JP

KAPITEL 14
TILLBAKA TILL BEGYNNELSEN

För att kunna förstå orsaken till att vi inte kan bygga på sanden, måste vi se att sanden står för människans natur. Bibeln är en berättelse om konflikten mellan två naturer. Innan Satan föll på grund av överträdelse, fanns bara en natur i hela universum. Allt var i harmoni, allt var från Gud. Så kom synden. Satan gjorde anspråk på Guds ära för egen del och föll i synd. Från det ögonblicket har det funnits två motsatta viljor, två motsatta naturer i universum.

På grund av detta uppstod en strid i himlen. Det blev till slut bestämt att denna strid skulle avgöras på jorden. Detta är orsaken till att människan skapades. Gud satte två speciella träd i Edens lustgård. Dessa träd innehöll var sin natur, det ena Guds natur, det andra Satans natur. Gud placerade sedan människan i Edens lustgård för att hon skulle välja vem hon ville tjäna. Hon måste välja natur helt och hållet utifrån egen fri vilja. Gud fäste människans uppmärksamhet på de två träden i lustgården. Ett av dem var livets träd, det andra var kunskapens träd på gott och ont. Vi kallar dem i fortsättningen för livets träd och kunskapens träd.

Frågan uppstår alltid förr eller senare varför människan inte valde att äta av livets träd. Det trädet var inte förbjudet för henne, vilket däremot kunskapens träd var. Människan var i sitt oskuldstillstånd en mycket vis varelse. Vi måste därför utgå ifrån att hon medvetet valde att inte äta av livets träd. Kanske var hon helt enkelt nöjd med sin ställning i lustgården. Men det är troligt att Adam förstod konsekvensen av att äta från ettdera av träden. Om han åt av livets träd, skulle han ta emot Guds natur och helt och hållet vara Herrens tjänare. Om han åt av kunskapens träd skulle han av naturen bli Satans tjänare. Vi vet hur valet föll. Eva valde åt honom. Efter detta fördrev Gud människan ut ur Edens lustgård för att hon inte också skulle äta av livets träd och i evighet existera i sitt fallna tillstånd. Före fallet hade Gud uttalat en dödsdom över människan, om hon åt av kunskapens träd. Vi ser på döden som Guds dom, vilket den också är, men löftet om döden var även första steget i Guds frälsningsplan. Omedelbart efter fallet, gav Gud Adam ett löfte. Ormen skulle stinga återlösaren, Frälsaren i hälen, men Frälsaren skulle krossa ormens huvud.

Löftet om döden måste ses som en del av frälsningen. Om människan inte kunde dö, kunde inte Frälsaren komma, ta på sig en mänsklig kropp och dö i människans ställe. Människan fruktade döden, ändå var döden den enda väg genom vilken Gud kunde åstadkomma en återlösning, frälsning för henne. När Gud talade om för människan att om hon åt av kunskapens träd skulle hon dö, så visste han redan genom sitt förutvetande, att människan skulle äta av trädet och behöva bli återköpt. Genom att äta av kunskapens träd, tog människan emot Satans natur. Syndanaturen som Paulus talar om i Romarbrevets sjunde kapitel, är samma sak. Människor beter sig som djävulen eftersom det är deras natur. Den är oandlig, demonisk (Jak. 3:15).

Satan eftersträvade att bli lik Gud, att bli jämställd med Gud. Han försökte upphöja sig själv till ära och härlighet. Han sökte få lovprisning och tillbedjan. Han tog av den härlighet som tillhörde Gud. Det var den naturen som människan fick genom syndafallet. Vi måste börja se synden som en natur istället för enbart felaktiga handlingar. Vi syndar därför att det är vår natur att välja vår egen väg i stället för Guds. Andra ord för syndanaturen är självlivet eller jaget. Självlivet manifesterar sig vanligtvis på tre grundläggande sätt. I Judas brev vers I I nämner Judas tre personer: Kain, Bileam och Kora. Han ber oss att ta varning av deras exempel. Det finns även tre olika hebreiska ord för synd. De tre männen personifierar dessa tre hebreiska ord. Det första ordet för synd betyder att missa målet. Kain försökte behaga Gud, men genom att han förtröstade på sig själv, missade han målet. Det andra ordet för synd betyder förvränga, böja, snedvrida. Bileam är ett exempel på människor som inte har en äkta längtan efter att behaga Gud. De förvränger Guds ord till att passa deras egna intressen. Det tredje och sista hebreiska ordet betyder uppror. Detta är Kora. Han skulle försöka tjäna Gud utan Jesu Kristi herravälde. Detta är en människa som har sina egna ambitioner som herre i sitt liv. Allt slags synd har sina rötter i syndanaturen. Bibeln kallar detta för syndens lag, det gamla livet eller köttet. Guds rike kan inte grundas på syndanaturen i människans gamla liv.

