KAPITEL 15
KORSETS VÄG
Aposteln Johannes skriver i det tolfte kapitlet i sitt evangelium om ett ovanligt samtal. Några grekiska proselyter hade kommit till påskhögtiden i Jerusalem för att tillbedja. Då de anländer till Israel, fick de höra talas om en man som hette Jesus. Några bland judarna menade att han var Messias, andra berättade om hans mirakler och under. Grekerna tyckte att Jesus var värd ett besök på denna pilgrimsresa. De sökte upp Filippos, en av de tolv lärjungarna, och sa: ”Herre, vi vill gärna se Jesus”. Då lärjungarna framförde detta gav Jesus ett svar som först verkar väldigt förbryllande. Men om man förstår vad Jesus menade, uppenbaras något av det djupaste Jesus någonsin uttalade. ”Jesus svarade dem: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om inte vetekornet faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall Fadern ära honom. Joh. 12:23-26.
Efter att ha läst Jesu svar, är det först svårt att relatera det till frågan. Grekerna ville se Jesus, Jesus visste att hela världen skulle vilja få se honom. Stunden hade kommit då han skulle återvända till Fadern, till den härlighet han hade hos honom före världens begynnelse. Jesus sa att han skulle lämna dem, men världen skulle ändå kunna se Honom. Om lärjungarna var villiga att förlora sina egna liv (inte det fysiska livet utan självlivet), skulle hans eget liv leva i dem. I varje vetekorn finns två liv: det yttre livet som bildat vetekornet och det inre livet som har förmåga att fortplanta sig i en ny växt. När en människa blir född på nytt, kommer Kristi liv in i hennes ande. Om då människan är villig att lägga ner sitt eget liv, självlivet, kan och kommer också Kristi liv att bli synligt genom henne. Paulus levde uppenbarligen i detta. Han skriver i Gal. 1 att Gud utvalde honom redan i moderlivet för att uppenbara sin Son i honom. Sista versen i kapitlet säger: ”Och man prisade Gud för min skull.” Ordagrant: ”Och man prisade Gud i mig.” Det talas om att välja det inre livet även i ett annat bibelsammanhang. I Matt. 16 säger Jesus till sina lärjungar att om de ville följa honom, så måste de ta sitt kors, förneka sig själva och följa honom. Det finns ingen sann efterföljelse som leder till kristen mognad, utan att korset och självförnekelse har utfört sitt verk i en människa. Först då kommer Kristi uppståndelseliv att synas i oss. Detta är inte lätt, om det vore så skulle Kristus synas i varje kristen.
De problem som hindrar kristna att komma till mognad har sin grund i vår ovilja att låta korset och självförnekelsen bli en verklighet i våra liv. Vi är vanligtvis för upptagna med att själva producera vår andlighet. Vi älskar korset som lära. Det är underbart att tala och sjunga om, men väldigt få människor vill att det ska bli en erfarenhet i deras liv. Vi ser inget behov av korset. Vårt liv är ett bra liv. Adamslivet kan göra mycket gott. Vi kan vara givmilda, vänliga och rättskaffens. Vi klarar av att visa upp både tålamod, kärlek, generositet, trofasthet, godhet, glädje och frid. Det som skiljer Adamslivet från Kristuslivet finns beskrivet i bergspredikan. Om någon t ex slår mig på den högra kinden vill jag hämnas. Om någon tvingar mig att gå en mil, gör jag det med uppror, och går absolut inte en extra mil. Adamslivet välsignar dem som välsignar oss, eller förbannar dem som förbannar oss. Vi har svårt nog att älska dem som älskar oss, och älska våra fiender är omöjligt. Adamsnaturen tror att när jag kan klara av att göra det som är gott, så är mina gärningar accepterade inför Gud. Eftersom vi klarar av att göra många underbara och rättfärdiga saker, tror vi att vi är rättfärdiga. Kristi liv däremot klarar av allt det som beskrivs i Matt. 5 och gör det i Guds kärlek.
