1391 Doxa – Härlighet
Spiro Zodhiates = När det gäller att vi saknar Guds härlighet så innebär det att vi inte är det Gud tänkt och menat att vi skall vara och bli.
Rom 3:23 Alla har syndat och saknar härligheten (1391 Doxa) från Gud.
Härligheten från Gud som kan göra oss till det Gud vill och föra oss in i de gärningar som han vill vi skall göra finns i Jesus Kristus.
Joh 1:14 Och Ordet blev kött och bodde bland oss och vi såg (Upplevde) hans härlighet (Doxa) en härlighet (Doxa) som den Enfödde har av Fadern och han var full av nåd och sanning.
Paulus säger att han utan täckelse ser Herrens härlighets sken stråla fram ur Kristi ansikte. Det gör att han går från härlighet till härlighet.
2Kor 3:16 Men närhelst någon omvänder sig till Herren, tas slöjan bort. 17 Herren är Anden, och där Herrens Ande är där är frihet. 18 Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel vi förvandlas till en och samma bild från härlighet (1391 Doxa) till (Eis) härlighet (1391 Doxa) Det sker genom Herren Anden.
Att vandra i Ande är att vandra i hjärtats omvändelse i det överbevisande ljuset så att du blir det Gud tänkt att du skall bli och att du gör det Gud tänkt att du skall göra. (Härligheten)
Mose fick se detta på berget! Och när han skulle bygga upp en helgedom för Gud skulle han göra exakt som visat honom på berget.
När NT förklarar samma sak så står det.
Heb 8:5 De tjänar i den helgedom som är en skuggbild av den himmelska helgedomen enligt den föreskrift som Mose fick när han skulle bygga tabernaklet. Gud sade: Se till att du gör allt efter den förebild (Tupos = Slagen till döds) som du fick se på berget.
Mose fick se en korsfäst Kristus på berget och tabernaklet han skulle resa upp är format som ett kors. En helig plats där Gud skulle kunna bo. Härligheten från kommer alltså från en korsfäst kristus!
Abraham skulle vandra inför Herrens ansikte och vara perfekt (fullhet) Kristi fullhet är hans härlighet som gör oss till de kärl han har tänkt.
1 Mos 17:1 När Abram var nittionio år uppenbarade sig HERREN för honom och sade: Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var fullkomlig. 2 Jag skall sluta (Skänka) förbundet mellan mig och dig och jag skall föröka dig mycket.
Vad är det för förbund som han skall skänka? Jo det som redan var fullbordat. Alltså 1 Mos 15 handlar om ett fullbordat förbund mellan Gud och Jesus Kristus. Det är härligheten från Gud.
Inget annat än Golgata kan ge oss härligheten från Gud tillbaka igen. Att bli helad handlar om att bli det Gud tänkt att vi skall bli. Och vara där Gud har tänkt att vi skall vara.
Dessa verser i Romarbrevet talar om det
Rom 8:29 Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder. 30 Och dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat. (1392 Doxazo)
Kärl som är beredda till härlighet
Rom 9:21 Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? 22 Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga? 23 Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl som han i förväg har berett för härligheten? (1391 Doxa)
Det är precis det kärl som Paulus talar om har en skatt i sig. Och han menar att Guds härlighet har gjort honom till det han är men inte bara det han har fört honom in i det han är. (2 Kor 3+4)
Alltså ger dessa kärl han har förhärligat äran tillbaka igen till honom så därför säger Paulus
2 Kor 4:4 Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet (1391 Doxa) han som är Guds avbild. 5 Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren och oss som era tjänare för Jesu skull. 6 Ty Gud som sade: Ljus skall lysa fram ur mörkret han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet (1391 Doxa) som strålar fram i Kristi ansikte skall sprida sitt sken. 7 Men denna skatt har vi i lerkärl för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. 8 Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, 9 förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. 10 Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. 11 Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp. 12 Så verkar döden i oss, och livet i er. 13 Men då vi har samma trons ande som i skriftordet: Jag tror, därför talar jag, så tror också vi, och därför talar vi. 14 Ty vi vet att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka oss tillsammans med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er. 15 Allt sker för er skull, för att nåden genom att komma allt fler till del skall få tacksägelsen att flöda över till Guds ära. 16 Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner förnyas vår inre människa dag för dag. 17 Ty vår nöd (smala passage) som varar ett ögonblick och väger lätt bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet (1391 Doxa) som väger tungt och varar i evighet.
G1391
δόξα
dóxa; gen. dóxēs, fem. noun from dokéō (G1380), to think, recognize. Glory.
