kristna har tillgång till samma byggnadsmaterial. Vi har Guds ord och den helige Ande. Skillnaden mellan en kristen som byggt på berggrunden och en som byggt på sanden är svår att upptäcka i kyrkan på söndag förmiddag. Då är Guds Ande utgjuten och allt är väl. Vi njuter i värmen från Guds välsignelser och godhet. Om barnen är friska, vår ekonomi är bra och vårt äktenskap tycks vara idealbilden av lycka, verkar problemen långt borta. Nej, där ser vi inte skillnaden mellan sand och berggrund.
Skillnaden märks när problemen kommer. Den ”berggrundskristne” är den som ivrigt har sökt Herrens väg och öppnat sitt liv för korsets verk. Det gamla livet, Adams liv, har avslöjats, förnekats och förts till korset, genom den helige Andes verk. En klok man förtröstar enbart på Herren. Kristi liv är det enda liv som inte kan skakas av stormen. Kristus har redan utstått det värsta som Satan kan åstadkomma, till och med döden. Ändå uppstod han segerrik från de döda. Döden och graven besegrades. Ingen storm, ingen vattenflod, ingen vind kan skaka HONOM.
Dåren däremot, är den som förtröstar på sig själv. Berggrunden, klippan, är Kristus, sanden är människan. Gud skapade människan av stoft från jorden. Gud sa: ”Du är stoft, och till stoft skall du åter bli.” (I Mos 3:19). Adams liv är ett liv som misslyckades. Kristi liv är det liv som segrade. Den dåraktige tror att Guds krav kan uppfyllas genom att hans mänskliga natur försöker lyda Guds ord. Han ser på bergspredikan på samma felaktiga sätt som Israels barn såg på lagen. Tanken att av egen kraft kunna hålla regler och bud utgör grunden för lagiskhet. Den säger: ”Allt jag behöver göra är att hålla dessa bud, så kommer jag att behaga Gud” Det låter så bra, det är bara det att ingen någonsin har klarat av att hålla lagen. Om någon till det yttre skulle kunna detta, så överträder han den ändå i sitt inre.
I Matteus femte kapitel förtydligar Jesus lagen. Lagen säger, att du inte ska begå äktenskapsbrott, men Jesus går djupare. Vi vet att man måste avhålla sig från att begå den fysiska handling som ett äktenskapsbrott innebär, men Jesus tillägger, att om en man ser på en kvinna med åtrå i sitt hjärta, så är han skyldig till äktenskapsbrott. Efter samma norm är vi tjuvar om vi har begär efter något som tillhör vår nästa. Om vi hatar vår medmänniska så är vi mördare. Vilken människa kan dömas efter denna norm och bli frikänd? Jesus har genom detta förklarat att Guds krav är så höga att det är omöjligt för någon människa att leva upp till dem. Endast Kristi liv kan uppfylla denna norm.
Lagens budskap visar att människan är helt och hållet syndig, och förtjänar död och evig skilsmässa från Gud. Människan har inte förmåga att hålla lagen. När frestelsen kommer, försöker den dåraktige genom sin egen viljestyrka att göra det rätta. Han kämpar med Satans förslag och försöker stå emot frestelsen i egen kraft. När den kloke möter frestelsen flyr han till Kristus och söker hjälp. Han vilar under den högstes beskydd. Han låter Kristi liv inom honom möta frestelserna, och Kristus segrar alltid. Kristus är den ”klippa som är högre än jag” Ps. 61 :2 (eng. övers.) Dåren tror att han kan vinna seger genom egen förmåga, att han kan klara av de krav som Kristus ställer. Men när dåren misslyckas, klarar den kloke alltid provet.
Jesus hoppas att dåren, när han måste bygga på nytt igen, ska inse nödvändigheten av att gräva ända ner till berggrunden. Det är ledsamt att behöva konstatera att för somliga verkar det inte spela någon roll hur ofta deras hus rasar samman. De tycks ändå aldrig gräva sig ner till klippan Kristus. I stället tänker de ut läror som stöder deras syndiga beteende. Nåden blir ett slags skyddsnät som huset hela tiden kan falla mot. Orsaken till att det finns så få kloka och så många dårar idag är att det är så få som är villiga att gräva sig ner till klippan. Först måste ju all lös sand röjas bort. All ytlig kristendom måste ge vika för andligt djup. Adamslivets sand, den gamla naturen, måste grävas bort med den helige Andes hjälp till dess att allt i oss är grundat direkt på Kristi liv. Den människa som försöker vandra med Gud utifrån sitt eget liv är dömd att misslyckas.
