Många kristna saknar urskiljningsförmåga vad gäller den troendes kallelse på jorden. De tror att allt är i ordning när en syndare kommit till Gud med bekännelse om skuld och sedan vet att hans synder är förlåtna på grund av Herren Jesu Kristi försoningsverk. När det gäller evangeliet håller de sig eftertryckligt till Guds Ord men tar mindre hänsyn till det som rör livet efter omvändelsen, och tänker inte på det faktumet att även i detta ska Bibeln vara vår enda vägledning.
1 Tess 1:9 fastslår att: ”I från avgudarna omvänden eder till Gud, till att tjäna den levande och sanne Guden”.
Omvändelse kommer först, för den naturliga människan kan inte tjäna Gud (Rom 3:10-12), men att tjäna Gud kommer därefter.
Det är alltså inte omvändelse som är Guds syfte för människan men omvändelse är det absolut nödvändiga medlet för att nå syftet, nämligen, ”att tjäna den levande och sanne Guden”. Vi ser även detta i Romarbrevet. Efter en noggrann beskrivning i de första elva kapitlen av sättet som en syndare kan närma sig Gud läser vi i 12:1 att det är vår andliga eller förnuftiga tjänst att frambära våra kroppar till ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer. Och i vers 2 uppmanas vi att pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt och fullkomligt.
Det är en obestridlig sanning att “Guds vilja” bara kan hittas i “Guds Ord” och att vi därför måste undersöka Guds Ord om vi vill veta hur vi, enligt Hans vilja, ska tjäna den ”levande och sanne Guden.” Psalmisten säger (Ps 119:105, 99) ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” och ”Jag är klokare än alla mina lärare, ty jag begrundar dina vittnesbörd”.
När vi tänker på att tjäna Gud måste vi först och främst ägna oss åt samlingsplatsen för troende, eftersom det är där de ömsesidigt kommer i direkt kontakt med Gud, vare sig det är i gudstjänsten där de tackar Honom för vad Han gjort, i bönemötena där de ber Honom om det de behöver, eller i ordets tjänande där Han kommer för att instruera dem. I alla dessa samlingar vill Han vara i centrum (1 Kor 14:25 och Matt 18:20).
Således finner vi i Bibeln att anvisningar med avseende på sammankomster har en viktig plats både i Gamla och Nya testamentet. Tänk hur mycket som till exempel sägs i 1 och 3 Mosebok om församlingens tabernakel (mötestältet) och tjänandet i det! Även i Nya testamentet, efter Romarbrevet som utvecklar läran om frälsningen, hittar vi Korintierbreven vilka innehåller de gudomliga principerna som behandlar de troendes sammankomster.
Det är därför förvånande att det inte i någon annan krets finns så mycket meningsskiljaktigheter som just på denna punkt. Den ene anser att han ska samlas bara med dem som tänker exakt som han med hänsyn till en del eller flera delar av sanningen, en annan med sådana som bildar en stats- eller nationskyrka. En tredje tycker att han måste vara där han, enligt sin egen åsikt, får ta emot mest välsignelse. Talar Guds Ord då med så lite klarhet om denna punkt eller finns det ingen definitiv anvisning? Låt oss undersöka detta viktiga ämne och samtidigt ha i tankarna att ”lydnad är bättre än offer (1 Sam 15:22)
Israeliterna i öknen
Först av allt en anmärkning om värdet av Gamla testamentets undervisning för oss. I 2 Tim 3:16 står det skrivet: ”All skrift som är ingiven av Gud är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet”. I 1 Kor 10:11 får vi veta att allt som Israel mötte i ödemarken tjänade dem som exempel och skedde till varning för oss. Slutligen informeras vi i Hebr 9:23 om att de synliga tingen i Gamla testamentet är avbilder på de himmelska och andliga tingen som Nya testamentet talar om.
I Gamla testamentet finner vi sålunda Guds tankar om himmelska ting uttryckta i synliga bilder. Så offren i Gamla testamentet är exempel på Herren Jesus person och verk, och tabernaklet och templet, Guds Hus på jorden, ger för det naturliga ögat synlig framställning av Guds andliga Hus, som Nya testamentet talar om (1 Petr 2:5, Ef 2:20-22 och 1 Kor 3:16). Aposteln Paulus visar oss också i 1 Kor 9:9 att de enklaste fysiska anvisningarna har en andlig mening. Låt oss därför bedöma Gamla testamentet i ljuset av detta.
I 1 Mosebok talas det inte om troendes sammankomster. Där ser vi alltid bara en person som tjänar Gud, omgiven av människor som är gudlösa. Men det är anmärkningsvärt att så snart som Gud börjar skilja ut ett folk för Sig själv antyder Han att Han vill bo mitt ibland Sitt folk och att Hans folk ska närma sig Honom där. Så snart som Abram anländer till Kanaan åkallar han Jehovas namn vid Betel (Guds hus). Guds ord använder namnet Betel här, fastän platsen på den tiden hette Luz och det var först 162 år senare som den fick namnet Betel av Jakob. Och flytten bort från Betel för med sig hunger och svårigheter, som snart upphör när Abraham vänder tillbaka till Betel och altaret som fanns där. I kapitel 28 träder Gud fram för Jakob på samma plats när den senare är på väg till Haran där hans söner ska födas och början på nationen ses. Gud lovade honom vid Betel att det ska bli en stor nation. I kapitel 35 ser vi att Gud för dit Jakob igen, och uppenbarar Sig för honom på just den platsen.
Alla dessa är bara indikationer. Den verkliga behandlingen av ämnet hittar vi från 2 Mos 19 och framåt. Det är sant att Moses talar i faraos närvaro om folket som offrar slaktoffer på ett kollektivt sätt. Men dessa kan inte offras i Egypten. Först måste Påskalammet slaktas (kap. 12), folket måste återlösas och all förbindelse med egyptierna brytas (kap. 14). Det är sedan, när Gud har uttalat att Israel är Hans folk, Han kan bo mitt ibland dem och ha en plats där som folket samlas med Honom. ”Och de skola göra åt mig en helgedom, för att jag må bo mitt ibland dem” (2 Mos 25:8) och från kapitel 25 till 40 finner vi, nästan uteslutande, instruktioner och befallningar som hör till tabernaklet och dess tjänst. Tabernaklet kallas:
- En boning
- Uppenbarelsetältet (2 Mos 29:42)
- Vittnesbördets tält (4 Mos 17:7)
Dessa namn vittnar tydligt om betydelsen. Det var (1) Guds Hus, boningen – (2 Mos 25:8-9), platsen där Gud bodde mitt ibland Sitt folk. Men i boningen (2) kom folket samman, med Gud. Och vidare var det (3) Guds vittnesbörd på jorden. Här sågs Gud i Sin helighet, men även i sin kärlek och nåd.
Det var till den platsen som alla män måste komma tre gånger om året, och det var dit som förstlingsfrukten skulle tas (34:23 och 26). Slaktoffren togs till den platsen (3 Mos 1-7) och det var där som prästerna vigdes (8 och 9). Ja, till och med alla djur som slaktades för att ätas måste föras dit först (17:4)
Skulle det ha funnits något tvivel i sinnet hos en israelit som kände Guds Ord vad gäller platsen för sammankomst? Vilken glädje det måste ha varit för Gud att ha ett folk som hade hört Hans anvisningar, och på grund av detta kom med ett villigt hjärta och en frivillig ande för att följa dem (2 Mos 35). Gud krävde inte, men förväntade sig ett glädjefyllt offer. Och vilket underbart svar folket gav! Ingen enda saknades utan alla kom med villiga hjärtan för att ge till Gud det bästa de hade. Kvinnorna gav sina juveler och speglar (38:8), männen sitt dyrbara material, guld och silver. Ingen själviskhet, ingen fruktan för skymf från människor, ingen åtrå efter profit kunde för ett ögonblick hålla tillbaka dem från att handla enligt Guds vilja. Alla kunde inte ge lika mycket. Några kvinnor som hade visa hjärtan kunde ge mer än andra. Men alla kom för att med ett villigt hjärta ge det de hade! Får det inte oss att tänka på den första tiden av Församlingen som beskrivs i Apg 2:42-47?