A look at the root word of dóxa, i.e., dokéō (G1380), to think or suppose, is necessary. Etymologically, the word primarily means thought or opinion, especially favorable human opinion, and thus in a secondary sense reputation, praise, honor (true and false), splendor, light, perfection, rewards (temporal and eternal). Thus the dóxa of man is human opinion and is shifty, uncertain, often based on error, and its pursuit for its own safety is unworthy. But there is a glory of God which must be absolutely true and changeless. God’s opinion marks the true value of things as they appear to the eternal mind, and God’s favorable opinion is true glory. This contrast is well seen in Joh_5:44 as the Lord speaks of the glory that the people were receiving among themselves and the only glory that comes from God (see Joh_12:43). Glory, therefore, is the true apprehension of God or things. The glory of God must mean His unchanging essence. Giving glory to God is ascribing to Him His full recognition. The true glory of man, on the other hand, is the ideal condition in which God created man. This condition was lost in the fall and is recovered through Christ and exists as a real fact in the divine mind. The believer waits for this complete restoration. The glory of God is what He is essentially; the glory of created things including man is what they are meant by God to be, though not yet perfectly attained (Heb_2:10; Rom_8:18-21).
(I) Spoken of honor due or rendered, i.e., praise, applause (Luk_14:10; Joh_5:41, Joh_5:44; Joh_7:18; Joh_8:50, Joh_8:54; 2Co_6:8; 1Th_2:6); of God, e.g., to the honor and glory of God, i.e., that God may be honored, glorified (Joh_11:4; Rom_3:7; Rom_15:7; Php_1:11). In Rev_4:11, ”to receive the glory” (a.t.) means to be extolled in praises. In ascriptions of glory or praise to God (Luk_2:14; Rom_11:36; Gal_1:5; 1Pe_4:11; Sept.: 1Ch_16:28-29 [cf. Psa_29:9; Psa_104:35; Psa_106:48]). By metonymy, spoken of the ground, occasion or source of honor or glory (1Co_11:15; 2Co_8:23; Eph_3:13; 1Th_2:20).
(II) In the NT, spoken also of that which excites admiration or to which honor is ascribed.
(A) Of external conditions meaning dignity, splendor, glory (Heb_2:7 quoted from Psa_8:5; 1Pe_1:24). By metonymy that which reflects, expresses or exhibits dignity (1Co_11:7). Spoken of kings, regal majesty, splendor, pomp, magnificence, e.g., the expected temporal reign of the Messiah (Mar_10:37 [cf. Mat_20:21 where the word basileía {G932}, kingdom, is used]); of the glory of His Second Coming (Mat_19:28; Mat_24:30; Mar_13:26; Luk_9:26; Luk_21:27; Tit_2:13; Sept.: 1Sa_2:8; 1Ch_29:25; Isa_8:7; Dan_11:21); _of the accompaniments of royalty, e.g., splendid apparel (Mat_6:29; Luk_12:27; Sept.: Exo_28:2, Exo_28:36; Est_5:1; Isa_61:3); of wealth, treasures (Mat_4:8; Luk_4:6; Rev_21:24, Rev_21:26; Sept.: Gen_31:1; Isa_10:3). By metonymy spoken in the pl. of persons in high honor, e.g., dóxai, dignities, i.e., kings, princes, magistrates (2Pe_2:10; Jud_1:8 [cf. Isa_5:13]).
(B) Of an external appearance as luster, brightness, dazzling light: ”The glory of that light” (Act_22:11); the sun, stars (1Co_15:40-41); Moses’ face (2Co_3:7; Sept.: Exo_34:29-30, Exo_34:35); the celestial light which surrounds angels (Rev_18:1), or glorified saints (Luk_9:31-32; 1Co_15:43; Php_3:21; Col_3:4). Spoken especially of the celestial splendor in which God sits enthroned and His divine effulgence, dazzling majesty, radiant glory (2Th_1:9; 2Pe_1:17; Rev_15:8; Rev_21:11, Rev_21:23 [cf. Rev_22:5]); as visible to mortals (Luk_2:9; Joh_12:41, see Isa_6:1; Act_7:55); as manifested in the Messiah’s Second Coming (Mat_16:27; Mar_8:38; Sept.: Exo_16:10; Exo_24:17; 1Ki_8:11 [cf. Psa_104:1 ff.; Eze_1:26-28]). In Heb_9:5, ”cherubim of glory” means the representatives of the Divine Presence (cf. Exo_25:22; Num_7:89; 2Sa_6:2).
(C) Of internal character, i.e., glorious moral attributes, excellence, perfection. As spoken of God, infinite perfection, divine majesty and holiness (Act_7:2; Rom_1:23; Eph_1:17, ”the Father of glory” means the One possessing infinite perfections; Heb_1:3); of the divine perfections as manifested in the power of God (Joh_11:40; Rom_6:4; Rom_9:23; Eph_1:12, Eph_1:14, Eph_1:18; Eph_3:16; Col_1:11; 2Pe_1:3); of Jesus, as the brightness (apaúgasma [G541]) of the divine character (Joh_1:14; Joh_2:11; Heb_1:3); of things in place of an adj. as excellent, splendid, glorious (2Co_3:7-9; Eph_1:6).