Vi har glömt att världen ropar efter att få se Jesus. Oavsett hur goda eller heliga vi tror att vi är, längtar världen efter att få se honom. En del kanske tycker att rättfärdighet alltid är rättfärdighet, gott är alltid gott. I Matt. 6 står det att vi först ska söka Guds rike och hans rättfärdighet. Vår rättfärdighet är inte tillräckligt bra eftersom den är en produkt av vån eget liv. Om den hade varit bra nog, skulle Jesus aldrig behövt dö. 1 3 Mos. 10 berättas om Nadab och Abihu som offrade främmande eld inför Gud. De var Arons söner och borde ha vetat bättre. Gud tillät ingen eld utom den övernaturliga eld som Han tänt. Arons söner tyckte att det inte spelade någon roll vilken eld det var frågan om. De offrade en eld tänd av människor, och Guds eld slog ned och förgjorde dem. Gud godtar inte vilken rättfärdighet som helst. När vi kommer inför honom, måste vi komma genom Kristi rättfärdighet, den som Gud har givit oss i Jesu Kristi person. Den är inte en sak utan en person. Kristus är vår rättfärdighet.
Efter frälsningen har vi en tendens att skaffa oss en felaktig bild av rättfärdighet. Vi vet att Gud bara kan ta emot en syndare som kommer till honom genom nåd. Gud välkomnar oss genom en oförtjänad, oförskylld nåd, som vi fått genom hans Sons död på Golgata. Vi får en rätt ställning inför Gud genom detta. Våra problem börjar om vi försöker upprätthålla vår rättfärdighet genom gärningar. Vi kom till Gud på Abels väg och börjar sedan att leva som Kain. Efter frälsningen hamnar vi i lagiskhet om vi själva försöker bli andliga. Lagiskhet är köttets väg till andlighet. Guds väg är korset. Jag har lyssnat till otaliga vittnesbörd från kristna som skrutit över vad de har gjort och vad de inte har gjort.
Det låter som när en tupp gal. Det säger: ”Titta på mig, se så duktig jag är, se så helgad jag är.” När vi förhärligar oss själva visar det bara att vi har gått tillbaka till att tjäna vår gamla natur. Paulus säger i Fil. 3:9 att han önskade bli funnen i Kristus, inte med lagens rättfärdighet, vilken är självrättfärdighet, utan med trons rättfärdighet. All lydnad för enbart regler åstadkommer självrättfärdighet. Vi måste komma ihåg att syftet med lagen var att uppenbara synd, att få synden att framstå som synd, inte att visa oss hur heliga vi var.
Vårt självliv (Egot) har sin begynnelse i Satans natur. Den frukt som Adam och Eva åt kom från kunskapens träd på gott och ont. Vi vet att det onda i oss inte är acceptabelt inför Gud, men däremot tror vi att det goda i oss är det. I Jes. 64:6 säger Gud att all vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad. Aven det goda i oss är besmittat av Satans natur (Egot) och därför oacceptabelt för Gud. Det finns alltid sådana som pekar på gammaltestamentlig undervisning, på det som säger att lagen är vägen till rättfärdighet. Men Jesus förkunnade att lagen och profeterna uttryckte vad som gällde under gamla förbundets tid.
Återigen måste vi påpeka att syftet med lagen var att uppenbara människans fallna natur för henne. Hon är, även när hon är som bäst, oförmögen att behaga Gud. Jobs bok är att tydligt exempel på detta. Gud sa själv att Job var den bästa människan i världen. Varför blev då Job prövad på ett så fruktansvärt sätt? Jobs bok lär vara den äldsta boken i bibeln men dess budskap är emellertid både djupsinnigt och aktuellt även för vår tid. Genom hela sin prövningstid vidhåller Job sin egen rättfärdighet. I det tjugotredje kapitlet börjar det egentliga problemet att komma upp till ytan. I vers 10 säger Job: ”Han vet ju vilken väg jag har vandrat, han har prövat mig och jag har befunnits lik guld. (eng. ”när han har prövat mig kommer jag att befinnas likt guld”) Vid hans spår har min fot hållit fast, hans väg har jag följt utan att vika av. ” Innebörden i Jobs påståenden är vanvördigt för dem som lever i nåden. Job sa att när Gud var färdig med alla prövningar, skulle det visa sig att Job var rättfärdig; Gud skulle inte kunna finna något fel hos honom. Från kapitel 38 börjar Gud tillrättavisa Job.
Han säger: ”Vem är du som stämplar vishet som mörker, i det du talar så utan insikt?” (Job. 38: l) Gud kräver besked från Job: ”Var var du, när jag lade jordens grund? Vem var det som satte hennes hörnsten medan morgonstjärnorna tillsammans jublade? Och vem satte dörrar för havet?” I tre kapitel går Gud tillrätta med Job för att han tror att hans rättfärdighet duger inför Gud. I kapitel 42 ångrade Job sig i stoft och aska. Genom denna symboliska handling erkände Job att han inte var bättre än jordens stoft och aska. Berättelsen om Job behöver beaktas av var och en som vill närma sig Gud genom egen rättfärdighet. Aven om Job enligt Gud var den bästa människan på jorden var han inte tillräckligt god för att nå upp till Guds normer. Om så Job var den rättfärdigaste mannen i världen, var han ändå tvungen att komma till Gud genom nåd.
