KAPITEL 18
ATT GRÄVA BORT SANDEN
Jesu liv är det segrande livet. Oavsett hur mycket adamslivet anstränger sig att göra Guds vilja, kommer det alltid att misslyckas. Det misslyckades i himlen, det misslyckades i lustgården. Bibeln är en berättelse om hur adamslivet har misslyckats i varenda människa ända från Adam. Det är dåraktigt att försöka bygga en relation till Gud utifrån detta liv. Det liv som övervinner är Jesu liv. ”Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen. ” Joh. 16:33 Jesus besegrade Satan, han besegrade döden och graven. Han besegrade varje sjukdomsmakt, och hela helvetets makt. Alla som vill leva ett segrande liv måste helt och hållet överlåta sig åt Kristi liv. All sann gemenskap med Gud bygger på det livet. Segerns princip är Kristuslivet i oss.
Vi behöver påminna oss om att när Gud skapade Adam, så formade han honom av jordens stoft. Han blåste in livsande i hans näsa och så blev människan en levande varelse. När Gud skapade Eva formade han henne utifrån Adams revben. Han tog av Adams liv och gjorde kvinnan. Hon fanns i Adam när Gud skapade honom. Det är en förebild av Kristus och församlingen. Gud kunde ha format även Eva utifrån jordens stoft och blåst in livsande i hennes näsa så som han gjorde med Adam, men det gjorde han inte. Gud lät en tung sömn komma över Adam och sedan skapade han Eva utifrån exakt samma liv. När Kristus ”sov” i graven, så tog Gud ut ifrån honom det revben som skulle bli församlingen. Vi var i Kristus när han övervann Satan, döden och helvetet. På grund av att han lever, kommer även vi att leva. Adam och Eva skapades utifrån samma liv, men de var inte likadana.
Det faktum att Kristus bor i oss, gör oss inte till Gud, men det är grunden till vår enhet med honom. ’Men den som förenar sig med Herren blir en enda ande med honom. Gud har köpt er och priset är betalt. Ära då Gud med er kropp.” I Kor 6: 17,20. Alla kristna är lemmar i Kristi kropp. Uppståndelselivet finns i oss, samma liv som flyttade bort gravstenen och uppstod i seger den första påsk morgonen. Paulus säger i I Kor 15:45: ”Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv.” Problemet vi har nu, är att vi har två liv. I vår ande har vi Kristi liv, och i vårt kött finns Adams liv. I Rom. 7 säger Paulus att syndens lag fortfarande finns kvar i vårt kött. Det verkar som om en majoritet av alla kristna, speciellt karismatiker, är omedvetna om detta självliv. De fröjdar sig över att de är nya skapelse i Kristus Jesus. De inser inte att de fortfarande har samma gamla kropp. Det faktum att kristna fortfarande faller i synd, går dem förbi. Paulus ägnade hela det sjunde kapitlet i Romarbrevet åt detta problem. Även efter Paulus omvändelse, upptäckte han att han fortfarande måste kämpa med syndens natur.
Gud har förlåtit oss våra synder. Men syndanaturen finns kvar i vår kropp ända till dess vi dör eller blir uppryckta. Det är den helige Andes uppgift att döda syndanaturen, d v s att bryta dess makt över våra liv. Den helige Ande kommer att avslöja alla köttsliga motiv, och alla dolda syften till det vi gör, och i stället erbjuda oss en annan väg – Hans liv. Det är när vi slutligen börjar släppa fram Andens liv i stället för köttet, som syndanaturen verkligen förs till korset. Adamslivet är det samma som syndanaturen eller syndens lag. Det är den som får dig att misslyckas i din vandring med Gud. Gud har tänkt att den helige Ande skall döda detta liv. ”Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot köttet, inte att leva efter vår köttsliga natur. Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva. Alla som leds av ande från Gud är Guds söner.” Rom 8:12-14
Vi måste låta det segrande livet få komma fram. Köttets är så bedrägligt. Det får olydnad och synd att låta så rationellt, så intellektuellt och så vist, precis som Satans förslag till Eva. Vi behöver lära oss från det exemplet att aldrig lyssna på Satans argument, utan att alltid lyda den helige Andes röst i vårt inre. Vi måste förneka det gamla livet och låta det dö. Finns det vanor i ditt liv som är en vanära för evangeliet? Har du försökt gång på gång att bli fri från skötesynder? Finns det små rävar som fördärvar vingårdens frukt? Har du fastnat i köttslighet som du försöker höja dig över? Det finns seger, stor seger för de som har mognat och i vilka adamslivet har dödats. Den här boken handlar inte om frälsning utan kristen mognad. Många nyfrälsta misslyckas gång på gång. Det är ungefär som när små barn skall lära sig att gå. De kommer alltid att ramla. Men om vi vill växa upp har vi väldigt små förutsättningar om vi låter Satan lura oss att leva i lagiskhet, världsliga begärelser eller uppror. Jesus sa till sina lärjungar att om de valde att följa honom helt, så måste de förneka sig själva, ta sitt kors och följa honom. När vi väljer det nya livets väg, så förpassas det gamla livet till korset. Vi försakar vån eget liv, vår vilja, våra begär och Kristi liv tar dess plats.