Och vilket svar gav Gud i Sin godhet till denna stämning? Så snart tabernaklet hade rests upp enligt Guds tanke kom Han på ett synligt sätt till alla mitt ibland Sitt folk för att bo där (2 Mos 40), och från Sin boning talade Han till dem och delgav dem alla Sina underbara tankar. Han lärde dem hur de skulle närma sig Honom och ha gemenskap med Honom genom att äta samma slaktoffer (3 Mos 3:11 och 7:19); hur Arons söner skulle sköta Herrens uppdrag vid ingången till mötestältet (8:35) och hjälpa till vid försoningsverket (9:9).
De fick anvisning om hur var och en kunde behålla sin renhet (kap. 11), och hur en person som blivit oren kunde bli renad igen (kap. 12-15). Han undervisade dem om högtiderna som de skulle fira (kap 23) och Han gav dem instruktioner som gjorde det omöjligt för någon att förlora sin arvedel (kap. 25). Han gav var och en sin plats och tjänst mitt ibland folket, så att det hela blev en väl avpassad enhet där allt gjordes på ett välordnat sätt (4 Mos 1-4). Och vilka underbara ting Han uppenbarade för dem därutöver under de sju veckorna mellan 2 Mos 40:1 och 4 Mos 10:11!
Sorgligt nog förblev inte folket länge i detta goda skick. Gud klagar i Amos 5:25 och 26 över att de inte offrade till Honom i öknen utan att de la sig till Moloks tabernakel. De glömde den enda platsen för sammankomsten och gick till andra platser där Gud inte var.
Israeliterna i Kanaans land
I 5 Mosebok finner vi ny undervisning. Vid slutet av den 40-åriga marschen genom öknen har folket anlänt till Jordan för att träda in i löfteslandet, och Gud ger dem anvisningar om hur de ska uppföra sig.
Indelningarna av denna bok är klart förståeliga. De första elva kapitlen låter folkets historia passera revy och Guds nådevägar med dem. Kapitel 12 börjar med ”stadgarna och domarna” (eller ”föreskrifterna”) som måste observeras, medan kapitlen 30-34 ger en profetisk vision av att folket drivits iväg från landet som ett resultat av sin olydnad.
Som redan sagts passerar färden genom öknen revy i de första 11 kapitlen. Men det är inte bara en repetition av vad vi finner i 2 och 4 Mosebok. Framför allt demonstreras att Guds kärlek och trofasthet har bevarat dem och att alla umbäranden, ja, hela den 39-åriga färden ”genom hela denna stora och fruktansvärda öken” bara var följden av deras olydnad. Om de hade lyssnat till Guds befallning skulle de ha nått landet efter en färd på 11 dagar (5 Mos 1:2). Denna del slutar med kapitel 11 i vilket än en gång stor betoning läggs vid det faktumet att endast fullt beroende och lydnad till Guds Ord kan bevara dem i arvedelens välsignelser som Gud ville ge dem.
Efter att deras hjärtan således hade blivit villiga att lyssna, presenterar Gud i kapitlen 12-29 Sina stadgar och domar för dem. Och som alltid är även här den första punkten att folkets ska samlas för att tjäna Gud. Folket skulle träda in i ett land där alla vittnade om avguderi, det vill säga tillbedjan av onda andar (1 Kor 10:20). Det mänskliga hjärtat är benäget att anpassa sig till omgivningen, vi ser det i folkets senare historia, och tyvärr precis lika tydligt i kristendomens historia. Det är därför Gud från första början klart och tydligt förkunnar det faktumet för dem att gudomlig tillbedjan är oförenlig med tillbedjan av onda andar, både vad gäller objektet och sättet på vilket det genomförs. Det finns många onda andar och det är därför hedningarna dyrkar många gudar på många platser, på de höga bergen, på kullarna och under varje grönt träd! I motsats till det är huvudtanken i Gamla testamentet att Herren (Jehova) vår Gud är en Herre (Jehova) (5 Mos 6:4). De kände Honom som skapelsens Gud, den Allsmäktige och som Jehova (Yahweh). Det är därför det bara kan finnas en plats för tillbedjan, bara ett sätt att utföra gudomlig tjänst. Det får inte finnas någon överensstämmelse med dyrkan av avgudar. Extra betoning är lagt på detta i 12:2-7, ja, till och med i hela kapitel 12 och på många andra ställen i de följande kapitlen.
Den ende Guden, himmelens och jordens Skapare den Allsmäktige, Jehova, Israels Förbundsgud, gör anspråk på rätten att bestämma var och på vilket sätt Hans folk, som lever i Hans land, kan närma sig Honom. Det är därför vi finner att sex gånger i detta kapitel talas platsen om, som ”Herren din Gud ska utvälja” och även vidare, i kapitel 14-17, 18, 26 och 31, allt som allt 21 gånger. Ger inte det ett överväldigande intryck av Guds överlägsenhet, och även värdet som Han tillskriver platsen där Hans folk samlas?
Gud vill att Hans folk i praktiken är ETT, så som Han alltid ser dem som ett i de tolv kakorna eller skådebröden på den Heliga platsen (3 Mos 24:5), och i de två onyxstenarna på axelstycket, och de tolv stenarna på bröstplattan på översteprästens klädnad (2 Mos 28:9-11). Vi ser samma enhet symboliserad senare i de tolv stenarna som togs upp efter övergången av Jordan (Jos 4:1-10), och i Ezras dagar genom de tolv getterna av hankön som offrades som syndaoffer för HELA Israel (6:17).
Denna faktiska enhet formas genom ägandet av ett gemensamt mål, ett ömsesidigt objekt för tillbedjan och genom enhet i tanken (se 1 Kor 1:10). Vår Guds namn äger en underbart enande kraft. Satan vet detta och fruktar inget annat så mycket som denna kraft. Det är därför han ständigt försöker förstöra enheten. Många troende ser inte detta. Den gudlösa Jerobeam såg det mycket väl. Han visste att gemensam tillbedjan förenat med ”Herrens namn” oåterkalleligt skulle utplåna oenigheten. Därför inrättade han en tillbedjan skiljd från ”den plats som HERREN utvalde till att där fästa sitt namn” (1 Kon 12).
I 5 Mos 12 är allt ordnat för att stärka och förverkliga folkets faktiska enhet. Gud visste vilken rikedom i arvedelen som Han ville ge Sitt folk. Och Han förväntade sig och önskade att Hans folk med tacksamt hjärta skulle ge tillbaka något av denna rikedom till Givaren. Det är därför det här nämns så många frivilliga offer. Endast tiondet och förstlingsfruktoffret var obligatoriska offergåvor. Gud vill att allt som helgas åt Honom genom frivilliga, tacksamma och lydiga hjärtan förs till den plats där Han själv är. Han vill så att säga ta emot det personligt från deras händer och gemensamt njuta av det med dem. En del av offren skulle vara Hans ”mat” (eller ”bröd” som det även kan översättas) (3 Mos 3:11 och 16) och resten var för Hans folk, med deras söner, döttrar, tjänare och tjänarinnor och leviterna, när de samlades med ett glatt hjärta inför Hans ansikte (5 Mos 12:7, 12, 18). Går det att föreställa sig en underbarare gudstjänst, för en timlig människa, än den som presenteras för oss här? Ändå var det bara för hjärtan i vilka Guds kärlek förblev och därför värdesatte gemenskapen med Honom. Den äldre sonen i Lukas 15 satte inte något värde vid lycka i gemenskap med sin pappa. Han ville vara munter med sina vänner utan pappans närvaro. Det var i praktiken avguderi. Vilken kontrast till Jesaja 26:8 där det sägs att ”till ditt namn och ditt pris står vår själs trängtan” och till 5 Mos 18:6 där det talas om en levit som ska ”komma, såsom honom lyster, till den plats som Herren utväljer”.
