JP

KAPITEL 17
TVÅ FÖRBUND FÖR TVÅ LIV

Vi kan dra slutsatsen av det föregående att helande, andeutdrivning och mirakler inte på något sätt vittnar om sann andlig mognad. Den mäts alltid efter en andlig formel: ”Han skall bli större och jag skall bli mindre.” Joh. 3:30. Sann andlighet är aldrig ett fullkomnat jag, utan en avsaknad av jaget. Det är en sann osjälviskhet där självlivet har abdikerat från hjärtats tron. Det är på en sådan grund som Kristus vill bygga sin församling. Jag hör ofta människor bedja om att de ska bli bättre människor. Det är inte en bättre människa utan en ”död människa” som Gud är ute efter i oss. En stor del av våra konflikter härrör sig från just detta tänkande. Vi försöker hela tiden fullkomna det som Gud försöker döda. Gud är inte intresserad av att försöka hjälpa oss att älska våra fiender. Han vill helt enkelt bara älska dem genom oss. Det är av den anledningen Gud har gett andens frukt till församlingen. Paulus ägnade hela det trettonde kapitlet i Första Korinthierbrevet åt Guds kärlek, agapekärleken. Trots detta försöker vi alltid att fullkomna och lägga tillrätta i våra liv sådant som Gud har dömt till korset.

Det tog Gud mycket tid och en brinnande buske för att jag skulle se denna sanning. Jämfört med Mose, var min brinnande buske enbart symbolisk, men den fick mig verkligen att stanna upp. En söndagskväll på våren 1983 talade Gud till mig. Jag befann mig i S:t Louis, Missouri, och skulle återvända hem följande dag. Gud frågade mig om jag var villig att lämna ifrån mig vissa ägodelar som jag hade samlat på under många år. Jag svarade Herren att jag skulle sälja dem omedelbart om det skulle behaga honom. När jag kom hem, fick jag veta att mitt hus blivit utsatt för inbrott. Just de saker som Gud talat till mig om var borta. Självfallet blev jag oerhört upprörd. Jag visste att Gud hade tillåtit detta att hända, men jag blev ändå sårad. Jag kände avsky över det som hade hänt, för jag har alltid föraktat tjuvar. Gud började tala till mig och frågade mig om jag kunde förlåta den som hade stulit ifrån mig. Jag trodde att jag kunde det och det sa jag till Gud.

Det tog Gud mycket tid och en brinnande buske för att jag skulle se denna sanning. Jämfört med Mose, var min brinnande buske enbart symbolisk, men den fick mig verkligen att stanna upp. En söndagskväll på våren 1983 talade Gud till mig. Jag befann mig i S:t Louis, Missouri, och skulle återvända hem följande dag. Gud frågade mig om jag var villig att lämna ifrån mig vissa ägodelar som jag hade samlat på under många år. Jag svarade Herren att jag skulle sälja dem omedelbart om det skulle behaga honom. När jag kom hem, fick jag veta att mitt hus blivit utsatt för inbrott. Just de saker som Gud talat till mig om var borta. Självfallet blev jag oerhört upprörd. Jag visste att Gud hade tillåtit detta att hända, men jag blev ändå sårad. Jag kände avsky över det som hade hänt, för jag har alltid föraktat tjuvar. Gud började tala till mig och frågade mig om jag kunde förlåta den som hade stulit ifrån mig. Jag trodde att jag kunde det och det sa jag till Gud.

Samma kväll talade Herren åter till mitt hjärta. Han påminde mig om att jag hade sagt, att jag kunde älska den person det gällde. Bibeln befaller mig att jag skall älska min fiende och här kunde jag inte ens älska mm egen släkting. Mitt hus på sanden hade rasat samman. Jag kunde inte vända andra kinden till. Jag kunde inte gå den extra milen. Tårar strömmade ner för mina kinder när Herren tillrättavisade mig. Sen sa Gud: ”Jag vill att du älskar honom.” Jag talade om för Gud att jag inte kunde det. Då talade Gud till mig igen och sa: ”Jag vill att du älskar honom. ” Då strömmade Guds uppenbarelse in i mitt hjärta och jag förstod vad Gud försökte säga till mig. Jag ropade ”Ja!” till Gud. Nästa morgon åkte jag till fängelset och berättade för den unge mannen hur mycket jag älskade honom och hur mycket Gud älskade honom och att jag förlät honom.