Vi måste förstå att sann rättfärdighet är Jesus Kristus själv som person. När en människa blir frälst, ger Gud henne inte ett litet paket med rättfärdighet, nej, han ger henne sin Son. Vi är accepterade av Gud endast på grund av hans Sons rättfärdighet. Vi har kommit till en rätt ställning inför Gud endast på grund av Kristi försoningsverk. Han är vår rättfärdighet. Vårt nya liv är Kristi liv. I Gal. 2:20 säger Paulus: ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv. Det är Kristus som lever i mig.” Paulus säger att Kristus var hans liv, och i Fil. 1:21 står orden ”Ty att leva, det är för mig Kristus.” (1917) Vilket uttalande! Paulus hade kommit till det stadium då det nya livet var ett liv som kunde ses. Det gamla livet hade förts till korset.
Jag hoppas att vi nu kan se tydligt vad problemet är. Precis som vetekornet har vi två liv. Vårt gamla liv och Kristi nya liv. Många kristna har helt missförstått den helige Andes uppgift i deras liv. De har trott att de har fått helig ande för att må bra, för att få kraft eller för att kunna göra mäktiga saker. Ja, visst kan den helige Ande göra allt detta i oss, men hans primära uppgift hos en kristen är att döda det gamla livet. I Rom. 8:12-13 säger Paulus att vi inte har några skyldigheter mot det gamla livet utan enbart mot det nya. Om vi däremot underordnar oss den helige Ande, kommer han att döda kroppens gärningar, det gamla livet. Denna dödsprocess äger rum genom vårt samarbete med Guds Ande. Vårt gamla liv (adamsnaturen, självlivet) är inte rättfärdigt och kommer aldrig att kunna bli det. Det är dömt till döden.
De flesta kristna tror att de i stort sett är goda. Gud förlät dem deras synder och det övriga hos dem måste ju då vara gott. En del tror att Gud gjorde ett riktigt fynd när han frälste just dem. Guds problem med vårt gamla liv är att vi tror att vi är kapabla att åstadkomma en rättfärdighet som är acceptabel för Gud. Vi har inte insett att problemet är vår natur och inte bara att vi begått en del synder. Om vi gör något bra, vill vi ha äran för det. Det är problemet med självrättfärdigheten. Den förhärligar människan och inte Gud. Den självrättfärdiga människan blir sin egen frälsare. Bergspredikan kräver av oss att vi skall söka hans rättfärdighet och inte vår egen.
Detta för oss tillbaka till vån studium av Kain och Abel. Abels offer vittnade om att han behövde en frälsare. Kains offer förnekade behovet av en frälsare, han trodde att han kunde rädda sig själv genom sina egna gärningar. Självrättfärdighet strävar alltid efter att själv få äran. Detta är en del av syndafallets natur, den natur som vill bli lik Gud. Närhelst den gör något som är gott försöker den alltid att framhäva sig själv. Högmod är en oundviklig konsekvens, när självlivet spelar rättfärdigt. Det är inte någon obetydlig synd. Det var högmod som förvandlade en av Guds ärkeänglar till djävulen själv. Högmod är självtillbedjan. Högmodet var smaken på frukten från kunskapens träd, ett dödligt gift för själen. Det var sårad stolthet som var det avgörande slaget, när Kain dödade sin bror. Det var Isebels högmod som uppmanade kung Ahab att ta över Nabots vingård. Isabel viskade i sin mans öra: ”Det är du som är kung. Du kan få vad du vill ha.” Lögnprofeterna uppmanade Ahab att dra upp till Ramot i Gilead och vinna seger och bli mäktig. Högmod var den synd som motiverade det religiösa etablissemanget på Jesu tid att sända Jesus till korset.
Högmod är själva kärnan i Satans natur. Vågar vi ta lätt på denna synd i våra liv? Den har genomsyrat den gamla naturen så att det är omöjlig att försona den med Gud. Gud tar inte emot något offer eller någon gåva från den gamla naturen. Oavsett hur god och uppoffrande gåvan kan vara så är den besmittad. Högmodet genomsyrar oss med självrättfärdighet. Hur kan vi då tjäna Gud? Vi vet att vi inte kan tjäna honom genom att hålla regler och bud. Om vi håller lagen, lever självlivet upp och vi får äran. Men Gud har givit oss en härligare väg.