Från och med de följande kapitlen i 5 Mosebok ser vi hur betydelsefull den platsen som det gudomligt utvalda läget var i människornas liv. Det kan inte vara på något annat sätt. Guds folks liv måste domineras av det faktumet att Gud bor mitt ibland dem. I kapitlen 14 och 15 finner vi förtärandet av tiondet och förstlingsfrukten. Kapitel 16 talar om påskhögtiden, veckohögtiden och lövhyddohögtiden (tabernakelhögtiden). I kapitel 17 behandlas hur svåra tvister löses, och i det 18 kapitlet får leviternas tjänstgöring sin plats. I kapitel 26 förs korgen med frukt inför Gud och i 31:11 ges slutligen befallningen att varje jubelår (friåret) ska lagen läsas inför hela Israels närvaro.
Från och med 1 Kon 11:36 vet vi att platsen som refererades till i 5 Mos var Jerusalem. Psalm 78:68 visar oss att Gud utvalde Sions berg, som Han älskade, till att placera Sin Helgedom där. Längre fram ser vi (vers 70) att Gud gjorde denna plats känd i anknytning till Sin tjänare David, den typ av Davids Son som i Matt 18:20 talar om platsen som hör ihop med Hans namn, där Han vill vara mitt ibland Sina egna.
Psalm 132 låter oss se att David redan i sin ungdom hade sökt efter platsen där Gud önskade att ha sin boning. Först fann han den där Kaleb fann sin arvedel (Jos 14:12), och där Koras söner fann jämnade vägar i öknen (Ps 84:6), det vill säga, i hans hjärta. Och om vi inte först hittar den där, det vill säga, om vi inte accepterar Guds ord vad gäller denna plats genom tro och i totalt beroende, och därigenom våra hjärtan känner till denna plats, då kommer vi aldrig att finna den. Men endast efter en förödmjukande upplevelse lärde David känna Sions berg som den plats, som Gud hade utvalt. I 1 Krön 21 och 22 finner vi att Guds dom först behövde falla över hans stolthet, och först efter att han hade betalat det fulla priset uppenbarade Gud för honom platsen för Herrens hus. Det kostar alltid något och krävs offer för att se bort från allt naturligt och agera enbart enligt Guds tankar.
Dessvärre lydde inte Israel dessa Herrens befallningar. Så snart som ögonvittnena till Guds väldiga verk hade dött vände folket snabbt bort och tjänade avgudar (Dom 2:7-13). Och i Hosea 4:13 klagar Gud över att de frambar offer på bergens toppar och tände rökelse på höjder, under ekarna, popplarna och terebinterna; de gjorde precis vad Gud strängt hade förbjudit i 5 Mos 12. Till och med en gudfruktig man som Salomon tände rökelse på höjderna, ända tills Gud gav honom ”ett vist och förståndigt hjärta” (1 Kon 3), och mot nästan alla kungarna, hur gudfruktiga de än kan ha varit i andra avseenden, måste Gud rikta samma klagomål. Som alltid, även i detta, har människan förstört det som Gud har anförtrott åt henne.
Efter fångenskapen i Babylonien
I Esra och Nehemja ser vi en ny period i Israels historia. Som en konsekvens av folkets trolöshet, vars hemskhet Hesekiel 8 ger oss en bild av, hade Israels Guds Härlighet lämnat Jerusalem. Jerusalem var ”platsen som Herren hade utvalt till boning åt sitt Namn”. Där fanns ”Herrens tron” (1 Krön 29:23). Trots det kallas den nu av Gud för ”en äktenskapsbryterska” och en ”sköka” (Hes 16:32 och 35). De tio stammarna hade förts till Assyrien i fångenskap av Salmaneser. 134 år senare ödelades Juda land av Nebukadnessar och invånarna i Juda rike fördes i fångenskap, de flesta till Babylon.
Men av nåd kom Gud ihåg den trofasta kvarlevan och rörde Kores, kungen av Persien, hjärta, till att tillåta det judiska folket att återvända till Jerusalem efter den 70-åriga fångeskapen, så som Jesaja hade profeterat 150-200 år tidigare (Jes 45). Endast en liten del av Juda och Benjamin tog detta tillfälle i akt. Enligt Ezra 2:64 var det ungefär 42 000 som återvände med Serubbabel. Om vi tar i beaktande att det fanns tider när Juda och Israel tillsammans hade en armé av 1 200 000 män (2 Krön 13:3), kan vi se hur liten kvarlevan som återvände var. Majoriteten hade varken någon längtan efter det gudagivna landet eller efter Jerusalem där templet hade stått. Andra (som Daniel) var förhindrade på grund av sin position eller ålder att ge sig iväg.
Men Gud var med den lilla kvarlevan. Han uppmuntrade och styrkte dem. Han beskyddade dem mot deras fiender och gav dem Sin hjälp och favör. Inte så att Gud återförde dem till samma position som Israel hade haft tidigare. Gud är inte likgiltig till trolöshet och åstadkommer inte ett återställande till en situation som människan genom sin synd och trolöshet har förlorat. Gud återinsatte inte Adam i Edens lustgård. Till och med kristna åt vilka värdet av Kristi verk tillräknas: ett verk genom vilket Gud är oändligt mer förhärligad än vad Adam och alla hans avkomlingar har vanärat Honom, inte ens de kommer att planteras in i Edens lustgård igen, även fast deras plats är oändligt mycket högre och än mer härlig. Denna kvarleva måste klara sig utan den synliga närvaron av Herren. Guds tron är inte längre i Jerusalem. Serubbabel, fursten som kommer från Davids kungliga släkte, bestiger tronen, men är bara en ståthållare för de persiska världshärskarna. Gud har tagit bort Sin härlighet från Jerusalem och gett det direkta styret av världen till hednanationerna (se Jos 3:11, 1 Krön 29:23, Dan 2:28, Jes 45:1). Gud erkänner de hedniska väldenas suveräna rätt. Datumen i Haggais och Sakarjas profetior anges enligt hednakungarnas regeringsår. Gud verkar till förmån för Sitt folk inte genom att förgöra deras herrar, men genom att Han inger i dessa kungars hjärtan en positiv inställning till judarna.
Om kvarlevan hade talat så som många gör idag hade de helt säkert inte återvänt till Juda land. Mer än 1 000 år hade gått sedan Moses hade gjort ”stadgarna och domarna” kända i vilka Gud hade stadfäst den enda platsen för tillbedjan för alla tolv stammarna och i vilka de prästerliga funktionerna uttryckligen hade bestämts. Fem långa århundraden hade gått sedan Salomon hade byggt sitt magnifika tempel och ordnat allt i enlighet med Guds tankar, som hade uppenbarats för David. Aldrig hade väl otro mer skäl att ursäkta olydnad till Guds Ord. Var det nu nödvändigt efter ettusen år, nu när omständigheterna var så annorlunda, att fortfarande agera i enlighet med vad Gud hade lagt ner i Moseböckerna?