Det hade en enorm effekt på hans liv. När jag sett till att han var på fri fot, fortsatte han emellertid att stjäla från mig igen. Men varje gång uppenbarade Gud det för mig och varje gång gick jag och köpte tillbaka den stulna varan och visade honom den. Varje gång förklarade jag för honom hur mycket jag älskade honom. Jag sa till honom: ‘Du kan inte få mig att inte älska dig.” Den kärlek som jag upplevde var Guds kärlek. Den var mycket, mycket starkare än någon annan kärlek jag tidigare hade upplevt. Den var mycket större än någon kärlek som jag själv någonsin skulle kunna åstadkomma. Jag såg bokstavligen 1 Kor. 13 bli en verklighet i mitt hjärta. Jag var helt och fullt medveten om att denna kärlek inte var något från mig själv, den kom inte från mitt live Det var Jesu Kristi liv. Jesus älskade den unge mannen genom mig. Den händelsen är en av de starkaste upplevelserna i mitt liv.

Nyckeln till alltihop var den kväll då Gud sa till mig att jag skulle älska min släkting. Jag förstod när Guds Ande talade till mig, att Gud skulle ge mig förmåga att uttrycka sin kärlek genom mig. När jag sa ja till Gud blev jag helt intagen av hans agapekärlek. Jag kunde känna Kristi kärlek flöda genom mig. Med Guds hjälp hade sanden grävts bort och klippan blivit funnen. Jag kunde iaktta Kristi kärlek genom mig. Under flera veckor var det som att leva i himlen, med Guds kärlek som genomsyrade hela min varelse. All elakhet, all illvilja, alla tankar på hämnd, all vrede försvann från mitt hjärta i ett ögonblick. Jag blev döpt i kärlek.

Detta blev den brinnande buske, där Gud fick min uppmärksamhet. Jag började förstå att det fanns mer i kristendomen, mycket mer, än att bara försöka vara en bra människa. Detta var samma kärlek som genomsyrade de första kristnas hjärtan. Det var orsaken till att den första församlingen hade sådan framgång när de förkunnade evangelium. De ägde Guds levande kärlek. Den kärleken är ingen påtvingad kärlek. Jag upplevde aldrig någon gång under den här perioden att jag behövde tvinga mig själv att älska. Guds kärlek försökte aldrig upphöja mig, i själva verket kände jag mig förödmjukad av den. Det var som om jag hade upphört att existera och Kristus levde genom mig. Detta var hans liv, inte mitt. Det var naturligt, det var fullständigt och det vacklade aldrig, t.o.m. under de svåraste omständigheter. Det här är inte någon teologisk teori. Det handlar inte om resonemang eller gissningar. Jag upptäckte att när livets storm kom emot mitt hus, så föll huset omkull. Min kärlek klarade inte av ovädret. Kärleken utifrån mitt adamsliv var sanden som Jesus talade om. Hans kärlek, agapekärleken, är klippan. Vårt liv är sanden, Hans liv är klippan. Inte förrän du kan se ditt liv i kontrast till hans liv, vet du vilken konfrontation det handlar om. Bara då vi står ansikte mot ansikte med Gud på samma sätt som Jakob, kan vi förstå hur djupt fördärvat vårt adamsliv är.

Bibeln talar om två olika förbund. Ett förbund handlar om adamslivet, det andra handlar om Jesu liv. Vi har ett dödens förbund och ett livets förbund. Om vi försöker tjäna båda kommer vi att vara som en kvinna som försöker ha två män. Paulus sa att lagen är som en make åt oss. Denne make är hård och oförlåtande. Den begär fullkomning och total lydnad av oss i utbyte mot evigt liv. A andra sidan lovar den död, om vi misslyckas. Den sorgliga sanningen är, att ingen människa någonsin blivit rättfärdiggjord eller frikänd genom lagen. Paulus fastställer, att alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och att syndens lön är döden.

Det nya förbundet däremot, erbjuder oss en utväg ur detta fruktansvärda äktenskap. I det förbundet dör vi bort från lagen genom Kristi korsfästa kropp. Från den dagen tillhör vi Kristus. Sedan tjänar vi Gud, inte genom lydnad för en lagbok full av förordningar, utan genom att lyda den helige Andes maningar. Lagen krävde ett fullkomligt jag. Som vi sett tidigare, kan vi inte åstadkomma ett fullkomnat jag genom laggärningar eller genom att hålla budord. Om vi däremot accepterar Kristi död, dör vi bon från syndens och dödens lag. Precis som Eva blev gjord levande utifrån Adams liv, så har vi blivit levandegjorda av Kristi liv. När Gud skapade Eva, skapade han inte ett nytt slags liv, annorlunda än Adams. Han skapade inte heller ytterligare ett likadant liv som Adams. Adam och Eva hade ett och samma liv. Gud formade Eva utifrån det liv som han lagt ner i Adam.