(D) Of that exalted state of blissful perfection which is the portion of those who dwell with God in heaven. As spoken of Christ and including the idea of His royal majesty as Messiah (Luk_24:26; Joh_17:5, Joh_17:22, Joh_17:24; 2Th_2:14; 1Ti_3:16; 1Pe_1:11); of glorified saints, i.e., salvation, eternal life (Rom_2:7, Rom_2:10; Rom_8:18; 1Co_2:7; 2Co_4:17; 1Th_2:12; 2Ti_2:10; Heb_2:10; 1Pe_5:1). In Rom_5:2; 1Pe_5:10, the glory of God means the glory which God will bestow. By metonymy, the author or procurer of this glory for anyone, i.e., the author of salvation (Luk_2:32), the same as the Lord of glory (1Co_2:8 [see 1Co_2:7]). Other references: Mat_6:13; Mat_25:31; Luk_17:18; Luk_19:38; Act_12:23; Rom_4:20; Rom_9:4; Rom_16:27; 1Co_10:31; 2Co_1:20; 2Co_3:10-11, 2Co_3:18; 2Co_4:4, 2Co_4:6, 2Co_4:15; 2Co_8:19; Eph_3:21; Php_2:11; Php_3:19; Php_4:19-20; Col_1:27; 1Ti_1:11, 1Ti_1:17; 2Ti_4:18; Heb_2:9; Heb_3:3; Heb_9:5; Heb_13:21; Jas_2:1; 1Pe_1:7, 1Pe_1:21; 1Pe_4:13; 1Pe_5:11; 2Pe_3:18; Jud_1:24-25; Rev_1:6; Rev_4:9; Rev_5:12-13; Rev_7:12; Rev_11:13; Rev_14:7; Rev_16:9; Rev_19:1, Rev_19:7. In brief, dóxa can mean appearance, reputation, glory.
(III) Basically, in the Bible it refers to the recognition, honor or renown belonging to a person. When we read in Rom_3:23 that they ”come short of [or lack] the glory of God,” it means they are not what God intended them to be. They lack His image and character. The predominant meaning of the noun dóxa in Scripture is recognition. It may denote form, aspect, or that appearance of a person or thing which catches the eye, attracts attention, or commands recognition. It is thus equivalent to splendor, brilliance, glory attracting the gaze, which makes it a strong syn. of eikṓn (G1504), image (Rom_1:23).
(IV) Dóxa embraces all which is excellent in the divine nature, coinciding with God’s self-revelation. It comprises all that God will manifest Himself to be in His final revelation to us (Luk_2:9; Rom_5:2; Rom_6:4; Rev_21:23). God’s glory revealed itself in and through Jesus Christ (Joh_1:14; 2Co_4:6; Heb_1:3).
(V) His Second Coming is spoken of as the blessed hope and the appearing of His glory. It is not ”the glorious appearing” as the translation has it, but epipháneia (G2015) tēs ([G3588], the) dóxēs, ”the appearance of the glory of the great God and our Savior Jesus Christ” (a.t. [Tit_2:13]). Then, at Christ’s Second Coming, He will be truly recognized for all that He is. The glory of the Son of Man in Mat_19:28; Mat_25:31; Mar_10:37 (cf. Luk_9:32; Luk_24:26) is to be understood in contrast with His earthly manifestation (Joh_17:22, Joh_17:24; Php_3:21). It is brought by Christ Himself in connection with the dóxa, glory, which He had before His humiliation in the incarnation (Joh_17:5 [cf. Joh_12:41; Php_2:11]).
(VI) Heb_1:3 equates the glory of Jesus to God’s glory, being the self-revelation of God in the economy of redemption. In this sense, future glory is the hope of Christians. More specifically, dóxa means not merely the outward glorious appearance attracting attention to the person or thing itself, but inner glory outwardly manifested, e.g., splendor, glory, brightness, adornment (Mat_4:8; Luk_4:6).