Hade inte Gud själv övergett Jerusalem och tillåtit att templet och staden brändes ner? Hade Han inte välsignat judarna som bodde i Babylon och andra länder? Tänk bara på Daniel och hans vänner, på Ester och Mordokai. Var inte det bevis på att de som stannade i Babylon var på rätt väg? Och skulle de nu återvända till Palestina, ödelagt och bebott av fiender till största delen, till Jerusalem, där det inte fanns ett beboeligt hus längre, där det inte fanns något altare för offergåvorna, inget tempel för tillbedjan, och ingen försvarsmur mot fienderna; och för att stänga ute det onda? Det var fullständigt omöjligt att återställa den gamla situationen.
Var det inte nödvändigt att ta hänsyn till det historien lärt? Genom alla århundraden hade egentligen bara två stammar tjänat Gud i Jerusalem. Under de senaste 70 åren hade allting förändras, och under Guds styre hade en fullständigt annorlunda situation uppstått. Och nu var det bara en handfull från Juda och Benjamin, med några präster och leviter, som återvände. Var det bara denna lilla grupp som visste det? Handlade de helt fel, de mer än 90 % som inte återvände, bland vilka det fanns sådana som Daniel?
Utan någon som helst skugga av tvivel måste många ha talat på det viset. Det kan inte förklaras på något annat sätt att Skrifterna säger oss att bara 42 000 män, knappt 5 % av allihop, återvände till Jerusalem.
Men tro låter sig inte vägledas av överväganden, hur rimliga och korrekta de än kan tyckas vara. Den tittar inte på omständigheterna. Den bedömer inte riktigheten av en inslagen kurs enligt det uppenbara resultatet. Den räknar inte med antalet människor som gör gemensam sak med den. Den låter inte gudomliga anvisningar bedömas av historien, men bedömer historien utifrån lydnaden mot Guds befallningar. Den är bara intresserad av vad Guds Ord säger. Guds Ord hade sagt att Palestina var löfteslandet, att Jerusalem var” platsen som Herren hade utvalt till boning åt sitt Namn”; att Hans hus, i vilket Hans folk kunde närma sig Honom, var där. Och således tog sig den troende kvarlevan till Jerusalem, så snart de hade hört Guds budskap. Visst fanns det faror på vägen. Fientligheten hos folket som levde runt om Jerusalem var tillräckligt stor, men de tog inte med dem i beräkningen, de nämndes inte ens. Och vilken iver de visade när de anlände!
Först gjordes ett test för att se om deras härkomst som israeliter, eller så småningom som präster, kunde bevisas. Under normala tider hade det inte varit nödvändigt, eftersom det var känt vem som var en israelit, en präst eller en främling, och det var inte nödvändigt att utföra en undersökning vad gällde härkomst. Men i tider av oordning och fördärv är detta nödvändigt. I Babylon kunde en främling lätt slinka in. Och genom deras utspridande bland folken, och tyvärr även deras uppblandning med dem, såväl som genom faktumet att främlingar bodde i landet, var det möjligt för en främling att utge sig för att vara en israelit, och att en präst inte var av äkta härkomst. Enbart anspråk på härkomst av personen i fråga var inte tillräckligt. I tider av fördärv måste den som gör anspråk på en titel bevisa sin rätt till den. Inte för att Serubbabel ifrågasatte anspråket. Det överlät han åt Gud. ”Herren känner de sina” (2 Tim 2:19). Men han kunde bara besluta när det fanns tydliga bevis. Om en präst senare skulle insättas med Urim och Tummim (Ljus och Fulländning) skulle det slutliga beslutet om deras anspråk fattas enligt den Allvetande Gudens kunskap (Ezra 2:63).
Men så snart det var fastställt vem som hörde till Guds folk och vem som kunde utöva prästerskapet var det första som gjordes att samlas för tillbedjan. Det fanns inga tvivel om var de skulle samlas. De ”församlade sig [folket] såsom en man till Jerusalem” (Ezra 3:1). Det var ingen skillnad i åsikt om vad som måste göras. Sannerligen, anvisningarna i Guds Ord är ovärderliga och i Nehemja 8:2-13 läser vi hur mycket de sysselsätter kvarlevan. Det första detta folk gör, som hade räddats och återupprättats av Herren, är att offra till Gud, att prisa Honom och tillbe Honom. Folket hyste inte det minsta tvivel om var denna tillbedjan måste äga rum. Det fanns bara en enda plats, ”platsen som Herren hade utvalt till boning åt sitt Namn”, och det var Jerusalem; bara ett altare på vilket enligt Guds vilja de kunde offra: altaret vid Ornans tröskplats, i förhuset till Guds Hus, templet.
Naturligtvis stod inte templet längre kvar, men ruinen fanns fortfarande. Altaret stod inte längre där, men platsen som det hade upptagit fanns kvar. Där återuppbyggde de altaret, och detta altare på den gamla platsen, på den gamla punkten, kallas av Malaki ”Herrens bord”. Där på Herrens altare, i yttergården av templets ruiner, offrade de brännoffer ”såsom det var föreskrivet i gudsmannen Moses lagbok”. Där firade de lövhyddohögtiden ”såsom det var föreskrivet” och la fram de föreskrivna offergåvorna för denna fest ”i enlighet med föreskrifterna”. Kan det finnas någonting som gör hjärtat mer benäget att handla enbart enligt Guds Ord än tillbedjan på platsen där Guds namn har sin boning, i Hans hus? Efter att de nu varit lydiga i allting ger Gud mer ljus och större villighet. De kan inte längre begrunda ruinerna av templet utan att känna en stark maning att bygga. Naturligtvis är templet ödelagt och det kan inte iståndsättas i sin gamla härlighet. De som hade sett det första templet grät när grunden till det nya lades. De kunde inte glömma att förbundsarken med lagens tavlor och krukan med manna inte längre existerade, inte heller att nådastolen var borta, på vilken översteprästen måste stänka blodet varje år på den stora försoningsdagen (3 Mos 16), inte heller att det inte längre fanns några keruber mellan vilka Jehovas härlighet förblev; inte att Urim och Tummim inte längre fanns till, och även, med deras ringa antal och i deras fattigdom, de helt visst inte skulle kunna bygga templet med samma storslagenhet som Salomon hade byggt det. Men så klena som deras ansträngningar kan ha varit, så eländig och annorlunda byggnaden kan ha tett sig i människors ögon, var den i Guds ögon underbar. Han såg hjärtekänslorna. Han la märke till lydnaden till Hans Ord i deras hjärtan, och det var välbehagligt för Honom. Det är därför Han uppmuntrar dem och tillkännager för dem att i Hans ögon är det samma tempel som det som Salomon byggde; och att den slutliga härligheten i detta Hus skulle bli större än i det första. Salomons tempel, Serubbabels tempel, Herodes tempel och tusenårsrikets tempel (Hes 40-43) är i Hans ögon ett och samma. Det finns bara ett Guds Hus. ”Den tillkommande härligheten hos detta hus skall bliva större än dess forna var, säger HERREN Sebaot” (Hag 2:9).