De var ett. Paulus säger att vi blev levandegjorda tillsammans med Kristus när han uppstod från det döda. I samma ögonblick som Kristus blev gjord levande i graven genom Andens uppståndelsekraft, blev även vi i det ögonblicket levandegjorda genom samma kraft. Han uppväckte oss tillsammans med honom (Ef. 2:5–6). Inte underligt att Satan bävar för den troendes mognad. Dag och natt ägnar han sig åt att på alla upptänkliga sätt fresta den troende för att kunna besegra honom. Han är rädd för att vi ska nå fullvuxen andlig mognad. Om Satan hade kunnat hålla Jesus kvar i graven så skulle han ha gjort det. Vid uppståndelsen uppbådade han alla krafter, men trots detta uppstod Kristus triumferande och segerrik på den tredje dagen. Hela helvetet och alla makter som helvetet förfogar över, hade övervunnits och avväpnats. När Jesus uppstod, hade han nycklarna till dödsriket och avgrunden. Det finns ingen demon som kan stå emot hans befallningar. Helvetet är besegrat. Kristus är segraren. Mitt i allt detta, blev vi levandegjorda tillsammans med honom. Detta nya liv föddes i seger.

Satan vill att vi skall ignorera det nya livet och att vi ska vandra i det gamla livet, i det gamla förbundet. Han vill att vi ska vara religiösa, att vi ska verka ”heliga”, att vi ska vara vad som helst, bara vi inte är döda i Kristi korsfästa kropp. Det gamla livet kan aldrig vandra i uppståndelsekraften, det kan aldrig vandra i verklig seger. Inte heller kan det gamla livet förtrampa de mäktiga furstarna i helvetet under sina fötter. Kristi liv kan det däremot. Johannes säger: ”han som är i er är större än han som är i världen.” I Joh. 4:4. Det är orsaken till att Satan fruktar uppståndelselivet.

I kyrkan idag finns det läror som inte är något annat än ett godkännande av synden. De syftar enbart till att hålla troende kvar i ett ständigt kretslopp av synd och förlåtelse. Satan vill att vi ska stanna kvar i öknen för all framtid och aldrig komma in i löfteslandet där vi bär flukt. Andra läror hindrar vår andliga tillväxt genom passiv fatalism. Åter andra undervisar om tro så att självlivet ostört kan frodas och växa. Den illfundiga ormen har vilselett mycket av Guds verk in i återvändsgränder. Sådana som en gång enbart sökte Guds fullhet, hans kärlek och hans vilja har lockats att söka rikedomar, framgång och annat som hör till detta livets materiella goda. Vi ser hur människor försöker kontrollera Gud i stället för att leva underordnade den helige Ande. Hur tragiskt är det inte att se Guds folk arbeta emot Guds rike.

Mitt i detta är det nödvändigt att vi fortsätter att älska allt Guds folk, även om många av dem har hamnat vid sidan av vägen, genom att de dragits in i en farlig undervisning som hindrar andlig tillväxt. Gud hatar synd, men han älskar syndare. Vi måste fortsätta att älska Gud folk Det sägs att Guds armé är den enda armé som dödar sina sårade. Det ska vi inte göra. Vi bör i stället lyfta upp den skadade kristne inför den store läkaren, för Gud älskar oss alla. Om vi vandrar med ärliga och uppriktiga hjärtan kommer Gud att föra oss in i trons enhet.

Vi kan läsa om hur Jesus frestades under fyrtio dagar i öknen. Han blev frestad i allting, precis som vi, men han syndade inte. Vi kan lära oss mycket av de frestelser Jesus mötte. Alla tre frestelserna utgick från samma förutsättningar I den första frestelsen, utmanar Satan Kristus att förvandla stenar till bröd. I den andra frestelsen, frestar Satan Kristus att tillbedja honom. I den tredje frestelsen frestar han Herren att kasta sig ned från tempelmuren. Det är samma grund till alla dessa tre frestelser som till de frestelser vi möter som kristna idag. Det är frestelsen att göra som Eva gjorde, att överge den helige Andes röst i vårt inre och handla utifrån vårt eget tänkande.

