Undervisning:  Elvor Ohlin

Varför förhärdade Gud faraos hjärta?

Inledning: Gud kan tala personligt både genom enstaka bibelord eller genom bibeltexter. Läran däremot, måste styrkas genom många ord och texter och för att stämma med helheten och summan av Bibeln. När vi vill förstå ett bibelsammanhang som verkar svårt, bör vi fråga oss vad texten syftar på. Vad är huvudtemat? Hur var situationen och bakgrunden när det hände eller skrevs? Hur förhåller sig den här texten till andra texter i Bibeln och till nutid?

Exempelvis vet vi att vissa avsnitt när Paulus riktar sig till kvinnor, inte är kvinnorna han vill ”komma åt” utan de gnostiska villolärorna som dessa kvinnor spred. De hade inte tagit emot undervisning och saknade därför kunskap, insikt och Guds auktoritet att undervisa. Paulus uppmuntrade många andra kvinnor i olika gåvor och tjänster. Det ser vi inte minst i hälsningarna i hans brev som är skrivna till församlingsledare. Den helige Andes utgjutande gjorde ingen skillnad på män och kvinnor, tjänare eller tjänarinnor, (Apg 2). Detsamma gäller i alla tider där Gud verkar.

Utkorelsen – förutbestämmande

Romarbrevet 9 är en text som måste läsas med helheten av Guds ord. Där läser vi om att Gud utväljer vem han vill och förhärdar vem ha vill. Det kan uppfattas som att det betyder att allt är förutbestämt. Men då måste texten ställas med andra bibelord. Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Därför kan han inte ha bestämt i förväg att någon ska födas för att gå förlorad.

1Tim 2: 1  Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, 2  för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. 3  Sådant är rätt och behagar Gud, vår Frälsare,som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.

Huvudtemat i Rom 9 är att Gud väljer vem han vill till vad han vill. Guds utväljande och kallelse sker inte utifrån meriter, förtjänst, karaktär eller gärningar. Det sker enbart av nåd. Ingen förtjänar Guds barmhärtighet.

Rom 3:10  Det står skrivet:  Ingen rättfärdig finns, inte en enda  11   ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud.  12   Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. 

”För mitt heliga namns skull”

Hes 36:22  Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Inte för er skull gör jag detta, ni av Israels hus, utan för mitt heliga namns skull, det som ni har vanärat bland de folk ni har kommit till. 23  Jag vill helga mitt stora namn, som har blivit vanärat bland folken, därför att ni har vanärat det bland dem, och de skall inse att jag är HERREN, säger Herren, HERREN, när jag bevisar mig helig bland er inför deras ögon. 24  Ty jag skall hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land.

När Gud handlade för ”sitt heliga namns skull” betyder det att han inte längre tillät människor att hindra hans  godhet att nå ut. När Israels folk levde i synd och bortvändhet mot Herren kunde han inte visa sin godhet till dem och genom dem. Detta tillät inte Gud längre utan han tog tag i hela situationen och förde folket tillbaka, trots deras svek. Guds folk är alltid kallade att ge vidare. När deras hjärtan var stängda för Herren, hindrades budskapet och Guds härlighet att bli synlig för andra folk. När Gud ”visade sig helig” på sitt folk, skulle andra folk kunna se Guds härlighet genom det. Samtidigt gjorde Gud klart att det var inget som Israel förtjänade, tvärtom.

Guds utkorelse

Rom 9:13  Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag. 14  Vad skall vi då säga? Att Gud är orättfärdig? Naturligtvis inte! 15  Han säger till Mose: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över.

Att älska och hata här, är ett hebreiskt uttryckssätt i en jämförelse och blir märkligt när det översätts till svenska. Det betyder inte att Gud i förväg hatade Esau utan att Gud valde Jakob framför Esau till den uppgiften det gällde och visade honom sin kärlek. Samma uttryck nämns om förhållandet till föräldrar och familj. Vi ska inte ”hata” våra föräldrar – tvärtom – men vi ska älska Gud mer. Det är vad orden betyder.