Inte för att kvarlevan i sig självt var bättre än deras bröder som stannade kvar i Babylon. De hörde till samma folk som hade förtjänat Guds vrede. Vi läser i Ezra och Nehemja om så mycket svaghet och så mycken synd, så att vi bara kan förundras över att Gud inte förgjorde dem i domen. Gud måste beklaga sig genom profeten Haggai att de bodde i hus med tak och inte tänkte på byggandet av templet. I inte mindre än fyra kapitel läser vi att de hade beblandat sig med främmande folk, i total olydnad till Guds Ord (Ezra 9 och 10, Nehemja 9, 13:3 och 23), och att översteprästen Eljasib hade tagit täten i detta. Vi ser att adeln förtryckte de fattiga och till och med sålde dem som slavar. Kanske deras faktiska tillstånd på några områden var värre än för många i Babylon; vi behöver bara tänka på Mordokai. Trots det ser Gud endast dem som representanter för Sitt folk. Han låter deras historia bli nertecknad och reser upp kungar till att hjälpa dem. Han sänder profeter till dem och ger dem Sina löften. De andra talas det bara om i den mån deras omständigheter har anknytning till kvarlevan, som till exempel i Ester, där det handlar om att avvärja tillintetgörandet av hela folket lika väl som kvarlevan. I dem finner Gud, trots all svaghet och alla brister, en lydnadens princip. De frågar efter (även fast de ibland glömmer att göra det) Guds tankar, hur de skulle handla och hur de kunde tjäna Gud enligt Hans tankar. Det var den princip enligt vilken de agerade, och genom vilken de nådde den enda platsen för sammankomst enligt Hans tankar, platsen ”som Herren hade utvalt till boning åt sitt Namn”. För alla tider är orden ur 1 Sam 15:22 sanna: ”Lydnad är bättre än offer, och hörsamhet bättre än det feta av vädurar”.
Nya testamentet Samlade i Herren Jesu namn
Som varje uppmärksam läsare kan bekräfta framställs Herren Jesus i Matteusevangeliet som Kungen som kommer till Sitt folk Israel i syfte att upprätta Sitt Kungarike. I genealogin är Hans härkomst från kung David betonad och i kapitel två finner vi vördnadsbetygelsen som de vise männen från Österlandet ger Honom som Kung. Kungariket kallas här ”Himmelriket”, på så sätt, att fastän det är här på jorden, ska det regeras genom himmelska principer. I kapitel 4 och verserna17-25 ser vi det mäktiga budskapet från Herren: ”Gören bättring, ty himmelriket är nära…” När stora folkskaror följer Honom som ett resultat av Hans mirakler, ger Herren i Bergspredikan (kap. 5, 6 och 7) den grundläggande lagen, kungarikets principer, eller för att vara mer exakt, den karaktär de ska ha som ska ta del i det. Men dessa principer stod i motsatsförhållande till judarnas högmodiga tankar, och i kapitel 8 till 12 finner vi hur Han förkastas av folket. Sedan, i kapitel 13, har vi den nya karaktären på kungariket: ett rike med en kung som är frånvarande, där ogräs sås in bland vetet och mjöldegen blir helt syrad genom surdegen (jämför 1 Kor 5:6-8), men det är inte begränsat enbart till judarna: åkern är världen.
I kapitel 16 har vi sedan det fullständigt nya som ska komma: Kyrkan eller Församlingen, som ska byggas av Kristus. Det här är en viktig punkt. Petrus bekänner inte Kristus bara som Guds Son, utan också som den levande Gudens Son, från vilken och i vilken livet och livgivande kraft finns. Kristus, som på Sin uppståndelse bröt igenom Hades portar, och således förklarades vara Guds Son med kraft (Rom 1:4), bygger den levande Gudens Församling (1 tim 3:15) på Sig själv i egenskap av den levande Gudens Son. Härigenom är en helt ny situation introducerad. Inte så att Israel förkastas för alltid. Kapitel 17 visar oss att Människosonen en dag kommer att upprätta Sitt kungarike i härlighet. Men just nu har Församlingen tagit Israels plats som Guds vittnesbörd på jorden. I kapitel 18 ser vi detta ännu mer utvecklat. Beslutsfattande i lärofrågor tas inte längre i synagogan (Joh 9:22, 34) utan av Församlingen. Och Församlingens auktoritet vilar på faktumet att den samlas i Herren Jesu namn och att Han själv är i dess mitt.
Det är tydligt att Herren här talar om tiden efter Sin himmelsfärd. När Han var på jorden beslutade Han i alla frågor. I kapitel 16 har vi också sett att Församlingen inte existerade men skulle byggas. 1 Kor 12:13 och andra avsnitt lär oss att Herren började göra detta på Pingstdagen (Apg 2).
Matteus 18:20 är det enda stället i Nya testamentet där Herren lovar att vara mitt ibland Sina egna. Det är sant att Han hade lovat att sedan forna tider vara med varje troende. Men det är något helt annat. Här vill Han vara som en av dem mitt ibland dem, som Han profetiskt uttalade i psalm 22:23: ”mitt i församlingen skall jag prisa dig”. Det är därför, som ett inledande villkor för Hans närvaro, det är sagt här att de är samlade i Hans namn. Han lovar Sina lärjungar som samlas som Församlingen att Han ska vara i deras mitt om de samlas i Hans namn.
Eftersom denna text ibland tolkas felaktigt är det bra att betona den rätta betydelsen av det ovan skrivna. Vi måste ha i minnet faktumet att vi bara kan begripa den sanna betydelsen av en text om vi läser den i sammanhanget med avsnittet i vilken den framträder. En text som avlägsnats från sin kontext är bara en ursäkt. Annars skulle jag kunna ”bevisa” allt jag önskar, och tyvärr görs detta ofta.
I hela kapitlet undervisar oss Herren att vi ska handla i en ande av ödmjukhet och nåd. Från vers 15 och framåt tillämpar Han det på fallet i vilket en broder syndar mot mig. Men vad måste jag göra om min handling i nåd är utan resultat? Till vem ska jag vända mig? Det finns en resurs: Församlingen, som byggdes av Herren Jesus Kristus själv på Sig själv, har auktoriteten att fälla utslag i alla frågor mellan bröder. Om Församlingen fattar ett beslut på jorden, binder eller löser, erkänns det i Himlen. Och om hon vill handla i förtröstan och nåd på jorden, kommer den Himmelske Fadern att ge henne det hon ber om. Och för att det ska vara tydligt och förståeligt för lärjungarna på vilket detta löfte vilar, lägger Herren till, ”Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem”. Om Församlingen är samlad i Herren Jesu namn, är Han i hennes mitt och hennes beslut är iklädda Hans auktoritet (se 1 Kor 5:4, 5).* Om två eller flera troende bor på olika ställen, och kommer överens om att bedja vid en viss tidpunkt över ett bestämt böneämne, kan inte vers 19 tillämpas på detta. Naturligtvis kommer Gud, som hör varje troendes bön, även att kommer att höra dem! Men det har inget att göra med denna vers. Och om två eller flera troende samlas för ett andligt syfte, om det är för tillbedjan, för Ordets förkunnelse, för bön eller för vilket annat syfte som helst som sammankomsten kan ha, är detta inte en sammankomst där Herren Jesus är mitt i. För att Han ska vara det är det nödvändigt att Församlingen samlas i Hans namn. Endast på det sättet ger Herren detta löfte att Han ska vara mitt ibland dem.
Vi ser för detta två inledande villkor:
a) att Församlingen samlas som sådan. I vers 17 står det inte ”en” utan ”den” Församlingen. Kapitel 16 talar också om ”den” Församlingen. Det finns bara en Församling, den levande Gudens Församling (1 Tim 3:15). Alla sanna troende som bor på en given ort är det lokala uttrycket för enheten av den enda Församlingen, ja, de är för mig, Församlingen. Det är därför som aposteln Paulus skriver till ”Församlingen i Tessalonika”, Guds Församling som är i Korint”, osv.