Vårt gamla liv står under Guds dom Ändå försöker det ständigt överklaga domen. Det gamla livet tar till vad som helst för att få fortsätta att vara vid liv. Det kan uppträda religiöst, gå till kyrkan, ge offer, gå troget på bönemöten, arbeta för församlingen och uppträda så heligt att det ser ut som om det är helt på Henens sida, men bakom kulisserna kämpar det alltid med att behaga Gud genom egna ansträngningar. Oavsett hur hopplösa ansträngningarna är, så följer det gamla livet hellre ett sådant mönster än att dö. Det kan samla ihop allt material man behöver för att vandra med Gud och ändå bygga ett hus på sanden. Så länge allt är bra, himlen är blå och ingen storm finns i sikte står huset fast, men ödeläggelsen är förestående för alla som försöker bygga en relation med Gud på dessa grunder. Stormen är oundviklig, den kommer. Det är stormen som visar vilken grund vi byggt på.
Håller vår kristendom enbart så länge som det är solsken? Kan vi vända andra kinden till, gå den andra milen, välsigna dem som förbannar oss, o s v? Det är bara Kristi liv som klarar att göra det. I Hebr. 4 talar Paulus om en vila. Kristi liv är Guds vila. Människan skapades på den sjätte dagen. På den sjunde dagen, sabbatsdagen, vilade Gud från allt sitt verk. Människan var det sista Gud skapade innan han vilade. Hon skapades för den vilan. Det var Guds avsikt att hon skulle leva i den. ”Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sina verk, så som Gud vilade från sitt.” Hebr. 4:9–10 Den sabbaten är inte en särskild veckodag. Det är inte heller en hänvisning till Kanaan eller tusenårsriket, utan den erbjuds idag. Den är till för Guds folk som vill upphöra med sina egna gärningar. Vi måste sluta försöka behaga Gud. Han är vår sabbat. Vi behöver lära oss att leva i fullständig lydnad för Guds Ande.
På korset utropade Jesus: ”Det är fullbordat!” Det är omöjligt att uppnå eller upprätthålla en relation med Gud genom gärningar. Vi måste vila och lita helt på Hans gärningar. Det är sant att vår tro kommer att resultera i gärningar, men då är det Hans gärningar genom oss. Akta kärlekshandlingar som inte kommer från oss själva. Vårt eget liv står under Guds dödsdom. Alla vet vad en kroppslig död innebär, men det finns andra former av död. Gud räknar alla som inte blivit pånyttfödda som döda. Död är i Guds ögon att vara andligt åtskild från honom.
Det finns även andra definitioner på död. Om en man försvunnit ute på havet, kan han förklaras som död av en domstol. Gud har deklarerat att en kristen har dött i Kristus. Detta är ett juridiskt tillkännagivande, som är nödvändigt för att vi ska kunna bli frälsta. Gud kan nämligen inte återlösa en människa som inte är död. Vi kan inte bli levandegjorda med Kristus, om vi inte först har dött med honom. Jesus säger att vi måste förlora vårt naturliga liv, d v s vårt adamsliv, inte vån fysiska liv. Han uppmanade alla som ville följa honom att ta sitt kors på sig. Korset är till för vårt adamsliv. Korset är för den kristne verkligen en förebild av död. När en kristen lär sig att lyssna på den helige Ande och lyda honom, så blir adamslivet mer och mer overksamt, vilket leder till att köttet dör. Till slut kommer det till en punkt då varje tanke, ord och handling är fullständigt underordnad lydnaden till Kristi liv i oss. I början är det en strid. Självlivet gör motstånd som ett vilddjur som trängts in i ett hörn. Om vi ändå fortsätter att lyda den helige Ande och ignorerar självlivets desperata bönfallande, så börjar det gamla livet förtvina. Ju längre vi vandrar i Guds Ande, desto starkare blir vi andligen. Det som Jesus beskriver i saligprisningarna blir en verklighet i vårt liv. Den nya naturen genomsyrar oss och Kristus blir synlig.
När kroppen dör, återvänder den till jordens stoft, den blir ”sand”. När korset blivit en verklighet i våra liv, förvandlas det gamla livet till ”sand” Det är den sanden vi måste flytta undan i våra andliga liv, innan vi blir grundade på klippan. Adams liv har fått ge vika och allt som finns kvar i oss är klippan, Jesus Kristus.