Vi ska nu se på skillnaden mellan att bygga på berggrunden, och att bygga på sanden. Först ska vi studera Adams söner, Kain och Abel. Båda bar fram en offergåva till Herren. Abel erkände sin syndiga natur och bar fram ett lamm inför Gud. Han dödade lammet och utgöt oskyldigt blod, i tro att Gud skulle se detta som en ställföreträdare för honom själv och förlåta honom hans synd. Gud hade sagt att död var straffet för synd. Lammet fick dö i stället för Abel. Det var ett trosoffer och genom detta erkände Abel att han var en syndare. Han tillstod att han inte kunde frälsa sig själv genom egna rättfärdiga gärningar. Han sökte behaga Gud genom ett ställföreträdande offer. Han offrade ett oskyldigt lamm för sin egen synd. Genom denna handling bekände Abel sitt behov av en frälsare.

Kain däremot förnekade att han behövde någon försoning. Han försökte vara sin egen frälsare. Han gav Gud av frukten från marken. Kain var jordbrukare. Han arbetade hårt i sitt anletes svett för att få fram en skörd. Kains offer grundade sig på det han själv åstadkommit. Han försökte bli accepterad av Gud utifrån hur hårt han arbetat. Gud förkastade Kains offergåva eftersom Gud aldrig kan godta en människa på grundval av hennes egna gärningar. Kain är fader till all lagiskhet, därför varnar Judas oss för Kains väg. (Jud. vers 1 1) I Hebreerbrevet säger Gud att Abels offer blev mottaget på grund av tro. Motsatsen till tro är gärningar. Gud kunde inte acceptera det adamsnaturen åstadkommit. Om Gud hade godtagit Kains offer skulle han indirekt ha accepterat Satans gärningar.

De människor som har följt Abels föredöme är få jämfört med de skaror som har följt Kains exempel. Ända från Kain och Abels tid fram till nu har människor envist trott att Gud ska ta emot dem på grund av deras goda uppförande. Ingenting kan vara längre från sanningen. Om Gud på något sätt kunde godta människan på grund av hennes gärningar, så skulle Jesus aldrig behövt dö. Han skulle aldrig behövt lämna härlighetens tron i himmelen, eller utstå människors förkastelse och korsets fasa.

Det allra första vi får lära oss i Skriften är att människan enbart kan komma till Gud genom tro på Jesus Kristus. För att kunna frälsa människan var Gud först tvungen att uppenbara för oss den mänskliga naturens fullständiga fördärv. I Romarbrevets sjunde kapitel skriver Paulus att syftet med lagen var att avslöja, uppenbara och exponera människans syndiga natur. Aven i Romarbrevets femte kapitel ser vi att Gud inte gav lagen för att människan skulle hålla den. Han visste att människan till sin natur är syndig. Syftet med lagen var att människan skulle överträda den. I och med överträdelsen skulle människan inse det hopplösa i att frälsa sig själv. Lagen gavs i hopp om att människan skulle förstå att hon inte kunde hålla den och inse sitt behov av nåd. Lagiskhet leder en människa till att tro att hon genom egen viljekraft eller egen kunskap kan åstadkomma en rättfärdighet som Gud kan acceptera. Detta tänkande finns ofta kvar i våra liv efter det att vi blivit frälsta. Om Satan kan få oss att bli lagiska, kommer han att försöka motivera oss att söka vår egen andlighet. Vi kan kalla det för helgelse, gudfruktighet eller att vara Kristuslik, men om det är ett resultat av vår egen kraft, är det en falsk andlighet.

Naturen i kunskapens träd får människan att tro att om hon har ”kunskap” om allt som är rätt och fel, kan hon göra det som är rätt, och bli lik Gud. Lagen utlovade att om någon kunde hålla den, skulle den personen få evigt liv. Hon skulle stå inför Gud och deklarera att hon hade blivit rättfärdig genom egna gärningar. Hon skulle verkligen vara lik Gud. Satan skulle få rätt. Människan tog del av kunskapens träd i denna sin strävan efter fullkomning. Samma händelseförlopp har upprepats från den stunden fram till idag. Genom kunskap har människan försökt fullkomna sig själv. Många människor idag tror att de genom att ha kunskap om andliga ting kan göra sig själva till andliga människor. En av de vanligaste orsakerna till omognad bland troende har sin grund i just denna uppfattning. Efter det att en människa blivit frälst genom Guds nåd, försöker hon ofta samla så mycket kunskap som möjligt om andliga ting. Hon drar slutsatsen att ju mer kunskap hon har, desto andligare blir hon. Detta är helt felaktigt, eftersom sann andlighet aldrig innebär att man utökar sina kunskaper, utan att man utvecklas i sin ande. Förståndet hjälper oss enbart att förstå vad Gud gör i våra liv genom den helige Ande. Det hjälper oss att kunna samarbeta med Gud och att underordna oss korsets budskap. Gudomlig kunskap får vi genom att vi förstår Guds ord, när den helige Ande förmedlar det till vår ande.

