Att komma in i äkta sabbatsvila Förståelse av den kristnes relation till sabbaten Av Ryan Habbena
(Översättning av Maj-Lis Seppänen)
För några år sedan annonserade en distriktspastor i en av våra lokala kristna tidskrifter. Dessa annonser innehöll både en proklamation och en utmaning: ”Kristna måste iaktta sabbaten på lördagar och jag bjuder in vem som helst till att debattera med mig i detta ämne.” Utmaningen antogs så småningom och jag tog mig dit för att lyssna på den offentliga debatten. Vid tiden för denna debatt var jag engagerad i ett förklarande arbete om både Galaterbrevet och Hebreerbrevet. Medan jag lyssnade på de två männen som debatterade frågan jämförde jag deras åsikter med vad jag lärde mig genom mina egna studier.
Det som slog mig var detta: de teologiska frågorna som kyrkan av första århundradet kämpade mot är precis lika angelägna 2 000 år senare. Du har kanske läst budorden om att iaktta sabbaten i Gamla testamentet och frågat dig själv: ”Hur tillämpas detta budord på mig?” Den bibliska tolkningens historia har framställt flera olika svar på denna fråga. Många undervisar att kristna är kallade att hålla sabbaten, i den meningen som det Gamla förbundet befaller (dvs. inget arbete på den sjunde dagen i veckan [lördag]). Dessa lärare är snabba att poängtera att hålla sabbaten är ett av ”Tio Guds bud.” De resonerar: ”Eftersom vi tror att budorden mot mord, stöld och äktenskapsbrott fortfarande är bindande, varför skulle vi tro att befallningen om att hålla sabbaten har övergetts?
I denna artikel kommer jag att demonstrera att Nya testamentet lär att äkta ”sabbatsvila” kan man inte hitta genom att lyda en stadga i Gamla testamentet, utan i stället genom att förtrösta på Jesu Kristi person och hans fullbordade verk. Eftersom undervisningen om Nya testamentet är grundläggande, låt oss nu utforska Kristi undervisning och de apostlar Han gav fullmakt till vad gäller sabbatens plats i det kristna livet.
Komma in i äkta sabbatsvila
Den första texten vi ska interagera med finns i Hebreerbrevet. Hela syftet med Hebreerbrevet är att uppmana kristna att förbli i Jesu Kristi perfekta och fullbordade verk och inte vända tillbaka till det mosaiska förbundets villkor. Faktum är att Messias och hans verk beskrivs som större än allt det som hölls dyrt under det Gamla förbundet: Moses, prästerskapet, änglar, offer och sabbaten. I kapitel fyra i denna epistel får vi insikt i det Nya förbundets syn på ”sabbat.”
Föreskriften om ”sabbaten” sätts i relation av den Ande-ledda författaren till löftet om att få komma in i Guds eviga bestående vila. Han deklarerar att de som vägrar lyssna till Guds ord om frälsning ska aldrig komma in (se 3:11, 19) och de som lyssnar och tror på budskapet givet av Hans Son har redan kommit in. Han skriver:
Låt oss därför frukta, så vi inte försummar det löftet som står kvar att få komma in i hans vila, och att inte någon av er skall visa sig ha blivit efter. Ty evangeliet har blivit förkunnat för oss liksom för dem. Men det hjälpte dem inte att de hörde ordet, eftersom de som hörde det inte satte tro till det. För vi som har kommit till tro går in i vilan. (Hebreerbrevet 4:1-3a)
Tänk på att medlet för att komma in i Guds ”sabbatsvila” är tro. De trofasta är i vila, inte genom Lagens gärningar, utan i stället genom tro på Jesus. Hebreerbrevets författare fortsätter att framhålla ”sabbats”-vilan som vi finner i Nya förbundet: ”Därför återstår en sabbatsvila för Guds folk. Ty den som har kommit in i hans vila, han har också fått vila från sina verk, så som Gud från sina” (Hebreerbrevet 4:9–10).
Iakttagandet av sabbatsdagen, precis som det Gamla förbundets offer och prästerskapet, pekade framåt mot den dag när Guds folk skulle finna vila för sina trötta själar genom korsets kraft. Jesus uppfyllde Lagen och vi som tror har kommit in i äkta sabbatsvila.