Luk 14:26  ”Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge. 27  Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.
1Tim 5:8 Men om någon inte tar hand om sina närmaste, särskilt då sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror.

Det är först när vi har överlåtet till Jesus och han är Herre(n) i våra liv, som vi har möjlighet att ta emot hans kärlek så att vi kan älska våra släktingar och andra med Guds kärlek, den sanna kärleken.

Jakob var oslipad och manipulativ. Gud kallar oss och ”kallar på det som inte är, som om det vore till”. Det Gud säger är det han ämnar att göra (Rom 4:17). Ett annat exempel är Gideon. Han var ingen ”tapper stridsman” när Gud kallade honom men Gud skulle göra honom till det, alltså en andlig ledare och ett redskap i Guds hand. Det berodde helt på Guds kraft, inte på Gideon (Dom 6).

Gud utvalde sitt egendomsfolk som utgick från Abraham, Isak och Jakob och Jakobs 12 söner som blev Israels folk. De hade inget gjort för att förtjäna kallelsen. De var mindre än andra folk och de var hårdnackade, sa Gud. Gud väljer ganska ofta ett ”råmaterial” som vi inte förstår. Utkorelsen innebär också ansvar. Desto större uppgift, desto större ansvar och mer att stå till svars för. Först som sist är det vår relation med Jesus och troheten till honom som allt handlar om och inte vilken uppgift vi har eller inte har. Den saken avgör Gud.

Luk 12:48  …Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.

Hur var det då med Farao? Det står att Gud förhärdade hans hjärta.

Rom 9:17  Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig träda fram, att jag på dig skulle visa min makt och att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. 18  Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han. 19  Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? 20  Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? 21  Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? 22  Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga? 23  Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten?

2Mos 10:20 Men HERREN gjorde faraos hjärta hårt [chasaq H2388], och han släppte inte Israels barn.

Chasaq [Strongs 2388] betyder hård, förhärda, (envis, modig och att övervinna). Här betyder chasaq att förhärda. Grammatiskt (enl expertis) beror agerandet här på mottagaren inte på givaren. Det säger att Farao redan hade valt sin väg och Gud lät honom få fortsätta på den.

Jag tror också att vi har en förklaring i dessa meningar:

  1. Paulus skrev: ”Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras… (Rom 9:22)
  1. HERREN sa till Farao genom Mose:Ty nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. Men just därför skonade jag dig, att jag skulle visa dig min kraft och för att mitt namn skulle förkunnas på hela jorden.” (2Mos 9:15-16)

Farao var med andra ord redan färdig för dom – ändå valde Gud att visa stort tålamod och fördrag med honom. Detta genom att låta honom få se att Israels Gud är den ende sanne Guden och ingen kan hindra hans vilja. Gud gav Farao många chanser till omvändelse även om Gud visste att han inte skulle ändra sig. Farao bekände att han hade syndat men bara för att slippa plågorna. Det fanns ingen ånger i hans hjärta. Han föraktade Israels Gud och tillbad hedniska gudar. Det var de avgudarna som Gud dömde genom Egyptens plågor. Guds namn skulle så förkunnas över hela jorden och Guds folk befrias från slaveri. Allt fick tjäna Guds syften!

Gud dömde alla Egyptens gudar som Farao tillbad. Det skedde genom plågorna som alla var förknippade med (av)gudarna. Detta gjorde att många egyptier vände sig till Herren.

2 Mos 12:12  …Och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom. Jag är HERREN.

2Mos 9:13  Därefter sade HERREN till Mose: ”Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. 14  Annars skall jag denna gång sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, för att du skall förstå att ingen är som jag på hela jorden.

 

Jag hörde en gång en ganska bra bild som är en jämförelse på olika reaktioner på Guds godhet.
När solen lyser händer följande:

  • leran torkar och blir hård (förhärdelse)
  • smöret smälter (ödmjukhet)

Vi har alla möjlighet att välja, hur vi reagerar på Guds godhet.

Mvh
Elvor Ohlin