Soppköket

Jag (Elvor) vill berätta om något som jag tycker är lite ”typiskt Guds tillvägagångssätt”. Däremot är soppan i sig inget som ska tas efter om inte Gud leder så.

För mig började det egentligen efter att jag återvänt till Jesus 1989 och överlåtit mig 100%. När jag cyklade från Hisingen till mitt arbete passerade jag alltid Nordstan och såg ofta missbrukare. Jag kände Guds kärlek till de där trasiga människorna och tänkte ibland: ”tänk om jag kunde få göra något för dem”.

Några år senare, när Janne och jag hade gått Bibelskola (där vi träffades och vi hade gift oss 1993) frågade vår föreståndare om vi ville starta bön i vår kyrka. Vi kände att det var från Gud så vi började med en timme om dagen. Det utökades mer och mer och blev ”den öppna kyrkan” med bön hela dagarna och undervisningspass mitt på dagen. Några medlemmar hade hand om ett enkelt café i entrén. Det finns väldigt mycket att berätta om men nu kommer vi till soppan.

Vi hade bestämt oss för att bara göra det den helige Ande ledde oss till. Inte helt lätt, visade det sig. Vi blev lite trakasserade av evangelister i församlingen. ”Ni måste ut, ni kan inte bara ligga här på knä och be!” Men vi trotsade tjatet och fortsatte be och vänta in Guds tilltal.

Bland alla dem som slöt upp i bönen mer eller mindre regelbundet, kom en ung kvinna med psykiska problem och depressioner. Vi såg allihop förvånade på henne när hon en dag sa: ”jag såg en syn när vi bad.” Hon tittade på mig och fortsatte: ”jag såg dig och Janne med en stor soppgryta och ni gav mat till utstötta människor!”
Eftersom Gud redan börjat lära oss att han använder vem han vill, ofta den enklaste och svagaste, tog vi det där på fullt allvar. När bad vi över det kände vi sanktion i våra hjärtan men då måste ledningen i församlingen också vara positiv om det var från Gud.

När vi tog upp det med församlingsledningen var de genast positiva. Vi trodde att vi kunde få del av något bidrag till social verksamhet men något ekonomiskt stöd kunde vi inte få. Men vi fick lov att ge kassören kvitto och så skulle församlingen betala kostnaderna om det blev kris. Vi fick också klartecken att ha hand om en egen ”soppkassa”. Vi fick deras välsignelse och så satte vi igång varje tisdag.

Receptet fick Janne från Gud, säger han. Det stämmer nog för ingen av oss är bra på matlagning och hade knappast gjort soppa någonsin förut.
Gud hade skickat olika människor till bönen under den här tiden och nu hjälptes vi åt med allt praktiskt: duka, koka soppa, göra smörgåsar, servera, samtala, duka av, diska och städa. En av dessa vänner var en finlandssvenska som har lätt att få kontakter och gick ut innan och bjöd in till soppan. Många hängde vid systembolaget och de kom gärna. Ryktet spreds snabbt och allt fler kom. Vi lärde känna många av Göteborgs uteliggare, luffare, alkoholister och på olika sätt utslagna och trasiga människor. De blev allihop våra vänner.

Före bespisningen hade vi alltid 20-30 minuter med allsång och vittnesbörd. Alla våra gäster brukade komma till sångstunden. Det var ovanligt att någon kom direkt till soppan utan att delta på andakten. En av gästerna kom enbart för gemenskapen och åt inte ens soppa varje gång han kom.
Så fort det var besök av en missionär eller ungdomsteam i församlingen bad vi dem att vittna på soppan.

Ekonomi: Alla gäster fick naturligtvis soppa och smörgåsar gratis. Men vi som arbetade med soppan betalade 10:- per person. Sen satt vi och åt med gästerna och fick många samtal. När våren kom var vi ute på torget och sjöng och vittnade varje fredag. Då kom folk ut på sina balkonger för att lyssna. Det var en spårvagnshållplats strax intill. Många missade eller hoppade över en spårvagn för att de ville lyssna. (Det hände att vi fick be för någon mitt på torget, även be för en tjej till frälsning). Ryktet om soppan i kyrkan spred sig och då och då kom – för oss helt okända (icke kristna) – människor fram och gav pengar till soppan, ofta en hundralapp. Ibland gav någon i församlingen en gåva till soppkassan. Vi behövde aldrig hjälp från församlingen när det gällde pengar! Det kostade alltså inte kyrkan ett enda öre!