Jesus var hungrig. Ar det fel att använda Guds kraft för att förvandla stenar till bröd? Om Jesus hade gjort det, skulle han ha agerat utifrån sin egen vilja och inte utifrån Faderns vilja. Det finns många som faller i samma frestelse i dag. De tycker att eftersom de har Guds kraft, kan de använda den för att tillgodose sina behov. De börjar begära att Gud ska möta deras behov, utan att överhuvudtaget ifrågasätta om det är hans vilja. De säger övermodigt att det alltid är Guds vilja att förvandla stenar till bröd, d v s det är alltid Guds vilja för dem att använda Guds kraft för att få vad de vill ha. Jesus kände sig aldrig fri att göra som det behagade honom själv, eller att använda Guds kraft enbart tör att han hade ett behov. Han frågade alltid Fadern först innan han talade, predikade eller utförde några under o s v. Han tog aldrig för givet att ett löfte från Skriften kunde ersätta den helige Andes röst.

Den andra frestelsen var återigen en frestelse för Jesus att agera utifrån sin egen vilja och frångå den helige Andes röst. Han frestas att tillbe Satan, under bara ett litet futtigt ögonblick, och Satan lovade att ge honom hela världen. Jesus frestas inte av rikedom, makt eller ära. Han hade kommit för att återföra världen till Fadern. I denna frestelse erbjöd Satan Jesus en genväg. Inget kors, inget lidande, ingen förkastelse, ingen död. Han behövde bara böja sig för Satan och ta den lätta vägen.

Vi vet utifrån Skriften att Faderns väg var korsets väg. Jesaja hade profeterat: ”Han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull: Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade.” Jes. 53:5 Det finns många idag som vill följa Satans väg, den breda vägen och den vida porten. Den läran är bekvämlighetens väg, utan något kors. Den förespeglas ofta som ett djupare liv och vägen till kristen mognad. I verkligheten är den ett vapen i Satans händer för att hindra oss från att någonsin mogna och bli andliga.

Den tredje frestelsen var den mest djävulska av dem alla. Satan föreslog att Jesus skulle kasta sig ned från krönet på tempelmuren, sväva ner till den väntande folkskaran och pålysa sin ankomst som Messias. Satan gav till och med Jesus en bibelvers för att övertyga honom om att detta var Faderns vilja. Här var det återigen en frestelse att överge den helige Andes röst och agera utifrån egen vilja. Den här gången försökte Satan använda ett bibelord. Hur många kristna idag är det inte som faller för frestelsen att ersätta den helige Andes inre maning och ledning med ett bibelord. När man studerar bibeln kan man inte hitta ett enda under som var resultat av att någon ”stod på ett bibelord”. Varje troshandling i bibeln var ett resultat av att Guds Ande talade direkt till en individ. Detta har sedan tecknats ner för att vi ska lära oss att förstå hur den helige Ande verkar, men Skriften ger oss aldrig något bemyndigande att ersätta den helige Ande med det skrivna ordet.

I själva verket har en av Satans effektivaste attacker mot kyrkan varit, att försöka få kristna att ersätta den helige Ande med bibeln. Bibeln är Guds ord. Det är ofelbart, oföränderligt och fantastiskt, men det kan aldrig ta den helige Andes plats. Det var inte bibeln som kom ner från himmelen på pingstdagen, utan det var den helige Ande. Att ersätta den helige Ande med det skrivna ordet är en villfarelse som är orsaken till det mesta av splittringen i Kristi kropp idag. När Jesus frestades tillrättavisade han Satan med bibelord, men det var levande ord som den helige Ande gav honom just då. Det är något underbart när den helige Ande levandegör bibelord på detta sätt, för då manifesterar han alltid ordet.

Johannes evangelium betonar flera gånger den metod Jesus använde i sin tjänst. ”Av mig själv kan jag inte göra något; som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.” Joh. 5:30. ”Ty jag har inte kommit ner från himmelen för att göra vad jag själv vill, utan för att göra hans vilja som har sänt mig.” Joh. 5:19. ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig” Joh. 7:16. Joh. 8:47 ”Den som har Gud till Fader, han lyssnar till Guds ord.” Joh. 8:47. ”Ty jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag ska säga och vad jag ska tala.” Joh. 12:49. Jesus gjorde aldrig någonting utan att veta att han var i fullkomlig lydnad till Fadern. När vi mognar, kommer vi också att vandra i anden. Rom 8:14 ”Alla som leds av Ande från Gud är Guds söner.” Jesus övervann Satan och alla hans frestelser. Det kan vi också göra genom att förtrösta på den helige Andes kraft. Den helige Ande vägledde Jesus till seger. Samme Ande finns nu i våra liv.

TILL KAP 18