I ljuset av dessa föreskrifter måste vi alltid komma ihåg Paulus uppmaning till församlingen i Kolosse, vilken bekymrades av dem som förespråkade ett återvändande till villkoren i det Gamla förbundet:
Så låt nu ingen döma er i fråga om mat eller dryck, eller i fråga om helgdag eller nymånad eller sabbat. Sådant är endast skuggan av det som skulle komma, men kroppen själv är i Kristus. (Kolosserbrevet 2:16-17)
Det här är mäktiga instruktiva ord. Villkoren i det Gamla förbundet var Frälsarens skugga. Eftersom kroppen, Jesus, har kommit och uppfyllt Lagen, vågar vi oss inte på att återvända till skuggorna.
I en text som hänger ihop med denna var Paulus, när han skrev till galaterna, så bekymrad på grund av dem som vände tillbaka till det Gamla förbundets villkor i stället för att förbli i enkelheten i tron på Kristus, att han strängt tillrättavisade dem, och sa:
Men nu, sedan ni har lärt känna Gud, ja, än mer, har blivit kända av Gud, hur kan ni vända åter till de svaga och torftiga stadgarna som ni på nytt vill bli slavar under? Ni aktar på dagar och månader, högtider och år. Rom. Jag fruktar angående er, att jag kanske har arbetat förgäves för er. (Galaterbrevet 4:9-11)
Vi varnas för att inte vända tillbaka till det Gamla förbundets skuggor, eller frukta dem som skulle kunna döma oss för att vi inte iakttar dem. I stället borde vår fruktan vara riktad åt ett annat håll. Hebreerbrevets författare fortsätter: ”Låt oss därför frukta, så vi inte försummar det löftet som står kvar att få komma in i hans vila, och att inte någon av er skall visa sig ha blivit efter” (Hebreerbrevet 4:1)
När vi begrundar Hebreerbrevets syfte och dess konsekvenser möter vi en subtil ironi. Vi, som läsare, varnas för att inte vända tillbaka till det Gamla förbundets villkor på grund av den fantastiska frälsning som har anlänt, den som ersätter den mosaiska Lagen (se Hebreerbrevet 1:1-3, 3:1-6, 8:6). Om någon håller fast vid iakttagandet av sabbaten som ettnödvändigt medel för att ha frid med Gud, misslyckas denne med att komma in i Hans vila. De som gör så har blivit ”sabbatsbrytare” på grund av att de inte har kommit in i sann vila genom tro enligt det Nya förbundets villkor som Kristus och Hans lärjungar fastställde. Å andra sidan har de, som tror på Kristus och Hans verk allena som vägen till frid med Gud, kommit in i den eviga vilan som Hans blod åstadkommit. Genom Hans nåd är dessa de sanna ”sabbatsfirarna.” Det är ironi.
Lördag, söndag, vilken dag som helst?
Mot bakgrund av århundradena av judisk tradition som föregick Kristi ankomst är det inte någon överraskning att denna undervisning i Nya testamentet förorsakade väldiga kontroverser i den tidens judiska kultur. När kontroversen kröp in i kyrkan uppkom frågor: När ska vi tillbe? Hur ska vi se på dem som avsätter en särskild dag för tillbedjan? Hur ska vi se på dem som uppfattar alla dagar likvärdiga? Dessa frågor har fortsatt att ställas genom församlingens tidevarv, och har fått massor av svar. I Romarbrevet 14 besvarade aposteln Paulus dessa frågor på det här sättet:
Vem är du, som dömer en annans tjänare? För sin egen herre står han eller faller, men han skall förbli stående, ty Gud är mäktig att hålla honom stående. Den ene gör skillnad mellan dag och dag, den andre håller alla dagar för lika, var och en vare fullt viss i sitt eget sinne. (Romarbrevet 14:4-5)
Om Paulus ville påbjuda obligatoriskt sabbatsfirande för kristna i Nya förbundet var detta den perfekta platsen för att göra det. En av frågorna han bemötte i denna text var ”att göra skillnad mellan dag och dag” gällande dagar för tillbedjan. Men i stället för att anbefalla en specifik, bindande dag för tillbedjan fastslog aposteln, under den helige Andes inspiration, något annat: Frihet i tillbedjan inom det Nya förbundet.
För en tid sedan i en debatt om obligatoriskt sabbatsfirande utmanade jag min motståndare med detta avsnitt och dess konsekvenser. Han svarade: ”Petrus säger till oss att Paulus ofta skriver saker som är svåra att förstå. Detta avsnitt är en av dem.” Även om hans kommentar var skickligt undanglidande talade hans svar sitt tydliga språk: Han hade inget bra svar för denna text.
Söndag “sabbat?”