I Rom. 7 säger Paulus att vi inte längre tjänar i lydnad mot bokstaven eller lagen utan i lydnad till den helige Andes ledning. I Rom. 8:2 står det: ”Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag.” Det finns en ny lag i verksamhet inom oss. Den är inte skriven på sten. Den är inte skriven på papper. Gud har gjort ett nytt förbund. Han har skrivit sin lag i våra hjärtan. Han har låtit den helige Ande ta sin boning i oss. Vi har en levande lag, livets lag, en ny natur. När vi syndar blir vi inte syndare. Vi syndar på grund av att vi är syndare. Den natur vi fick från kunskapens träd gjorde att det blev naturligt att synda. Det nya förbundet är en ny natur. ”Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur.” 2 Petr. 1:4. Den gudomliga naturen är Kristi liv inom oss. När vi låter det livet komma fram och inrättar vår vilja efter den helige Andes fullkomliga vägledning, så vandrar vi i det nya förbundet.
Vi tjänar då inte Gud för att uppnå rättfärdighet, därför kan vi inte heller ta äran åt oss själva. Vi tjänar Gud därför att vi älskar honom. Allteftersom vi mognar blir vi mer och mer känsliga för den nya naturen. Det gamla livets natur är att söka egen ära, upphöja jaget och att få som vi vill. Den nya naturen strävar efter att ära Gud, att gå Herrens väg och att alltid behaga honom. Låt oss se på Jesu bud i Joh. 5. Han säger att om någon slår oss på den högra kinden, så skall vi vända den andra till. Antag att vi befinner oss i just en sådan situation. Vad skall vi göra? Om vi måste anstränga oss för att behärska vreden och sedan vänder fram den andra kinden för att vi läst Matt. 5:39, så försöker vi hålla budord och vara andliga. Om vi lyckas, blir vi stolta över oss själva och vi tror att vi är andliga. Om vi däremot vänder fram den andra kinden, utan att vi tänkt över saken som en naturlig reaktion, så har vi mognat som kristna och Jesu natur har tagit överhanden. Då vet vi att det måste vara Herren som åstadkommit detta, för en människa hade aldrig kunnat reagera på ett sådant sätt. Vi har fått se Kristi liv i oss. I det nya förbundet med Gud, blir hans liv vårt liv. Hans lag är skriven i våra hjärtan, genom att hans natur finns inom oss. Vi kommer inte till ett berg av sten. Vi har inte längre en lag skriven på stentavlor och vi blir inte stenade om vi misslyckas. Vi har inte ett hjärta av sten eller ett tempel av sten, utan vi har kommit till ett levande berg, fått livets lag, ett löfte om liv, ett levande hjärta och är ett tempel av levande stenar.
Gud sa till Israels barn att de i grund skulle utplåna alla invånare i Kanaan. Detta är Guds dom över det gamla livet. Kananéerna var under Guds dödsdom, ändå tog det Israel många år att besegra dem. Israels ständiga avfällighet kan direkt härledas till deras olydnad i att inte fullständigt utplåna kananéerna. Israel slöt istället ett förbund med kvarlevan av dem och använde dem som slavar. Allt i vårt gamla liv, står under en dödsdom. Vi kan inte tillåta det goda inom oss att undslippa döden och försöka tvinga det att tjäna Gud. Det kommer att bli för oss detsamma som kananéerna blev för Israel. Det kommer att vara en ständig källa till avfall och dom över våra liv. Efter kriget mot amalekiterna sparade Kung Saul det bästa av får och oxar för att offra till Gud. Gud hade klart och tydligt sagt till Saul att han i grund skulle utplåna amalekiterna. Inget skulle lämnas kvar vid liv, varken man eller kvinna, får eller oxe. Inget skulle undgå svärdet. Saul skröt inför profeten Samuel: ”Jag har gjort Herrens vilja, jag har sparat det bästa åt Gud. ” Samuel svarade: ”Lydnad är bättre än offer.” Gud förkastade Saul, och han förlorade sitt rike.
Vi kan inte gömma undan det bästa i våra liv från korset och döden. Det kan ändå aldrig i sanning tjäna Gud. Alla offer utifrån det gamla livet är förorenade i Guds ögon. Oavsett hur stort offer köttet är villigt att ge, kommer det alltid att bli förkastat av Gud, för det är Kains väg, Adams synd, Satans natur.