Detta är kanske en förenkling, men genom människans fall valde hon att styra sitt liv utifrån sitt förstånd, istället för utifrån sin ande. Guds avsikt var helt och hållet motsatsen. Gud gav människan en medfödd förmåga att lära känna honom. Detta sker genom människans ande. Kroppen förstår sig på den fysiska världen runt omkring oss. Själen har en förståelse för vårt egna jag. Guds avsikt med människans ande var att den skulle lära känna honom. När människan föll i synd i Edens lustgård blev hennes andliga ögon förblindade. Hon försöker förstå sig på Gud med sitt förstånd istället för genom sin ande. Detta är lika dåraktigt som att försöka se med öronen. Skulle det vara möjligt att förklara skönheten i en soluppgång eller en ros för någon som fötts blind? Den blinde kan inte förstå sig på ljuset eftersom han aldrig har sett det. Samma sak gäller med andliga ting. När vi försöker förklara andliga verkligheter för en andligt blind människa, verkar det enbart vara dårskap för henne. Hos de ofrälsta är anden förblindad genom syndafallet. Det är enbart genom Guds nåd som vi möter den helige Ande och i hans ljus inser vårt behov av frälsning. När en människa blivit frälst blir hon mer medveten om andliga ting. Då människan efter syndafallet inte längre kunde lita till sin ande som var förblindad, måste hon fatta alla beslut utifrån förståndskunskap och resonemang. Ett talande exempel på detta är när Israels barn skulle inta löfteslandet.

(OHLINS Komm:  ej som –  Kenyon o Hagins teologi där du blir fullkomlig i din ande)

Israeliterna misslyckades med att komma in i Kanaans land i 4 Mos. 13 och 14. I Hebr. 3 står det, att detta berodde på otro. De trodde helt enkelt inte att Gud kunde föra dem in i landet. De följde sitt eget förstånd och gav efter för fruktan. Köttet bävade, för i Kanaan fanns jättar, stora befästa städer och sju folkslag mäktigare än de själva. Deras förstånd sa dem att Gud inte var mäktig att på ett tryggt sätt föra dem in i landet och därför dog de i öknen. De valde att tro på de fakta de själva kände till istället för att lita på Gud. Det som de inte hade var en personlig kunskap eller kännedom om Gud. De försökte placera honom inom kunskapens ram.

Gud är skaparen. Vem av oss kan förstå skapelsen? Var slutar universum? Om vi inte kan förstå skapelsen, kan vi då förstå Skaparen? Tro har med anden att göra. Jag har hört människor kalla det för blind tro. Vilken oerhört felaktig benämning! Tron ser, men i en annan dimension och på ett annat sätt. Hebr. 11:27 säger om Mose att ”han höll ut, därför att han såg liksom den Osynlige. ” Det som är osynligt för köttet kan ses tydligt av anden. Tvivel är att inte veta vad Gud vill, eller om Gud står bakom eller har talat i en viss situation. Otro, å andra sidan, vet vad Gud har sagt och att Gud finns, men tror inte att Gud kan göra vad han lovat. En enkel definition av tro är att du väljer att styras av hjärtat istället för av förståndet, när du vet att Gud har talat till ditt hjärta. Hebreerbrevets elfte kapitel är fyllt av exempel på människor som litade på vad Gud sagt. De brydde sig inte om vad de kunde se med sina fysiska ögon och lyssnade inte till vad deras förstånd sa. Paulus säger i Rom. 8: 14 att en troende som är mogen leds av Guds Ande. En människa som är ledd av Anden, kan t.o.m. ha fruktan i sina tankar, men trots detta äga en fullkomlig frid i sitt hjärta. Jesus sa att vi kommer att få lida i världen, men att i honom har vi frid.

Vi kan se att Abels sätt att söka Guds välbehag var tro och förtröstan på Gud. Kain förtröstade på sin egen förmåga, sitt eget tänkande, sina egna gärningar. De som söker att bli accepterade av Gud på Kains väg har ofta många regler. Lagiskhet är köttets religion. Paulus beskriver detta tydligast i Kol. 2:16-23: ”Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller hur ni iakttar högtider eller nymånar eller sabbater. Sådant är skuggan av det som skulle komma; själva kroppen är Kristus. Låt er inte berövas segern av dem som hänger sig åt självförnekelse och ängladyrkan och som fördjupar sig i sina syner. De blåser upp sig med sina fåfänga människotankar och håller sig inte till honom som är huvudet och som försörjer hela kroppen och binder ihop den med leder och senor, så att den växer som Gud vill. Om ni med Kristus har dött bon från de kosmiska makterna, varför beter ni er då som om ni levde i världen och underkastar er påbud som: Låt bli! Smaka inte! Rör inte! Det. gäller ju saker som skall förbrukas och upplösas och är bara människors läror, låt vara att det kallas vishet, eftersom det ser ut som fromhetsövningar, självförnekelse och späkningar, förakt för kroppens behov.”

Så tragiskt det är, att allt detta inte ärar Gud utan bara gagnar just det kött som man försöker döda. Vissa har skapat regler som skulle gälla kvinnor. De gjorde regler om längden på kvinnans hår, hur hon skulle klä sig, kjollängden, användandet av kosmetika och smycken. Allt reglerades under förespegling av rätt andlighet. Gud vill naturligtvis att vi ska vara anständiga, men denna asketism, ofta gömda under en förespegling av helgelse, underblåste enbart köttets ande. De blev orsak till andligt högmod och upphöjde det som den helige Ande försökte föra till korset.

 GÅ TILL KAP 15