Skrifterna erkänner inte existensen av två eller flera Församlingar (bortsett från den lokala församlingen vilken är ett uttryck för den hela). Det finns bara en Kristi kropp. Det är därför det är ett absolut inledande villkor för närvaron av Herren mitt ibland de två eller tre, att de samlas på grundvalen av den enda Församlingen. Kanske inte alla som hör till Församlingen är närvarande. Några kanske är sjuka eller svaga, eller är hindrade av andra orsaken. Många håller sig borta för att samlas på en annan grund än på den enda Församlingen. De tycker att grunden är för smal och lägger till andra villkor för att tillhöra den enda Församlingen. Men de två eller tre är samlade på platsen som alla troende hör till. Och även om deras hjärtan är bedrövade för att bara några få kommer, ser deras ögon i tro, trots det, allihop som lemmar av en enda Kristi kropp. De samlas som Församlingen.
b) Det andra villkoret är att de är samlade i Herren Jesu Kristi namn. Hans namn måste vara det enda centrumet, det enda som kännetecknar dem. De samlas till detta namn. Detta namn är Värden. Men det betyder att allt inrättas genom Jesu namn, och att det inte är de samlade som bestämmer hur ordningen i samlingen ska vara, vilka samlingar som ska äga rum, hur tillbedjan ska utövas, kort sagt, hur allting i samband med sammankomsten ska ordnas. Herren Jesus ska reglera allt, och de två eller tre som är samlade enbart i Hans namn ska inte göra något annat än fråga, ”Herre, vad vill Du att vi ska göra?” De ska noggrant studera Hans Ord, och utan personliga tankar och utan kritik ska de försöka tillämpa Hans ”stadgar och domar” i praktiken (5 Mos 12). ”Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar, och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som kan frälsa edra själar. Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva” (Jak 1:21-22).
Om troende på detta sätt är samlade, även om det bara är två eller tre, då är de samlade i Hans namn och Han är mitt ibland dem. Vilken välsignad plats och vilket privilegium att på det sättet vara Herren Jesu Kristi gäster! Men också vilket ansvar för varje troende, vad gäller det han gör, om han tar upp denna plats nära Herren Jesus, eller en annan plats som han har valt själv, där emellertid Herren Jesus inte är mitt ibland Sina egna.
Påminner oss inte Matt 18:20 på en gång om ”den plats som HERREN, eder Gud, utväljer till boning åt sitt namn” (5 Mos 12)? Här finner vi också ”Namnet” som samlingsplatsen. Den Levande Gudens Son som förvandlar döda syndare till levande stenar, och med dem bygger Sin Församling (Matt 16:18, 1 Petr 2:4, 5), vill att Hans Församling samlas i (eller bättre ”till”) Sitt Namn och binder Sin närvaro till det. Här har vi då den enda platsen för sammankomster för alla som tillhör Herren Jesus.
Tillbedjan i Ande och Sanning
Vid en jämförelse mellan Matt 18:20 och 5 Mos 12 kan vi ställa frågan om det är samma plats som refereras till i båda fallen. I 5 Mos namnges en geografiskt bestämd plats, det vill säga, Jerusalem. Är det så även i Matt 18:20 Johannes 4:20-26 ger svaret.Den samariska kvinnan hade förstått, genom uttalandet i vilket Herren Jesus uppenbarade hennes moraliska tillstånd, att Han var en profet. Hon frågar vad Han tänker om den stora kontroversen mellan judar och samarier: Är Sions berg eller berget Gerisim platsen där Gud ska dyrkas? Naturligtvis svarar Herren på den kontroversiella frågan i Guds Ords ande. Jerusalem är ”platsen”.
Men nu fortsätter han, med början i Gamla testamentets tillbedjan, att visa att genom Hans ankomst till jorden, ska allt ändras. Eftersom Israel har förkastat Honom och därför förlorat den nuvarande uppfyllelsen av de utlovade jordiska välsignelserna, sträcker Herren ut Sitt aktivitetsområde till hela världen (Matt 13:38), och samlar Sin församling ut ur den (Matt 16:18). De senares välsignelser är inte jordiska (materiella) utan andliga. Den är själv en himmelsk och andlig kropp, grundad på Jesus Kristus som dog på jorden men som nu är uppstigen och förhärligad och i vilken Gud den Helige Ande har sin boning (1 Kor 3:16). De som hör till Församlingen, känner inte bara Gud som HERRE (Jehova) utan Gud och vår Herre Jesu Kristi Fader är deras Gud och Fader. De har också barnaskapets ande genom vilken de ropar ”Abba, Fader!” (Ef 1:17, 3:14; Joh 20:17; Rom 8:15). Därför ska också deras tillbedjan vara av en helt annan karaktär: de ska tillbe Fadern i ande och i sanning.
“I ande” indikerar den förändrade karaktären. Det skulle inte längre vara på ett jordiskt sätt, anpassad till de naturliga tankarna hos den jordiska människan: en lokalt bestämd plats; ett tempel byggt av de dyrbaraste ämnena som kan hittas på jorden; offergåvor från allt vad jorden ger; en gudstjänst i vilken människan kan ge det bästa och det högsta som hon äger i underbar musik och dyrbara kläder; kort sagt, en gudstjänst i vilken den jordiska människan närmar sig Gud som om Hans tankar också vore jordiska.
Hädanefter ska sanna tillbedjare närma sig Gud i den fulla kunskapen om vem och vad Gud är. ”Gud är ande” och den sanna tillbedjaren kan närma sig Honom i kraften av det nya livet som han fick vid den nya födelsen (Joh 3:5-8). Detta görs, inte nu med yttre medel, vilka som bäst bara är förebilder av det himmelska (Hebr 9:23, 24), men på ett andligt sätt.
“I sanning” betyder i överensstämmelse med sättet på vilket Gud har uppenbarat Sig själv. Alltså är det inte längre så som israeliterna står framför Jehova, Förbundsguden: ”Ty I haven icke kommit till ett berg som man kan taga på, ett som ’brann i eld’, icke till’”töcken och mörker’ och storm, icke till ’basunljud’ och till en ’röst’ som talade så, att de som hörde den bådo att intet ytterligare skulle talas till dem… (Hebr 12:18-19), utan som ett barn som står i en relation till sin pappa, ” ty sådana tillbedjare vill Fadern hava” (Joh 4:23; Rom 8:15; 1 Joh 3:1).
Denna förändring betonas också i Hebr 13:10-16. Hela brevet handlar om skillnaden och relationen mellan lagen och tillbedjan förenad med den, och Herren Jesu Person som innebörden och mittpunkten för kristen tillbedjan. Och resultatet är att i varje kapitel försvinner det gamla, vilket som bäst är en jordisk typ av den Himmelske Herren och Hans gudstjänst, och Herren Jesus ensam finns kvar, som vi ser vid slutet av brevet i kapitel 13:8, ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag, så ock i evighet”.
Det är därifrån slutsatsen i kapitel 13:10 dras: de som tjänar i tabernaklet, en gudstjänst genom vilken tillträde till Gud inte uppenbarades (9:8), har inte rätt att äta från det kristna altaret. Bara den kan äta från det som har ”en fast tillförsikt att få gå in i det allraheligaste i och genom Jesu blod” (10:19). Den som vill vara med Jesus, och den Helige Ande accepterar detta som en given sak i varje kristen, måste antingen faktiskt vara i himlen (9:12) eller ”gå ut till honom utanför lägret”, det vill säga, utanför systemet av jordisk tillbedjan. I 13:12 är allt tvivel borta för den troende juden, till vilken brevet adresserades, om att ”lägret” var Jerusalem, staden som under det gamla lärosystemet var ”platsen som Herren hade utvalt till boning åt sitt Namn”. Herren Jesus är nu mittpunkten kring vilken alla Hans egna samlas, avskilt från allt som kallas tillbedjan som utförs i en Gamla testamentets ande.