För att hjälpa oss att förstå detta, ska vi studera Jakobs liv. Jakob är en förebild av en människa som försöker vandra med Gud utifrån sin gamla natur. Jakob ville ha Guds välsignelser i sitt liv. Han lurade sin bror Esau på den dubbla arvslotten eller förstfödslorätten genom att erbjuda honom en tallrik soppa. Sedan lurade han sin far, Isak, för att få Esaus välsignelse. Båda dessa välsignelser var verkliga välsignelser från Gud.
Efter detta tvingades Jakob på grund av sitt bedrägeri att lämna hemmet. Hans bror Esau blev vred och Jakob började frukta för sitt liv. Jakobs mor föreslog att han skulle ge sig av till hennes bror och stanna där en tid, åtminstone till dess att Esaus fientlighet lagt sig. På väg till sin morbror Labans hus mötte Jakob Gud. Jakob kallade platsen där mötet ägde rum för Betel, eller Guds hus. Återigen begärde han Guds välsignelser. Det är uppenbart att det var det som Jakob var ute efter. Han ville att Gud skulle vara med honom och välsigna honom, ge honom rikedom o.s.v., men han uttryckte ingen längtan efter en djupare andlig gemenskap med Gud. Under de följande tjugo åren i Jakobs liv skedde ingen verklig förvandling trots att Gud hade mött honom i Betel. Han söker ständigt Guds välsignelse genom list och knep. Under alla dessa år i Jakobs liv ser vi inte något offeraltare, ingen äkta vandring med Gud.
Efter tjugo år talade Gud till Jakob om att fara hem igen till sin fars land. I sin iver att komma iväg förolämpade han sin morbror genom att ge sig av i hemlighet. Han samlade ihop allt han ägde; sin familj, sina djur och sina ägodelar och gav sig iväg en gång när Laban var borta. Jakob kände sin morbror väl. Laban skulle låtit honom fara utan att han fått någonting med sig. Han hade ju ändrat Jakobs lön tio gånger på tjugo år och alltid försökt bedra honom på det han tjänat ihop. Jakob visste att om han skulle få behålla det som var hans, måste han ge sig iväg i hemlighet.
När Laban fick reda på den hastiga avfärden, började han förfölja Jakob. Jakob förstod nu att det inte fanns någon återvändo. Han fick även veta att hans bror Esau var på väg mot honom med 400 man. Han kunde inte vända tillbaka, och han kunde inte heller fortsätta. Han hade kommit i en riktig knipa.
Så kom natten då Jakob brottades med Guds ängel. Angeln var kapabel att döda tusentals människor på en enda natt, (2 Kung. 19:35). Men här var ängelns uppdrag inte att döda Jakob, utan att åstadkomma ett djupare gudsverk i hans liv. Jakob var en sandkristen, Gud ville förvandla honom till en berggrundskristen.
Hur kan en människa brottas med en så mäktig varelse, utan att ögonblickligen bli besegrad? Det kunde ske därför att ängelns avsikt var inte först och främst att besegra Jakob, utan att konfrontera honom. Han frågade Jakob: ”VAD ÄR DITT NAMN?” Visste inte Gud vem han brottades med? Självklart gjorde han det! Ängeln frågade inte för Guds skull, utan för Jakobs egen skull. Jakob behövde inse att han verkligen var Jakob; bedragare, lurendrejare, tjuv, skurk. Vilken upptäckt att inför Guds ansikte se vem man egentligen är! Jakob viskade svagt: ”Jag är Jakob. Jag är den mitt namn säger att jag är.” Med andra ord: Jag har min förfader Adams natur. Min natur är lik Satans.
Det är först när Gud har konfronterat oss ansikte mot ansikte med sig själv, som han gjorde med Jakob, som vi kan förstå att det inte finns någon släktskap mellan vår natur och Guds. För första gången i våra liv kommer vi att inse att den egentligen är djävulsk. Det är först när vi upptäckt detta, som vi blir villiga att föra den till korset. Så länge vi tror att vårt liv till största delen är gott, beskyddar vi det. Hur många kristna är det inte som vandrar på samma väg som Jakob? De vill ha Guds välsignelse, men har ingen tanke på att gå korsets väg. Gud kommer aldrig att verka död i våra liv om vi inte samtycker till det. Han arbetar bara med oss, när vi ger honom tillåtelse. Jesus tvingade aldrig sina lärjungar att följa honom eller att ta upp sitt kors. Det var en viljehandling från deras sida. Om vi är villiga, kommer vi likt Jakob att vinna genom att förlora. Det är en princip i Guds rike.