Förutom att undervisa om att det inte finns något obligatoriskt iakttagande av sabbat på lördag i det Nya förbundet, betyder denna text också att det inte finns någon obligatorisk sabbat på söndag. Några har besvarat sabbatsfrågan med att hävda att sabbaten har flyttats från lördag till söndag med hänsyn till Jesus återuppståndelse. Ett exempel på detta är den så kallade ”Puritanska sabbaten.” M. James Sawyer förklarar något av dess dynamik: Puritanerna etablerade en kristen sabbat (söndag) under vilken kristna inte bara måste ”iaktta en helig vila, hela dagen, från sina egna gärningar, ord, och tankar om sina världsliga arbeten och fritidssysselsättningar, men även ägna sig åt, hela tiden, i det offentliga och privata utövandet av [Guds] tillbedjan och behovs- och barmhärtighetsplikter.” Puritanerna såg denna sabbat som bindande och hedrade den med yttersta allvar. Faktum är att de trodde så starkt på sabbatstrohet att de antog att naturkatastrofer berodde på brist på lydnad.
För att bemöta denna undervisning är det av betydelse att notera att det inte finns någon text i Nya testamentet där författarna jämför veckans första dag (söndag eller ”Herrens dag) med sabbaten. När detta beaktas tillsammans med Paulus undervisning om dagar för tillbedjan i Romarbrevet 14 är det ordentligt fastslaget att det inte finns någon bindande befallning för troende i Nya förbundet att tillbe på en särskild dag. Istället ges kristna friheten i evangeliet att samlas och tillbe i överensstämmelse med sina samveten. Men missförstå inte detta, det är livsviktigt att vi tillber och samlas, ”Låt oss inte överge våra sammankomster, som somliga har för vana, utan förmana varandra och detta så mycket mer som ni ser dagen närmar sig.” (Hebreerbrevet 10:25). Likväl är vi inom det Nya förbundet fria vad gäller när vi ägnar oss åt tillbedjan, och är kallade till att inte tvinga på vårt personliga samvete på andra. Om en gemenskap önskar samlas, vila och tillbe på lördag är de fria att göra det. Det samma gäller för söndag. Den riskabla sedvänjan vi behöver undvika är att befalla att alla kristna måste iaktta en särskild dag.
Vila i Jesus fullkomliga gärning
Många hjärtan blir oroade på grund av dem som förespråkar behovet för en kristen att iaktta det Gamla förbundets sabbat. Vilseledande undervisning som den följande åstadkommer sådant:
Bibelns överväldigande bevis och historien bevisar att den sjunde dagens sabbat – lördag idag – är den sanna dagen för vila och tillbedjan till Gud. Gud sätter in Sin närvaro i den dagen. Han har gemenskap med Sitt folk på den dagen, likaväl som på de årliga heliga dagarna vilka Han har befallt ska iakttas i tillbedjan till Honom. Nu när du har denna kunskap och Gud håller dig ansvarig för det, vad tänker du göra? Jesus Kristus befaller, ”Omvänd dig och tro på evangeliet.” Ska du ångra dina synder och vända om till Gud, eller tänker du fortsätta i dina synder? Ditt eviga liv, eller din eviga död står på spel.
Tvärtom, vi får aldrig tillåta sådana förvrängda åsikter om frälsningen förmörka vår uppfattning om Jesus fullkomliga fullbordade verk.
Varje gång jag har debatterat ”sabbats”-frågan med dem som tror att det krävs av oss att iaktta den för att behaga Gud, bedrövas jag av deras fokus: Jesus och hans fullkomliga verk minimeras och ersätts av en missriktad iver för Mose lag. Vi kommer mycket väl ihåg:
Ty det som var omöjligt för lagen, i det den var försvagad av köttet, det gjorde Gud, då han sände sin Son i syndigt kötts liknelse och för syndens skull, fördömde synden i köttet, för att den rättfärdighet, som lagen kräver, skulle bli fullbordad i oss, som inte vandrar efter köttet, utan efter Anden. (Romarbrevet 8:3-4)
Eftersom vår Kung har kommit och uppfyllt Lagen behöver vi fortsätta förtrösta på Honom för frälsning, helgelse och trygghet. När vi möter människor som dömer oss för att vara sådana som inte behagar Gud eftersom vi inte lyder det Gamla förbundets iakttagande av sabbaten, bör vi kungöra för dem nådens evangelium och hålla våra ögon fästade på den fullt tillräcklige Frälsaren. Vi kommer då att förstå vad det betyder att lyssna till Jesus inbjudan:
Kom till mig, alla ni, som arbetar och är tyngda av bördor och jag skall ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk av hjärtat, och ni skall finna vila för era själar. (Matteus 11:28-29)
Issue 102 – September / October 2007