I Hebr 13:10 räknas det Heliga till den andel av offergåvan, som om det var ett synd- eller matoffer kunde det bara ätas av prästen och så småningom hans familj, men om det var ett gemenskapsoffer kunde det ätas, förutsatt att han var ren, av varje israelit (3 Mos 6:8 till 7:38). En del av gemenskapsoffret var för Gud och kallas ”Jehovas mat (eller bröd)” (3:11). Resten var för den som offrade och offerprästen, ja, för varje israelit som var ren. Och altaret som offret lades på kallades ”Herrens bord” (Malaki 1:7-14).
Det kristna altaret kallas också ”Herrens bord” (1 Kor 10:21). Detta är inte godtyckligt. Det finns inte någon typ i Gamla testamentet som motsvarar Herrens måltid som den framställs i 1 Kor 10 mer än gemenskapsoffret och brännoffret som hör ihop med det (2 Mos 29:19-33, 3 Mos 8:31).
I 1 Kor 11 ser vi Herrens måltid i sin första betydelse som Herren uppenbarade angående den, nämligen, en enkel åminnelsemåltid för en Frälsare som har dött. ”Gör detta till Min åminnelse”. Det är därför allting här är personligt och betoningen är lagd på det personliga tillståndet och det individuella ansvaret.
I 1 Kor 10:16-22 framställs dock en väldigt annorlunda aspekt av Herrens måltid. Här ser vi Kristus på Altaret som Frälsaren som har dött och den offrade få näring från Sig själv, och ha gemenskap däri med alla sina medtroende och även med Gud själv. Blodet nämns först här, och definitivt bara här, för att visa att det utförda försoningsverket är den enda grund som denna gemenskap kunde komma till stånd på. Alltså kommer nattvarden (gemenskapen) helt i förgrunden och allt som är personligt försvinner.
I vers 16 ser vi att när vi dricker ur bägaren har vi gemenskap med Kristi blod. Inte jag ensam har detta, utan ”vi”, alla troende, och så är det också med brödet. Det är bägaren som vi välsignar och brödet som vi bryter. Alla troende som firar Herrens måltid har gemenskap med den och med varandra. I vers 17 fastställs detta eftertryckligt: ”Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda kropp, ty alla få vi vår del av detta ena bröd”. När vi därför firar Herrens måltid kollektivt uttrycker vi tydligt att vi har gemenskap med Herrens blod och kropp, och att vi med alla troende bildar ett bröd, en Kristi kropp (1 Kor 12:13).
I de följande verserna förklaras att det är möjligt att bringa dessa heliga ting i kontakt med det som är oheligt. Aposteln tar de judiska och hedniska altaren som exempel och konstaterar att de som äter av offergåvorna har gemenskap med altaret, ja, med den Gud till vilken offren frambärs. Och han lägger till ett förmaningens ord: ”I kunnen icke dricka Herrens kalk och tillika onda andars kalk; I kunnen icke hava del i Herrens bord och tillika i onda andars bord. Eller vilja vi reta Herren? Äro då vi starkare än han?” (1 Kor 10:21-22). Allvarliga ord som borde fylla oss med helig respekt och att vi inser hur viktig Herrens bords helighet är för Gud!
I denna del har vi sett att Herrens måltid måste firas i medvetenheten om att vi är ett med alla troende, ja, att vi, genom delaktigheten i bägaren och brödet tydligt uttrycker att vi alla tillsammans bildar Kristi kropp, och att den måste firas vid Herrens bord, avskilt från allt som inte är i överensstämmelse med den. Är inte den enda församlingen som samlas vid Herrens bord den samma som i Matt 18:20? Här samlas också troende på grundvalen av Församlingens enhet, vid Herrens bord, där Herren är värd och beslutar vem som får delta och hur saker ska utföras, och där Han själv är mittpunkten och föremålet för Församlingens hjärta. Det finns därför bara en samlingsplats för Församlingen, inte bara för firandet av Herrens måltid (1 Kor 10-16-22 och 11:18-20), men även för Ordets tjänande (14:23).
Sammankomsten i tider av fördärv och avfall
Församlingen, Guds hus, har byggts av Herren Jesus av levande stenar (Matt 16:18, 1 Petr 2:4-7) och är utan någon brist. Hur skulle den gudomliga Byggarens händer kunna producera en bristfällig konstruktion?
Men i 1 Kor 3:9-17 där det också talas om Guds hus, finner vi inte Herren som byggmästare, utan Paulus. Han har lagt grunden och det är en god grund. Men andra måste bygga vidare efter honom och måste ta sig i akt över hur de gör det. Det är Guds hus som överlämnats i människans ansvar, och de redovisar bara sitt arbete. Deras verk kommer att prövas genom eld, som är den gudomliga testmetoden. Vi ser resultatet av detta byggande i kristendomen, en konstruktion inte bara uppbyggd av levande stenar (troende födda av den Helige Ande), men till största delen av död materia (falska kristna eller namnkristna). Några byggare har attackerat grunden och försökt förstöra den. Som alltid, till och med här, har människan misslyckats och förstört det Gud har anförtrott henne.
Den Helige Ande varnar dem genom aposteln Paulus: ”Men var och en må se till, huru han bygger därpå”. Som en vis arkitekt har han lagt den goda grunden: Jesus Kristus. Men nu ska andra komma och bygga på denna grund, och det kan göras på tre sätt:
- Det kan ske med bra material, ”guld, silver, dyrbara stenar”, material som kan stå emot prövningar genom eld. Byggaren som bygger med detta kommer att få en belöning.
- Det kan också ske med olämpligt material, ”trä, halm, strå”; vid prövningen kommer de att brinna och det som är byggt förstörs; det har varit en värdelös konstruktion och det goda byggandet hindras av den. Byggaren kommer inte att få någon belöning men kommer dock att frälsas ”som genom eld”. Hans tjänst var värdelös och han kommer att stå med tomma händer inför Gud.
- Men den tredje typen av byggande är mycket värre. Genom den attackeras grunden, byggnaden i sin helhet förstörs, inberäknat det goda som redan byggts. En fruktansvärd dom från Gud kommer att drabba dessa byggare: ”Om nu någon fördärvar Guds tempel, så skall Gud fördärva honom; ty Guds tempel är heligt, och det templet ären I” (1 Kor 3:17).
I det första brevet till Timoteus ser vi Guds hus ännu i sin första härlighet så som det var byggt av Paulus och andra trofasta arbetare. Fastän farliga hot och avfallet profetiskt aviseras (1 Tim 4:1), kallas det fortfarande ”sanningens stödjepelare och grundfäste”, och instruktioner ges om hur en troende ska uppföra sig i det (3:15).
Å andra sidan är situationen väldigt annorlunda i det andra brevet till Timoteus, det sista skrivet av Paulus. Gud har tillåtit det onda att redan bli så utvecklat, att instruktioner ges hur den enskilde troende ska förhålla sig under dessa förhållanden. De fördärvade byggarna i 1 Kor 3 återfinns redan här (2 Tim 2:6-18); namnkristna har kommit in (3:5). Alla i Asien har vänt sig bort från Paulus (1:15), och i hans första försvar som fånge har alla övergett honom (4:16).
I Apg 2:42-47 har vi en underbar bild av den nyfödda Kyrkan där ”alla de som trodde höllo sig tillsammans” och enligt 5:13, ”av de andra dristade sig ingen att närma sig dem”. Det var känt av var och en om han var en troende eller inte. Var och en som bekände tron var en kristen. När Paulus skrev sitt andra brev till Timoteus var det inte längre så. Hur ska en troende som bor mitt i fördärvet urskilja vem som verkligen tillhör Herren?