(VII) The NT idea of dóxa is represented in the OT by the word kabod (H3519) with the root idea of heaviness (i.e., weight) and, metaphorically, worthiness. When it is ascribed to men, it refers to their splendor or reputation. When the glory of Jehovah is spoken about, it refers to the revelation of God’s person, nature, and presence to mankind, sometimes with visible phenomena. The glory of Jehovah went with His people out of Egypt and was shown in the cloud which led them through the wilderness (Exo_16:7, Exo_16:10). The cloud rested on Mt. Sinai where Moses saw God’s glory (Exo_24:15-18). No man could see God’s face and live (Exo_33:20), but some vision of His glory was granted (Exo_33:21-23; Exo_34:5-8). Thus we have the glory appearing to Israel at Sinai (Exo_24:16-17); at the door of the tent (Lev_9:23; Num_14:10; Num_16:19); at the dedication of Solomon’s temple (1Ki_8:10-11); in the visions of Isaiah (Isa_6:1-3) and Ezekiel (Eze_1:28; Eze_3:23; Eze_8:4). Similarly the messianic hopes of Israel are expressed under the figure of glory dwelling in the land (Psa_85:9). The glory of God also filled the tabernacle (Exo_40:34-35) and appeared especially in the hour of sacrifice (Lev_9:6, Lev_9:23; see Num_14:21-22; Psa_96:3; Isa_6:1-4; Isa_40:4-5; Isa_60:1-3; Eze_1:28). In the NT, the same concept of glory is seen in Luke’s account of the nativity (Luk_2:9) and of the transfiguration (Luk_9:28 ff.) where the glory of Christ shines forth visibly in the dazzling brightness of His countenance. It encompasses the forms of Moses and Elijah (Luk_9:30), and even transfigures material objects like Christ’s clothing (Luk_9:29). With this passage may be compared the visions of Stephen (Act_7:55); Saul of Tarsus (Act_9:3; Act_22:6-11; Act_26:13); and the Apostle John in Patmos (Rev_1:13-16).
(VIII) What is meant by the glory and the glorifying of Jesus Christ? It means the revelation of His essential deity, that which He is in the mind of the Father, though veiled from man by the limitations of the incarnation (Joh_17:5; 1Co_2:8; Heb_1:3; Jas_2:1). When in Joh_17:1, Joh_17:5, Joh_17:24 the Lord Jesus prayed for His glorification by the Father, He was looking forward to the splendor of His passion as issuing in the resurrection, wherein His true nature and redemptive work are recognized and celebrated by the faithful. That was only the partial meaning ascribed to the word ”glorified,” for there is a glory which is yet to come. This will complete the present glory of the spiritual resurrection of believers with all that is involved in the future resurrection and glorification (Joh_17:24).
(IX) As to the glorification of the believer spoken of by Paul and Peter, it involves the obtaining of the glory of our Lord Jesus Christ (2Th_2:14). The present invisible glory of the believer through his union with Christ by the Spirit is greater than the visible glory recorded in the OT (2Co_3:7-11). The glory of God recognized in Christ by the believer is a new creation of life (2Co_4:6). Present limitations and sufferings will be abundantly compensated in the full, future revelation of glory (2Co_4:17 [cf. Rom_8:18 ff.]). The glorification of the believer is already ideally complete (Rom_8:30), but it will be visibly completed in the resurrection of the body (Php_3:21 [cf. 1Pe_5:1, 1Pe_5:4]). In the majority of cases in which glory is predicated of Christ, of Christians, and of the environment of their life, the sense is distinctly eschatological. The sufferings of Christ and of believers are contrasted with the glories which will follow (Php_3:21; 2Th_2:14; 1Pe_1:11, 1Pe_1:21; 1Pe_4:13). Glory is a technical term for the state of final salvation, the heavenly kingdom in which Christ now lives and which is to be brought to man by His parousía (G3952), presence or Second Coming. This is the coming glory (Rom_8:18) about to be revealed (1Pe_5:1), the inheritance of God and His saints (Eph_1:18) unto which they are prepared beforehand (Rom_9:23), called (1Pe_5:10), led by Christ (Heb_2:10). It is their unfading crown (1Pe_5:4), the manifestation of their true nature (Col_3:4), their emancipation from all evil limitations (Rom_8:21). It is the new heaven and earth and all of the promised blessings associated with them. In the hope of it they rejoice (Rom_5:2); for it they are made meet by the indwelling Christ (Col_1:27) and by the discipline of the present (2Co_4:17).
Deriv.: doxázō (G1392), to glorify; éndoxos (G1741), glorious; kenódoxos (G2755), self-conceited; parádoxos (G3861), strange, contrary to expected appearance, equivalent to a miraculous manifestation.
Syn.: agallíasis (G20), exultation; chará (G5479), joy; euphrosúnē (G2167), having a joyful attitude; kléos (G2811), renown; kaucháomai (G2744), to boast; kaúchēsis (G2746), the act of boasting; kaúchēma (G2745), the boast or the reason for boasting.
Ant.: atimía (G819), dishonor; aischúnē (G152), shame; entropḗ (G1791), a recoiling resulting from shame; aidṓs (G127), modesty, reverence, a sense of moral repugnance; aschēmosúnē (G808), that which is unseemly; alazoneía (G212), vainglory, app