Reaktionerna: De allra flesta var positiva i församlingen men det hände att det grymtades lite när det fortfarande fanns lukt av soppa i kyrklokalen på tisdagskvällens möte.
En del av våra soppgäster började också gå på dessa möten.

Bekräftan: när vi nyss hade börjat med soppan fick Janne hela tiden till sig ett bibelord: ”Gör åter de gärningar ni gjorde från början”. Han förstod inte vad det betydde. En dag när vi gjorde i ordning för soppan kom kassören och hans fru in i köket. De hade ett annat ärende men så frågade de om vi visste hur församlingen en gång i tiden hade startat? Nej, ingen aning, sa vi. Det började med bön och soppbespisning! blev svaret.
Då förstod vi bibelordet som Janne hade fått till sig. Det var en av många tecken på att det här var från Gud.
Vi förstod att den här verksamheten var något mer än vi kände till. Jag brukar säga att det var som en basunstöt till hela församlingen att komma tillbaka till/fortsätta i den ursprungliga kallelsen och till den första kärleken. Att böja sig till de minsta!

Vi hade gäster som kom varje tisdag. Andra kom då och då. Vi hade också nya ansikten så gott som varje gång. Sakta förändrades attityderna. Jag minns särskilt en kille som kom in med kepsen på och verkade ganska hård. Han hälsade aldrig och hade en nonchalant stil. Men efter några gånger togs kepsen av. Han började sjunga med lite i sångerna, hälsade och tackade innan han gick. Han mjuknade mer och mer.
Ibland tyckte vi att det ändå hände för lite av radikala omvändelser. Varje sådan period då det kändes som om arbetet gav för lite resultat, var det som om Gud drog ”undan en slöja” och vi fick se in i det Gud gjorde.

Ett exempel var en man som skickligt ändrade samtalsämne så fort det närmade sig Jesus och tron. Han var äldre nu men hade suttit många år i fängelse. Det var givande att vara i entrén före soppan när våra gäster började anlända och sitta ned och småprata. En tisdag kom den här mannen som aldrig ville prata om Gud. Han var inte helt nykter, vilket han annars brukade vara, och vi började prata. Plötsligt började han berätta om åren i fängelse. Det fanns inte så mycket att läsa, sa han, men det fanns en Bibel och jag läste i den.

Nu kom tårarna i ögonen och rösten blev sprucken. Det finns något här inne, sa han, och la handen på hjärtat. Det är säkert, sa han, som om han vill övertyga mig. Jag blev så glad och berättade vad Jesus sa om tron som är lika liten som ett senapsfrö – var rädd om den! Det blev många liknande stunder som vi allihop fick med våra gäster.

Det var också roligt när vi mötte dem i centrum. Vi hälsade glatt och pratade med dem och det verkade betyda så mycket att vi inte skämdes utan ville kännas vid dem och öppet visa att vi är vänner.

Ett annat kul minne var när vi ordnade tillstånd för att ha soppan utanför kyrkan en sommardag. Högste polischefen gav oss gratis tillstånd. Vi ställde ut högtalare och mikrofoner och sjöng därute. Socialen låg vägg i vägg med kyrkan och de trodde väl inte sina ögon när de såg långbordet dukat för alla dessa alkoholister, uteliggare och utstötta. Men de tyckte det var väldigt bra.

Vi höll på i 4 år. Inte en enda gång kände vi att det var jobbigt att ordna för soppan. Det gick alltid lätt och kändes lika inspirerande varje tisdag! Men Gud hade börjat förbereda Janne och mig att vi skulle in i nya uppgifter. Vid den tiden öppnade Frälsningsarmén soppkök på tre ställen i Göteborg och våra gäster hade flera ställen att besöka. Helt naturligt minskade besöken hos oss och det kändes helt rätt.

När vi hade haft den sista soppbespisningen kunde vi lämna in soppkassan till församlingens kassör. Det var över 1000:- . Soppan hade till och med gått plus!

Sammanfattning:

Gud talade till en svag människa – han hade redan förberett våra hjärtan – vi var ett helt team som hjälptes åt – Gud gav oss all inspiration och glädje som vi behövde för uppgiften och Guds kärlek till människorna – ekonomin gick plus – många fick höra evangelium och Gud kunde verka i deras hjärtan!
Det var väl ”typiskt Gud”? Jesus är underbar! När vi lyder honom vet vi att han ger oss allt vi behöver för uppgiften.

Elvor Ohlin