Det gudomliga svaret är: ”Herren känner de sina” (2 Tim 2:19-23). Människan känner inte dem. Hon är inte kapabel att veta vem som är äkta pånyttfödd, när det gäller alla som bekänner sig som troende. Det är inte heller nödvändigt. Hon kan överlåta det åt Honom som prövar hjärtan och njurar. En sådan tröstande tanke fylld av förvissning! Om jag inte vet om de, som kallar sig kristna, är äkta, finns det inte hos Herren någon osäkerhet; Han glömmer inte någon.
Men det betyder inte att jag nu ska agera som om ingenting hade förändrats. Fördärv har kommit in, och i mitt uppförande måste jag ta med det i beräkningen. Jag får och måste överlåta till Gud att bedöma vem av alla som bekänner sig som troende som tillhör Honom, men den Helige Ande säger också till mig: ”Var och en som nämner Herrens namn skall hålla sig borta från orättfärdigheten” (vers 19).
Verserna som följer illustrerar detta. Guds hus på jorden under tider av fördärv jämförs med ett stort hus i vilket det inte bara finns kärl av guld och silver utan även av trä och lera. Några kärl är till heder och andra till vanheder. Lämna huset kan jag inte. Då måste jag avfalla från kristendomen och bli en jude eller hedning. I Huset måste jag rena mig från kärlen som är till vanheder för att bli ett kärl till heder, helgad, nyttig till Mästaren, förberedd för allt gott arbete. Till det yttre rening från all orenhet, följt av inre rening. ”Fly ungdomens onda begärelser” och därefter enandet med alla ”som av rent hjärta åkalla Herren”.
Vi måste noga lägga märke till här att det inte sägs att namnkristna är kärl till vanheder och troende kärl till heder! Naturligtvis finns det kärl av guld och av lera, men den enda måttstock som jag har fått för att bedöma om jag är ett kärl till heder är: ”om nu någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk”.
I 2 Tim 2 är inte motsatsförhållandet mellan troende och icketroende ämnet, utan kontrasten mellan trofasta och trolösa tjänare. Se vers två (trofasta män), vers tre (god stridsman), 4-6, 11-13, 15-18 osv. Av alla ord i hela kapitlet nämns troende bara två gånger, så det är åtminstone självkalrt att de är troende.
I verserna 16-18 sägs det inte heller att Hymeneus och Filetus eller de som är besmittade av dem är icketroende, men att deras arbete är fördärvligt och därför är de trolösa tjänare som ”lidit skeppsbrott i tron”, det vill säga att de har övergivit grundläggande kristen sanning. Inte heller i verserna 20-26 nämns troende eller icketroende, utan trofasta och trolösa tjänare, kärl till heder och till vanheder.
Det handlar inte om vilket material kärlet är gjort av utan om det är till heder. Ett kärl som inte är renat är inte till heder. Ett kärl av guld eller silver som är smutsigt eller har legat i en dynghög är inte till heder om du visar fram det i ditt hus, orent. Det är en skam för ditt hus och du vill inte ställa det i ditt vardagsrum. Ett kärl till heder är ett kärl som är renat. Frågan gäller inte den Helige Andes verk i den förlorade syndaren, utan vilket ansvaret är hos den som kallar sig kristen. ”Om nu någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk” kommer han att vara en trofast tjänare, genom vilken hans Herres namn kommer att bli förhärligat; han är ett kärl till heder.
Om det bland kärlen som inte renar sig finns troende eller inte, är inget jag har ansvar för. Herren bedömer det, eftersom ”Herren känner de sina”. Vår tro kan övertygas om att det finns många troende bland dem och därför tacka Herren att de är troende, men å andra sidan beklaga att de fortsätter ha förbindelse med kärlen till vanheder och därigenom vanhedrar de Herren. Gud kan använda dem för en myckenhet av gott arbete, men enligt vers 21 är bara de som har renat sig från kärlen till vanheder förberedd för varje gott arbete.
Det är också anmärkningsvärt att den utvärtes reningen nämns först, och först därefter den invärtes. Vi är benägna att säga: Om vi invärtes är avskilda från det onda, är inte den utvärtes avskiljningen så viktig. Men Gud sätter den utvärtes reningen på första plats.
Om vi tänker efter blir riktigheten även av detta tydlig. Om vi inte är lydiga vad gäller den utvärtes reningen, hur kan vi rengöra i en oren miljö, för att inte tala om att rena oss själv där! ”Fly ungdomens onda begärelser”. Det är fruktansvärt att vara renad utvärtes och invärtes vara oren. Det är verkligen hyckleri.
Efter renandet får vi den positiva sidan: ”Far efter rättfärdighet, tro och kärlek, och frid med dem som av rent hjärta åkalla Herren” (vers 22). Dessa är underbara saker vilka vi uppmanas att ”fara efter” eftersom de är den Helige Andes frukter.
När vi träder in på denna smala stig av avskiljande i lydnad till Herren ska vi inte vandra på den ensamma utan med dem ”som av rent hjärta åkalla Herren”. Vilka de är bör vara tydligt av det som följer. De är kärl till heder som har renat sig själv från kärlen till vanheder och som även har renat sig själv invärtes! Det är här som vi är ansvariga för att bilda ett omdöme. Hur kan någon utan liv från Gud vara ”förberedd för allt gott arbete?” och än mindre kan en icketroende vara renad utvärtes och invärtes. Vi har ansvar för att på detta sätt bedöma om en person har liv från Gud eller inte.
Det finns de som förnekar att vi har ansvar för att göra detta. Har Gud föreskrivit Sina barn att göra något de inte klarar av att göra? Skulle vi våga säga så? Helt klart inte. Vi ser att vi har en ny levande tro – som kan urskiljas av erfarna kristna i Kristus och vår förståelse upplyst genom den Helige Ande, och vi klarar av att tydligt urskilja var det finns liv och död.
Enbart bekännelse av tro är inte tillräckligt bevis i tider av andligt fördärv. Den som gör anspråk på en titel i sådana tider måste bevisa det. Så som det alltså var i Ezras dagar att om en präst vars namn inte hittades i registret ”blevo de såsom ovärdiga uteslutna från prästadömet” (Ezra 2:62). ”Visa mig du din tro utan gärningar, så vill jag genom mina gärningar visa dig min tro” (Jak 2:18). Men när bekännelsen är ihopkopplad med en vandring i tro – som kan bestämmas av att det finns gudomligt liv. Och om, som ett resultat av svaghet, det inte kan ses, ”Herren känner de sina”. Vi kan då inte tillåta oss att bedöma om personen i fråga är autentisk eller inte, men vi kan inte behandla honom som ett kärl till heder (Ezra 2:59-63).
Sammanfattning
När vi således är avskilda från allt som är orent och förenade med dem som åkallar Herren av rent hjärta, kan vi följa Herrens anvisningar. Vi har gått ut till Honom utanför lägret (Hebr 13:13). Vi kan återvända till det som ”var från begynnelsen” (1 Joh 1:1; 2:7; 2:24; 2 Joh 5:6). Vi kan vara samlade genom den Helige Ande till Herren Jesu Kristi namn och därigenom fröjdas över Hans underbara närvaro i vår mitt, även om vi bara är två eller tre (Matt 18:20). Vi kan förkunna Hans död till dess Han kommer (1 Kor 11:26), hålla Hans Ord och inte förneka Hans namn och ta vara på Hans Ord om uthållighet (Upp 3:8-11). Och Hans underbara löfte säger: ”Jag kommer snart; håll fast det du har, så att ingen tager din krona” (Upp 3:11).
Det förblir också sant i tider av fördärv att det finns en plats för Guds barns sammankomst: platsen där de samlas ”med dem som av rent hjärta åkalla Herren” på den enda Församlingens grund, utanför lägret, vid Herrens bord, där Herren Jesus är mitt ibland Sina egna.
Översatt från Engelskan av Maj-Lis Seppänen