Lite längre fram i den bibliska historien finner vi att Israels barn levde i träldom i Egypten. Gud hade inga svårigheter att befria Israel ut ur fångenskapen i Egypten, däremot tog det honom fyrtio år att ta bort deras begär att gå tillbaka till Egypten. Det svåraste för Gud är är aldrig att få oss ut ur Egypten, utan att få Egypten ut ur oss. Skaror av kristna har gjort som Jakob. De har mött Gud i Betel och i tjugo, trettio eller fyrtio år har de fortsatt att begära Guds välsignelser. Precis som Jakob har de tjänat Gud för jordiska välsignelser, utan att inse behovet av ett djupare guds liv. Gud längtar efter Israel, Gudssöner, inte adamssöner.
Hur tragiskt är det inte med de skaror av kristna som försöker tjäna Gud utifrån sitt eget jag. Oavsett hur fint och nobelt deras liv än tycks vara, kan det aldrig bli accepterat av Gud. Det livet kommer ifrån Adam, från en fallen natur. Det livet är genomsyrat av syndens ruttenhet. Allt vi kommer vid blir besmittat, oheligt, orent. Likt den spetälske måste vi ropa ”Oren! Oren! ” Allt det goda vi gör är nedsmutsat av våra tvivelaktiga motiv. Om vi gör något gott vill vi alltid få äran för det. Sådant är Adams liv, det strävar fortfarande efter att bli likt Gud och försöker bli accepterat av Gud genom egen rättfärdighet. Vi vill att andra ska se oss som goda, rättfärdiga och heliga. All lydnad av Guds bud blir då självrättfärdighet, en rättfärdighet som förhärligar oss själva.
Gud kommer att brottas med oss, som han gjorde med Jakob, genom att konfrontera oss med sig själv, till dess vi slutligen inser, att allt i våra liv, är fullständigt utan värde. Vi måste komma till insikt om att även det goda i oss är helt oacceptabelt inför Gud och förstå att våra liv är genomsyrade av Satans natur. Det är detta liv som måste grävas bort och avlägsnas till dess att vi finner Kristi liv inom oss.
I Uppenbarelsebokens tredje kapitel råder Jesus församlingen i Laodikea att köpa guld luttrat i eld. I församlingen i Laodikea trodde man att ett överflöd på materiella ägodelar var ett tecken på stor tro. Varje tillstymmelse till svårigheter såg man som djävulens verk. När Gud sände stormar över deras liv så sa man klart ifrån: ”Detta kommer från djävulen”. Laodikeiateologin är ytlig. Den ser aldrig den eviga, andliga sidan hos människan. Den är enbart upptagen med det som rör detta livet.
Paulus förklarar i Kol. 3:1-2, ”Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. ” Laodikeas lära vill fästa uppmärksamheten enbart på det materiella. Det är samma undervisning som idag går ut på att främst söka efter det som har med det jordiska att göra. Många i vår tid sätter likhetstecken mellan framgång, hälsa, välfärd och välsignelse å ena sidan och tro och ett rätt förhållande till Gud å andra sidan. Denna typ av teologi försöker skapa ett mänskligt paradis för självlivet, jagiskheten. Det värsta av allt är att den hindrar kristna att nå sann andlig mognad. Jesus säger till församlingen i Laodikea, att de inte ska stå emot stormarna. Hans önskan är att de ska låta sin grund bli prövad, att deras ögon ska öppnas och att de får se det ohållbara i sin situation. I sin kärlek hoppas han att de, när de har sett sitt hus rasa, ska gräva undan sanden till dess de når berggrunden, klippan.
Att gräva sig ner till berggrunden kan ta tjugo år, men det är värt det. Det finns bara ett slags liv som har förmåga att åstadkomma den rättfärdighet som Gud kräver. Det är Kristi liv. Vårt eget liv måste förnekas och föras till korset. Endast då kommer Kristi liv att kunna leva genom oss. Jag önskar att Gud i de kommande kapitlen ska hjälpa dig att förstå vad det är som gör att den helige Ande kan ge dig ett fruktbärande liv. Du kan bli en fruktbärande kristen, grundad på berggrunden, klippan Kristus.
